När Colin Powell var utrikesminister kallade han en gång den Nordatlantiska fördragsorganisationen NATO för "historiens mest betydelsefulla och lyckosamma allians". Det är svårt att säga emot den beskrivningen eftersom NATO så lyckosamt utkämpade och vann det Kalla kriget, de behövde inte ens slåss.
Men denna storslagna allians befinner sig nu mitt uppe i vad Spaniens tidigare premiärminister José María Aznar (premiärminister mellan 1996 och 2004) säger är "kanske den viktigaste och allvarligaste krisen i dess historia". "De ständiga kriserna" skriver han, "beror på att man uppfattar att man inte längre behövs, inte längre har en uppgift att fylla."
Upprinnelsen till denna kris är enkel att förklara. Från NATO:s grundande 1949 fram tills Sovjetunionens sammanbrott 1991 var NATO:s huvuduppgift att se till att den Sovjetiska expansionen begränsades. Efter att ha gjort sig av med det Sovjetiska hotet ändrades dess uppgift. På 1990-talet sände NATO frivilliga trupper till Bosnien och Kosovo för att bidra med hjälp till den regionala säkerheten. Och vad händer nu, efter 9/11?
I en kort, briljant och användbar studie, NATO: An Alliance for Freedom (NATO: En allians för frihet), publicerad av Aznars tankesmedja Fundación para el Análisis y los Estudios Sociales, FAES, får vi veta att organisationen inte alls grundades för att hålla tillbaka Sovjetunionens expansion. Istället genomsyrades NATO av det mer positiva målet "att försvara friheten, det gemensamma arvet och civilisationen av (medlemsländernas) folk, baserat på demokratiska principer, individuell frihet och rättssäkerhet".
Bevis för att NATO:s mandat alltid gällt mer än att försvara demokratin mot kommunismen, är att man avstod från det strategiska värdet av det spanska territoriet och dess militärmakt så länge landet styrdes av Francisco Francos fascistiska regim. Först efter hans död 1975, och då Spanien fått en demokratisk regering, fick landet 1981 en inbjudan att gå med i alliansen.
En fingervisning om vad NATO:s nya inriktning borde vara stod klart en dag efter september 11, när NATO för första gången någonsin i sin 52-åriga historia åberopade Artikel V i grunddokumentet, där det slås fast att en attack på en är en attack på alla. Plötsligt vaknade NATO upp efter ett årtionde med "krig som socialarbete" och varseblev hotet från radikala islam.
Aznar och FAES grupp byggde vidare på detta viktiga beslut och slog fast att "islamistisk terrorism är ett nytt, globalt hot riktat mot oss alla, vilket hotar själva existensen av NATO:s medlemmar". Med de totalitära ideologierna från 30-talet i minne varnade de att "vi bör ta (islamisternas) ambitioner på stort allvar oberoende av hur löjliga eller vansinniga de verkar". Med verklig insikt slog de också fast att terrorism "är enbart den krigiska delen av en mycket mer långtgående offensiv mot den liberala och demokratiska världen".
NATO:s uppgift måste därför vara "att bekämpa islamistisk jihadism och islamiska gruppers och regeringars ökade tillgång på i huvudsak, men inte enbart, massförstörelsevapen". Med detta menas att "sätta kriget mot islamisk jihadism i centrum för de allierades strategi" och att behovet av att besegra islamisk jihadism kommer att förbli organisationens "huvudsakliga uppdrag" under många år.
En annan huvudrekommendation i NATO: En Allians för Frihet är att NATO erbjuder fullt medlemskap till länder som både är liberala demokratier och har möjlighet och vilja att delta i kriget mot islamisk jihadism. Studien framhåller vikten av att få med Israel i alliansen som "ett utomordentligt viktigt steg", och den stödjer tanken på att Japan och Australien blir fullvärdiga medlemmar. Får jag dessutom föreslå Taiwan, Sydkorea och Chile. För att uppmuntra andra kämpande stater föreslår studien att länder som Colombia och Indien kan få blir associerade medlemmar. Till detta föreslår jag att Mexiko och Sri Lanka kan ansluta sig.
Ett ämne som FAES inte uttryckligen tar upp utan bara antyder är att NATO skulle kunna ersätta Förenta Nationerna som det huvudsakliga världssamfundet. Medan FN undan för undan sjunker från en redan låg nivå till ständigt slemmigare djup blir det mer och mer uppenbart att vad som krävs för att en internationell organisation skall uppföra sig moget är att man begränsar medlemmarna till demokratiska stater. En ny organisation skulle naturligtvis kunna skapas från början, men det är lättare, billigare och snabbare att bygga på en redan existerande struktur, i synnerhet en som har bevisad kapacitet. NATO framstår som den självklara kandidaten, i synnerhet efter FAES omvärdering av organisationen.
Aznar och hans grupp har kommit med den bästa planen hitintills för hur man konfronterar radikala islam.
Kommer politikerna att anta den?
