Angelo Frammartino var en 25-årig italienare som anammat den vanliga anti-israeliska ståndpunkten som omfamnas av den yttersta vänstern. Så här uttryckte han detta i ett brev till en tidning 2006.
"Vi måste inse det faktum att en icke-våldssituation är en lyx på många håll i världen, men vi försöker inte undvika legitimt motstånd. …Jag skulle aldrig drömma om att fördöma motstånd, vietnamesernas blod, blodet från alla människor som led under kolonialockupation eller blodet från de unga palestinierna från den första Intifadan."
För att aktivt kämpa för sina åsikter åkte Frammartino till Israel i augusti 2006, där arbetade han som volontär hos ARCI, en icke-statlig organisation långt ut på vänsterkanten som arbetar med palestinska barn vid Burj al-Luqluq centret i östra Jerusalem.
Den 10 augusti knivhöggs han till döds i en terroristattack på Sultan Suleiman Street nära Herodesporten i Jerusalem, han höggs två gånger i ryggen och en gång i nacken. Han dog strax efteråt, bara två dagar innan han hade planerat att återvända till Italien. Mördaren som snart identifierades som 24-årige Ashraf Hanaisha visade sig vara palestinier med nära anknytning till Palestinska islamiska jihad. Han bodde i byn Qabatiya i Jeninområdet. Hanaisha planerade uppenbarligen att attackera en israelisk jude men begick ett misstag.
Åtgärder vidtogs för att begränsa de PR-skadeverkningar som riskerade uppstå. Den Palestinska Myndighetens nyhetsbyrå WAFA publicerade ett uttalande från Burj al Luqluq centret där man i skarpa ordalag fördömde mordet: "Vi kan inte beskriva våra känslor över det inträffade. Våra tankar går till familjen och Angelos vänner, de har vår djupa sympati." Flera palestinska icke-statliga organisationer organiserade sedan en vaka till Frammartinos minne. Hanaishas mor å sin sida drog igång ett upprop i den italienska dagstidningen La Repubblica för förlåtelse för hennes son.
Som svar på denna störtflod av sympatiuttryck förlät Frammartinos föräldrar Hanaisha. Från familjens hem i Monterotondo sade pappan, Michelangelo, att "trots den outplånliga sorgen välkomnar och uppskattar han mördarens mors vädjan om förlåtelse" och han uttryckte en förhoppning att föräldrarnas gest "kommer att göra så det blir ett slut på den här extremt sorgliga historien." Fadern gick faktiskt ännu längre och berättade i tidningen Corriere della Sera att han inte kände något hat gentemot hans sons mördare:
"Angelo arbetade för att åstadkomma fred. Det budskap han försökte bibringa är större än någonting annat. … omständigheterna bekräftar att Angelo blev ett offer för kriget, för orättvisorna i världen. När vi talar om en spänd situation är det frånvaron av sunt förnuft som dominerar. Jag känner inget hat eftersom Angelos tanke, principen som alltid motiverade honom, definitivt inte var hat eller hämnd."
Kommentarer:
(1) De signaler som gick från Qabatiya till Monterotondo och tillbaka blev till en egendomlig och ömklig pas de deux där båda sidor ångerfullt antyder att allt skulle varit bra om bara Hanaisha istället dödat sitt tilltänkta offer: "Jag är ledsen, jag trodde han var jude",r rubriken i La Stampa. Palestiniernas budskap var "Ursäkta oss, vi menade inte att döda er son", medan familjen svarade "Vi förstår och accepterar att ni gjorde ett misstag."
(2) I Jerusalem Post föreslår Barbara Sofer att ett utmärkt sätt att hedra minnet av Angelo Frammartino skulle vara att låta hans familj solidariskt ansluta sig till ett annat känt offer för palestinskt våld. Hon skriver att Koby Mandell Foundation, uppkallad efter en annan ung man som brutalt mördades av palestinska terrorister, "tillhandahåller terapeutisk lägerverksamhet för terroröverlevande och för familjer till dem som mördats av terrorister. …Det är icke-politiskt, både judar och icke-judar är välkomna och det går ut på att förstärka karaktären". Sofer föreslår att de som vill hedra Frammartinos minne "knske vill stödja denna lägerverksamhet som arbetar för att mildra det onda som gjorts av dem som bedrog och dödade deras son".
(3) Även om han var en politisk extremist så beskriver alla Frammartino som en mild person. Om detta är sant så bekräftar det bara hur tunn is han var ute på i Jerusalem. I Jerusalem Post påpekar också Calev Ben-David att hans död är en påminnelse om "att utomstående som kommer till denna region, även när de kommer med de bästa avsikter, först bör lära sig förstå att de, precis som israeler – eller för den delen de i arabvärlden som verkligen vill ha fred – lika lätt kan bli offer för det här som de som enbart har de värsta avsikter".
(4) Grymmare uttryckt kan man undra, med tanke på Frammartinos idiotiska åsikter ("Jag skulle aldrig drömma om att fördöma motstånd"), om han hade överlevt knivattacken, kanske överlevt och blivit helt paralyserad, skulle han då ha ansett attacken vara terrorism? Eller skulle han inte ha lärt sig någonting och fortfarande ansett det vara legitimt självförsvar?
