Förståelse för Obamas Mellanösternpolitik?

Två händelser tidigt i december sammanfattar de olika åsikter som finns när det gäller George W. Bush Mellanösternpolitik.

Den ena händelsen var när Bush själv höll ett avslutningstal där han förklarade att "Mellanöstern år 2008 är en friare, mer hoppfull och mer lovande plats än den var år 2001". Den andra händelsen var när en irakisk journalist, Muntadar al-Zaidi, visade sin brist på respekt och avståndstagande genom att kasta skor och skrika "detta är en avskedskyss! Hund! Hund!" åt Bush när den amerikanske presidenten talade i Baghdad.

Ironiskt nog var det Zaidis oförskämdhet som bekräftade vad Bush sade om större frihet; hade han vågat kasta skor på Saddam Hussein?

Jag gillar och har höga tankar om Bush men trots det har jag sedan år 2001 kritiserat hans svar på radikala islam, hans arabisk-israeliska politik sedan år 2002, hans Irak politik sedan år 2003 och hans demokratipolitik sedan år 2005. Både 2007 och 2008 kritiserade jag tillkortakommandena i hans övergripande Mellanösternförsök.

Idag är jag oense med honom och hans påstående att Mellanöstern är en mer hoppfull och lovande plats än år 2001. Några sätt på vilket situationen har urartat:

Iran håller på att skaffat sig kärnvapen och verkar planera för en förkrossande elektromagnetisk pulsattack på USA.
Pakistan håller på att bli en kärnvapenbestyckad islamistisk skurkstat.
Priset på olja nådde en toppnotering bara för att kollapsa på grund av den USA-ledda lågkonjunkturen.
Turkiet har gått från att vara en trogen allierad till att vara det mest anti-amerikanska landet i världen.
Irak fortsätter vara en albatross (eller ett par skor?) runt amerikanarnas nacke, det betyder utgifter, dödsfall och en enormt stor fara.
Avvisandet av Israels existensberättigande som en judisk stat har blivit mer utbrett och våldsamt.
Ryssland har återuppstått som en fientlig kraft i området.
Demokratiska ansträngningar har kollapsat (Egypten), det islamistiska inflytande har ökat (Libanon) och det har banats väg för islamisterna att komma till makten (Gaza).
Doktrinen att handla i förebyggande syfte har blivit misskrediterad.

Bushs två framgångar; ett Irak utan Saddam Hussein och ett Libyen utan massförstörelsevapen, uppväger inte dessa misslyckanden.

Föga förvånande fördömer Bushs kritiker hans meriter i Mellanöstern. Bra, men nu när de nästan sitter i förarsätet, hur har de tänkt sig att ordna upp Mellanösternpolitiken?

En förhandstitt kan vi få i Restoring the Balance: A Middle East Strategy for the Next President, en stor studie som utgivits av två betydelsefulla liberala institut: Brookings Institute (grundat 1916) och Rådet för utländska relationer (grundat 1921). Höjdpunkten på en 18-månader lång ansträngning, Restoring the Balance involverade 15 vetenskapsmän, 2 redaktörer (Richard Haass och Martin Indyk) en lugn och avskild vrå vid Rockefeller konferenscenter, flerfaldiga resor för att samla in fakta samt en liten armé av organisatörer och ledare.

Denna läsare slås av två stora brister. För det första, trots att boken täcker sex ämnen (den arabisk-israeliska konflikten, Iran, Irak, antiterrorism, kärnvapenspridning samt politisk och ekonomisk utveckling) har deras specialister nästan ingenting att säga om islamism som är den mest angelägna ideologiska utmaningen i vår tid, eller om Irans kärnvapenuppbyggnad vilket är den mest farliga militära situationen i vår tid. De lyckas också undvika sådana ämnen som Turkiet, Saudiarabien, arabiskt avvisande av Israel, det ryska hotet och överförandet av rikedomar till energiexporterande stater.

För det andra erbjuder studien defaitistiska rekommendationer. "Bjud in Hamas i fållan" rådde Steven A. Cook och Shibley Telhami. Deras argument var att terroristorganisationen borde inkluderas i en "palestinsk enhetsregering" och fås att acceptera den olycksaliga Abdullaplanen från 2002. Det är svårt att föreställa sig en mer kontraproduktiv politik för den arabisk-israeliska krigszonen.

Vad gäller Iran avfärdar Suzanne Maloney och Ray Takeyh både ett amerikanskt angrepp på den iranska kärnkraftsinfrastrukturen och en politik som går ut på att förhindra en spridning. Istället, i ett långsökt "paradigmskifte", driver de på för att man skall förhandla med Teheran, acceptera "vissa otrevliga realiteter" (såsom en växande iransk makt), och skapa "ett ramavtal för att regulera" det iranska inflytande.

Som dessa exempel visar genomsyras Restoring the Balance av en känsla av svaghet och försök till att blidka. Vad hände med det utlovade kraftiga gynnandet av amerikanska intressen?

Man kan inte annat än hoppas på att Obama-administrationen kommer att ignorera sådana hopplösa trivialiteter men man fruktar att Brookings synsätt kommer att dominera nästa år. Om så blir fallet kommer Bushs meriter, hur otillräckliga de än syns vara idag, att lysa i jämförelse med hans efterträdare.

Näraliggande ämnen: USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.