Jag förutspår att den illegala immigrationen av icke-européer kommer att bli den fråga som överskuggar alla andra frågor i alla västländer.
Medan födelsetalen i väst sjunker, kommunikation och transportnätverk förbättras och radikala islam mer och mer sticker upp sitt aggressiva tryne, oroar sig européer, amerikaner och andra för sin ekonomiska standard och fortlevnaden av sin kultur. Efter att ha ignorerat dessa frågor i årtionden har reaktionerna i synnerhet i Europa skärpts på senare tid.
- Det Franska underhuset antog en ny tuff immigrationslag.
- Österrikes inrikesminister Liese Prokop har offentligt hävdat att 45 % av hennes lands muslimska immigranter "inte kan integreras" och uppmanat dem att "välja ett annat land" att leva i.
- Den Nederländske immigrationsministern, Rita Verdonk, has dragit tillbaka medborgarskapet för den muslimskfödde immigranten Ayaan Hirsi Ali som blev känd som kritiker av Islam.
Men den mest dramatiska, plågsamma och betydelsefulla utvecklingen av immigration till Västvärlden sker längs den avlägsna Afrikanska västkusten. Detta område har blivit en språngbräda för blivande emigranter för att kunna ta sig till rikedomarna i Spanien och därefter hela Europa.
Västafrikas roll är ny. Fram tills år 2005 drogs emigranterna till Marocko, delvis på grund av att, åtskiljt av Gibraltarsundet, det bara ligger tretton kilometer från Europa, Där kunde de också lätt ta sig in i de spanska enklaverna Ceuta och Melilla. Som sämst kunde de ta sig till Kanarieöarna, ett spanskt territorium 112 kilometer från Västafrikas kust. Alla dessa vägar fungerade lika bra som inkörsport till hela Europa.
Men inte längre: De marockanska myndigheterna gav efter för starka påtryckningar från Spanien och EU och slog till hårt mot de illegala flyktingarna, så hårt att man lämnade dem utan förnödenheter i öknen. Samma ogästvänlighet råder i Västra Sahara, ett marockansktkontrollerat område söder om Marocko. Under tiden patrullerar den Europeiska kustbevakningen Medelhavet mer effektivt.
Detta gjorde Mauretanien, belägen söder om de Marockanska lydområdena och ett av världens fattigaste och mest isolerade länder, till en ny genomfartsled. Afrikaner och andra blivande euorpaimmigranter, i synnerhet sydasiater, började komma i stora skaror. Nuadibu (folkmängd 90 000) fick i början på år 2006 ta hand om fler än 10 000 människor på genomresa. På grund av påtryckningar från Spanien slog mauretanierna också ner på dem.
Rådiga som alltid flyttade migranterna längre söderut, till Senegal. Att ta sig till Kanarieöarna tar mindre än en dag från Marocko men tre dagar från Mauretanien och mellan sju och tio dagar från Senegal. Havet utanför Västafrika är ökänt för att vara stormigt och kan lätt översvämma de öppna fiskebåtarna av trä med sina enkla utombordsmotorer medan dessa tillryggalägger de 1440 kilometerna.
Den spanske ambassadören för humanitära frågor, Manuel Pombo, har rapporterat att uppemot 40 % av dem som försöker ta sig till Kanarieöarna dör på vägen. Chefen för röda halvmånen i Mauretanien, Ahmedou Ould Haye, har kallat det "kollektivt självmord." En annan observatör förutspådde sorgligt nog att om "tre månader eller så kommer några av dessa tragiska fartyg kanske att dyka upp i Karibien – som spökskepp eller ännu värre."
Trots dessa kusliga utsikter fortsätter vågorna av immigranter att växa, till stor del beroende på att när de en gång landat på spanskt territorium blir de väl bemötta och få illegala invandrare sänds tillbaka. (Chefen för akutberedskapen på Kanarieöarna, Gerardo Garcia, har jämfört att stiga i land där med att åka på semester.) Den 18 maj landsteg ett rekordstort antal människor, 656 stycken, på Kanarieöarna, detta är en sjundedel av det totala antal människor som landsteg under hela år 2005. "Det är nästan som en invasion," klagade en volontär på Kanarieöarna enligt Agence France-Presse.
Man hoppas på att kunna hejda immigrationsvågen vid källan genom utvisningsavtal; spanska diplomatiska delegationer har erbjudit de Västafrikanska länderna ekonomiskt stöd i gengäld. Men de afrikanska regeringarna motsätter sig detta, de vill ha pengarna från Europa lika mycket som de ogillar den dåliga publicitet en storskalig utvisning skulle ge. Dessa förmildrade omständigheter kan inte på något sätt lösa trycket som uppstår när de som inte har försöker tränga sig in hos dem som har.
Rickard Sandell från Kungliga Elcanoinstitutet i Madrid har förutspått att den invandring som nu pågår kan vara början på ett afrikanskt "massuttåg" och beväpnad konflikt. Vad vi ser idag "är bara början på ett immigrationsfenomen som skulle kunna utvecklas till ett av de största i historien. … masstormningen mot Spaniens Afrikagräns skulle kunna visa sig vara första varningen på vad vi kan förvänta oss i framtiden."
Så börjar det första kapitlet av vad som verkar bli en lång och hemsk historia.
