Palestinier har så högljutt och under så lång tid (nästan ett sekel) förkastat sionismen att den allmänna uppfattningen är att Mufti Haj Amin al-Husseini, Yasser Arafat och Hamas har enhälligt stöd bland palestinierna.
Så är inte fallet: opinionsundersökningar visar att en stor minoritet av palestinierna, omkring 20 procent, är villiga att leva sida vid sida med en suverän judisk stat. Trots att denna minoritet aldrig har haft makten och dess röst alltid har begravts under gapet och skriket från dem som avvisar detta så har Hillel Cohen från Hebreiska Universitetet i Jerusalem avslöjat deras överraskande viktiga historiska roll.
Han utforskar hur detta fungerade före staten Israels tillkomst i Army of Shadows: Palestinian Collaboration with Zionism, 1917–1948 (översatt av Haim Watzman, University of California Press); och samme författare, översättare och förlag håller för närvarande på och förbereder en uppföljare Good Arabs: The Israeli Security Agencies and the Israeli Arabs, 1948–1967, som kommer år 2010.
I Army of Shadows visar Cohen på de många roller som tillmötesgående palestinier spelade för Yishuven, den judiska församlingen i det Heliga Landet före staten Israels tillkomst. De tillhandahöll arbetskraft, engagerade sig i handel, sålde land, sålde vapen, lämnade över statliga medel, tillhandahöll underrättelseinformation om fiendestyrkor, spred rykten och sådde split, övertygade andra palestinier att ge upp, kämpade mot yishuvens fiender och opererade till och med bakom fiendelinjerna. Deras sammanlagda hjälp var så stor att man undrar om staten Israel hade kunnat bli till utan deras hjälp.
Muftins absoluta förkastande av sionismen var menat att ena den palestinska befolkningen men fick motsatt verkan. Husseiniklickens själviskhet, extremism och brutalitet undergrävde solidariteten: att använda giftigt språkbruk och blodtörstig taktik, att förklara jihad mot alla som inte lydde muftin och att betrakta fler än hälften av den palestinska befolkningen som "förrädare" fick många som stod och vägde och även hela samhällen (framförallt det drusiska) att gå över till den sionistiska sidan.
Resultatet blev, som Cohen skriver, att "Allteftersom tiden gick blev ett växande antal araber villiga att vända dem (förkastarna) ryggen och erbjuda direkt hjälp till britterna eller sionisterna". Han kallar samarbete med sionismen "inte bara vanligt förekommande utan det utgjorde en betydande del av det palestinska samhället och dess politik". Ingen före Cohen har förstått det historiska skeendet på detta sätt.
Han bedömer att det var en mängd olika motiv som låg bakom yishuvens palestinska allierade: ekonomisk vinning, klass- eller stamintressen, nationalistiska ambitioner, rädsla eller hat för Husseinifraktionen, personlig etik, grannsämja eller individuell vänskap. Till dem som kallar dessa individer för "kollaboratörer" eller till och med "förrädare" säger han att dessa människor var mer insiktsfulla och bättre förstod situationen än vad Husseini och motståndarna gjorde: anpassningsförespråkarna förstod att det sionistiska projektet var för starkt för dem att göra motstånd mot och att försök att göra detta skulle leda till förstörelse och exil, så de accepterade det.
1941 hade underrättelseverksamheten utvecklat sofistikerade metoder som försökte använda alla kontakter med palestinierna till att samla in information. Army of Shadows betonar att yishuvens långt framskridna sociala utveckling; vad Cohen kallar den "djupa genomträngningen av underrättelseverksamhet i det palestinsk-arabiska samhället" var en envägsprocess – palestinierna saknade möjlighet att ge igen och genomtränga judiskt liv.
Tillsammans med utvecklingen av en militärmakt (Haganah), en modern ekonomisk infrastruktur och ett demokratiskt styrelseskick så räknas denna infiltration av palestinskt liv som en av sionismens viktigaste prestationer. Det betydde att medan sionismen kunde förena och gå på offensiven så var "det palestinska samhället upptaget med interna strider och var oförmögna att mobilisera och förena bakom ett ledarskap".
Cohen är anspråkslös när det gäller konsekvenserna av hans forskning, i synnerhet hans påstående att palestinsk hjälp inte var "huvudorsaken" till den arabiska förlusten 1948-49. Må så vara, men bevisen han framlägger i hans första volym avslöjar hur avgörande denna hjälp var för det sionistiska företagets framgång under denna period. Intressant nog kan man konstatera att den hjälpen är idag viktig för den israeliska försvarsarmén (hur skulle annars IDF kunnat avvärja så många terroristförsök från Västbanken?) men idag har staten Israel betydligt större resurser än yishuven hade, vilket betyder att den palestinska hjälpen är mycket mindre viktig idag.
Cohen bekräftar också det viktiga faktum att inte alla palestinier är fiender till Israel – något som jag själv mer nyligen har dokumenterat. Detta ger anledning till hopp; om de 20 procent palestinier som accepterar Israel skulle utvidgas till 60 procent så skulle den arabisk-israeliska konflikten vara över. En sådan palestinsk kursändring – och inga fler "smärtsamma eftergifter" från Israels sida – bör vara målet för alla blivande fredsmäklare.
