Netanyahus tysta framgång

Nästan helt obemärkt vann Benjamin Netanyahu en stor seger förra veckan när Barack Obama backade i ett oerhört viktigt politiskt initiativ. Denna kovändning antyder att de amerikansk-israeliska relationerna inte längre är på väg mot den katastrof jag har befarat.

Barack Obama agerar värd för ett möte mellan Benjamin Netanyahu, premiärminister i Israel (vänster) och Mahmoud Abbas, ledare för den Palestinska Myndigheten.

För fyra månader sedan avslöjade den nya USA-administrationen en policy som plötsligt lade stor tonvikt på att stoppa utbyggnaden av de israeliska "bosättningarna". (Ett uttryck jag ogillar men använder här för att hålla det kort). Förvånande nog ville de amerikanska tjänstemännen inte bara sätta stopp för bostadsbyggandet för israeler på Västbanken utan också i östra Jerusalem, ett område som lagligt varit del av Israel i närmare trettio år.

Utrikesminister Hillary Clinton lanserade initiativet den 27 maj i år när hon kungjorde att USAs president "vill se ett stopp för bosättningarna – inte några bosättningar, inte några utposteringar, inte några undantag för naturlig tillväxt". Sedan lade hon för säkerhetsskull till "och vi kommer att lägga tyngd på denna punkt". Den 4 juni blandade Obama sig i: "USA accepterar inte legitimiteten av fortsatta israeliska bosättningar. … Det är dags att sätta stopp för dessa bosättningar." En dag senare upprepade han att "bosättningarna är ett hinder för fred". Den 17 juni upprepade Clinton: "vi vill se ett stopp för bosättningarna". Och så vidare med ett obevekligt hamrande.

Fokuserandet på bosättningar fick den ovälkomna men förutsägbara följden att det omedelbart hotade de diplomatiska framgångarna. En förnöjd Mahmoud Abbas från den Palestinska Myndigheten svarade på USAs krav på Israel med att luta sig tillbaka och förklara att "amerikanerna är världens ledare. … jag kommer att vänta på att Israel fryser bosättningarna". Trots att Abbas personligen har förhandlat med sex israeliska premiärministrar sedan 1992 utan att någon gång ha fått erbjudandet att sätta stopp för bosättningarna: varför skulle han nu kräva mindre än Obama?

I Israel medförde Obamas diktat en massiv folklig vändning bort från honom och till Netanyahu. Dessutom framkallade Netanyahus förslag om enbart en tillfällig begränsning av bosättningarnas tillväxt på Västbanken ett uppror inom hans eget Likudparti, ett uppror lett av påläggskalven Danny Danon.

En affisch som visar Barack Obama i en arabisk huvudbonad sågs i Jerusalem den 14 juni 2009.

Genierna inom Obama-administrationen upptäckte så småningom att detta dubbla stärkande av ställningarna var förödande för deras naiva övermodiga plan att lösa den arabisk-israeliska konflikten inom två år. "Den Högstes" förlikning med verkligheten blev offentlig den 22 september vid ett "toppmöte" han ordnade med Abbas och Netanyahu (i själva verket ett glorifierat fototillfälle). Obama där Obama slängde in handduken, han skröt om att "vi har gjort framsteg" när det gäller att lösa den israelisk-palestinska konflikten och pekade som bevis på att israelerna "har diskuterat viktiga steg för att hålla tillbaka bosättaraktiviteten".

Dessa nio ord av dämpat beröm för Netanyahus minimala eftergifter har stor betydelse:

• Bosättningarna dominerar inte längre de amerikansk-israeliska relationerna utan har återgått till att spela sin vanliga irriterande men sekundära roll.
• Abbas som fortsätter insistera på ett frysande av bosättningarna som om ingenting har förändrats upptäcker plötsligt att han är den udda personen i triangeln.
• Center-vänsterfraktionen inom Obama-administrationen (som pläderar för att arbeta tillsammans med Jerusalem) har, som min kollega Steven J. Rosen noterar, vunnit över fraktionen längst ut på vänsterkanten (vilka vill klämma åt den judiska staten).

Obamas kritiker däremot fokuserade på hans kungörelse bara en dag efter toppmötesparodin, att "Amerika inte accepterar legitimiteten med fortsatta israeliska bosättningar" – en upprepning av den sedan länge etablerade politiken som inte på något sätt omintetgör eftergifterna om bosättningarna. Vissa av de jag mest beundrar missade de goda nyheterna: John Bolton, tidigare USAs ambassadör till FN fastslog att Obama "lägger Israel på huggkubben", medan kritikerna inom Likudpartiet anklagade Netanyahu för att "för tidigt ha firat" en ändring av den amerikanska politiken. Men så är det inte. Den politiska vinden kan alltid ändras men förra veckans kapitulation till verkligheten har en varaktig kursändring som varumärke.

Ironiskt nog så har Obamas supportrar i allmänhet erkänt hans misslyckanden medan hans kritiker tenderat att missa dem. En ledarartikel i Washington Post hänvisade till Obama-administrationens "missbedömningar" och Jonathan Freedland, en kolumnist på tidningen Guardian, noterade att "Obamas vänner oroar sig för att han förlorat ansiktet i en region där ansikten är viktiga".

Jag har gång på gång uttryckt djup oro för Obamas politik gentemot Israel, så när det faktiskt finns goda nyheter (och detta är den andra gången på sista tiden) så förtjänar det att uppmärksammas och firas. Hatten av för Bibi – må han fortsätta lyckas med att knuffa den amerikanska politiken in på rätt spår.

Nästa punkt på dagordningen: Mellanösterns centrala fråga, den om Irans kärnvapenuppbyggnad.