De nuvarande striderna mellan Israel och hennes fiender skiljer sig från tidigare krig genom att det inte är ett arabiskt-israeliskt krig utan det är ett krig som Iran och dess islamister utkämpar, med hjälp av ombuden Hamas och Hizbollah, mot Israel.
Detta visar att radikala islam fått större makt. När israeliska styrkor sist konfronterade en terroristgrupp av denna storlek i Libanon 1982 slogs de mot den Palestinska befrielseorganisationen, en nationalistisk vänsterorienterad organisation som stöddes av Sovjetunionen och arabvärlden. Nu försöker Hizbollah införa islamsk lag och de försöker utplåna Israel genom jihad, medan den islamiska republiken Iran väntar i bakgrunden och frenetiskt bygger kärnvapen.
Ickeislamistiska araber och muslimer finner sig förbigångna. Rädsla för islamistiska framsteg – vare sig det gäller omstörtande verksamhet i deras egna länder eller anfall från Teheran – gör att de möter ungefär samma demoner som Israel möter. Som ett resultat av detta har deras antisionistiska ryggmärgsreflex hållits i schack. En förmodligen snabbt övergående men ändock koalition som tidningen The Jerusalem Posts Khaled Abu Toameh kallar "en anti-Hizbollah koalition" som underförstått är gynnsam för Israel har på så sätt skapats.
Det började den 13 juli med ett överraskande fördömande från Saudiarabien för det "förhastade riskfyllda företaget" som skapade "en riktigt farlig situation". Talande nog klagade Riyadh på att arabstaterna utsattes för förstörelse "utan att de länderna hade något att säga till om". Kungadömet drog slutsatsen att "dessa element ensamma bär hela ansvaret för dessa oansvariga handlingar och ensamma har ansvaret att få slut på krisen de har skapat". George W. Bushs talesman Tony Snow sade dagen därpå att presidenten var "nöjd" med uttalandet.
Den 15 juli fördömde Saudiarabien och flera andra arabstater Hizbollah vid ett snabbinkallat möte med Arabförbundet. Hizbollah fördömdes för dess "oväntade, olämpliga och oansvariga handlande". Den 17 juli varnade Jordaniens Kung Abdullah för "riskfyllda företag som inte tjänar arabiska intressen."
Ett antal kommentatorer började använda sig av samma argument, i synnerhet Ahmed Al-Jarallah, chefsredaktör för den kuwaitiska tidningen Arab Times och författare till en av de mest anmärkningsvärda meningar som någonsin publicerats i en arabisk dagstidning: "Israels operationer i Gaza och Libanon ligger i de arabiska ländernas och världssamfundets intresse." I en intervju på Dream2 television fördömde den egyptiske journalisten Khaled Salah Hizbollahs Hassan Nasrallah: "Arabiskt blod och blodet från libanesiska barn är mycket värdefullare än att flagga med (Hizbollahs) gula flaggor och bilder på (Irans överledare) Khamene'i."
En framträdande Wahhabiledare i Saudiarabien utfärdade till och med ett dekret om att det var olagligt för Sunnimuslimer att stödja, be för eller gå med som medlem i Hizbollah. Inga av de större arabiska oljeexporterande länderna verkar ha någon tanke på att hålla inne sin olje- eller gasexport för att visa sin solidaritet med Hizbollah. Många libaneser uttryckte tillfredsställelse över att den arroganta och dumdristiga Hizbollahorganisationen blev anfallen. En libanesisk politiker sade i förtroende till Michael Young från Beiruttidningen Daily Star att "Israel får inte sluta nu … för att situationen i Libanon skall bli bättre måste Nasrallah försvagas ytterligare". Premiärminister Fuad Saniora klagade på att Hizbollah hade blivit "en stat i staten". En BBC reporter citerade en invånare i den libanesiska kristna staden Bikfaya som beräknade att cirka 95 % av stadens befolkning var ursinniga på Hizbollah.
Den palestinska lagstiftande församlingen uttryckte sitt missnöje med dessa dämpade arabiska reaktioner medan en kvinnogrupp brände de arabiska ländernas flaggor på Gazas gator. Nasrallah klagade på att "vissa araber uppmuntrade Israel att fortsätta stridandet" och anklagade dem för att förlänga kriget.
Med tanke på denna opinion skrev Youssef Ibrahim i sin New York Sun kolumn om en "intifada" mot de "små turbanbärande, skäggiga männen" och om ett rungande "nej" till Hizbollahs ansträngning att starta ett storkrig mot Israel. Han avslutade med att "Israel upptäcker till sin förvåning att en stor och inte så tyst majoritet av araberna håller med om att nu räcker det". Man får hoppas att Ibrahim har rätt, men jag är försiktig. För det första så har Hizbollah fortfarande vidsträckt stöd. För det andra så kan denna kritik mycket väl överges när den folkliga ilskan mot Israel växer eller krisen går över. Till slut, som Michael Rubin påpekar i the Wall Street Journal, kylighet gentemot Hizbollah betyder inte ett accepterande av Israel: "Man har inte ändrat uppfattning i Riyadh, Kairo eller Kuwait." Särskilt saudiska prinsar bekostar islamist terrorism.
Arabiskt avståndstagande från Hizbollah är inte en plattform från vilken man kan bygga vidare utan enbart en välkommen strimma verklighet i en period av irrationalitet.
