Bushs förhoppning i Mellanöstern

Det sätt på vilket George W Bush hanterat Mellanöstern och islam kommer att väga tungt när historikerna så småningom ser tillbaka och bedömer hans tid som president. När han nu avslutat sin resa till 6 länder i Mellanöstern på 8 dagar och samtidigt påbörjat sitt sista år i ämbetet vill jag komma med en tillfällig utvärdering.

Kännetecknande för George W. Bushs tid vid makten har varit en beredvillighet att bryta med den sedan länge rådande ordningen med tvåpartier och anammandet av en förvånande ny politik, och sent år 2005 var hans nya förhållningssätt inom fyra större områden välkänt.

• Radikala islam: Före 9/11 betraktade de amerikanska myndigheterna islamistiskt våld som ett marginellt kriminellt problem. Bushs uppmaning i september 2001 till "krig mot terror" breddade konflikten. Specificeringen av kraften bakom terrorism nådde sin höjdpunkt i oktober 2005 när han benämnde det "islamsk radikalism", militant jihadism" och "islamofascism".

• Krig i förebyggande syfte: Avskräckning var länge den policy man föredrog att använda sig av gentemot Sovjetunionen och andra hot, men Bush lade till en ny taktik i juni 2002: att förekomma. USA:s säkerhet, sade han "kommer att kräva av alla amerikaner att de ser framåt och är målmedvetna, att de är beredda på att agera i föregripande syfte när detta behövs för att försvara vår frihet och försvara våra liv". Nio månader senare lade denna doktrin grunden till Irakinvasionen och eliminerandet av Saddam Hussein innan denne kunde utveckla kärnvapen.

• Arabisk-israeliska konflikten: Bush undvek den gammalmodiga och kontraproduktiva "fredsprocessdiplomatin" och försökte i juni 2003 att angripa problemet från en ny vinkel genom att fastställa att målet var "två stater, Israel och Palestina, som lever sida vid sida i fred och säkerhet". Dessutom drog han upp riktlinjerna för sin slutliga vision, han fastställde en tidtabell och försökte till och med hålla en motsträvig ledare (Yasser Arafat) utanför och stötta en kommande (Ehud Olmert).

• Demokrati: "Sextio år av västvärldens politik av överseende med och fogande sig i bristen på frihet i Mellanöstern har inte gjort någonting för att göra oss tryggare," sade Bush med försmädlig ton i sitt tal i november 2003 samtidigt som han lade till att "en framtida strategi för frihet i Mellanöstern" kommer att innebära påtryckningar på regimer för att de skall tillåta medborgarna att vara delaktiga.

Visioner i all ära men hur har man tänkt sig att genomföra detta? Vid slutet på hans första period ansåg jag att vad Bushs politik beträffar, bortsett från den arabisk-israeliska konflikten, så hade den "en god chans att fungera". Inte nu längre. Idag anser jag att den har misslyckats på alla fyra områden.

George W. Bush och Abdullah från Saudiarabien, hand i hand.

Bush som en gång visade ökad förståelse för vad radikala islam verkligen står för har gjort en helomvändning och går nu så långt att han använder sig av omständliga och klumpiga omskrivningar för att undvika att kalla problemen vid dess rätta namn. Istället förlitar han sig på formuleringar såsom "en grupp extremister som försöker använda sig av religionen för att få makt och medel att dominera".

Krig i förebyggande syfte kräver att man övertygar de som står vid sidan om och tittar på att detta verkligen är berättigat, vilket Bushadministrationen har misslyckats med att göra. Endast hälften av den amerikanska befolkningen och betydligt färre i Mellanöstern förstår varför det var nödvändigt att invadera Irak. Denna brist på förståelse splittrar den inhemska befolkningen och har gjort så att de fientliga känslorna gentemot USA i omvärlden inte har varit så här höga sedan Vietnamkriget. En del av kostnaderna för detta: svårare att använda sig av förebyggande åtgärder mot det iranska kärnvapenprogrammet.

Bushs vision om att lösa den sekellånga arabisk-israeliska konflikten genom att kröna Mahmoud Abbas till ledare för en palestinsk stat är bedräglig. Skulle ett suveränt "Palestina" bredvid Israel få det anti-sionistiska hatet att ebba ut och få slut på det irredentistiska kriget mot Israel? Nej, det bakomliggande målet med att skapa "Palestina" kommer att underblåsa det intensiva försöket att eliminera den judiska staten, i synnerhet om det åtföljs av ett palestinskt "rätten att återvända".

Slutligen, att uppmuntra demokrati är helt klart ett värdigt mål men när Mellanösterns dominerande militärmakt är totalitär islam är det då verkligen en så bra idé att huvudstupa rusa iväg? Men det var just att huvudstupa rusa iväg som var betecknande för Washingtons initiala handlande – tills dess att den skada denna politik orsakade de amerikanska intressena blev alldeles för uppenbara för att kunna ignoreras, vilket ledde till att den i stort sett övergavs.

Vid denna tid när George W Bush nu hånas och smädas så mycket, kritiserar de som vill honom väl, som jag själv, honom motvilligt. Men kritisera måste man: att låtsas att allt är som det ska vara eller att förbli lojal mot personen i fråga trots vad han gjort gör ingen någon tjänst. Ett öppet erkännande av felen och bristerna är ett måste för att de skall kunna gottgöras.

Jag förstår och sympatiserar med Bushs goda vilja och goda föresatser samtidigt som jag sörjer att han har slösat bort det rekordhöga 90 procentiga stöd han hade efter 9/11. Han lämnar vidare till näste president en polariserad väljarkår, en motvilja hos militären att sätta in trupper mot Iran, Hamas styr Gaza, en irakisk katastrof väntar på att hända, radikala islam är på uppgång och den globala anti-amerikanismen har aldrig varit så hög som nu.

De konservativa har mycket arbete framför sig för att omforma sin Mellanösternpolitik.

Näraliggande ämnen:  USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka