President Trumps fredsplan för den Palestinsk-israeliska konflikten dök upp för två år sedan och än idag – anmärkningsvärt nog – är det endast han och en handfull medhjälpare som känner till de exakta detaljerna i den. En strid ström av läckor är dock tillräckligt samstämmiga för att tillsammans med samtal med tjänstemän inom administrationen ge oss de möjliga huvuddragen i planen.
Dessa tyder på att planen går ut på ett stort utbyte: De arabiska staterna erkänner Israel och Israel erkänner Palestina, båda med Jerusalem som sin huvudstad. Detta bygger på beståndsdelar som lades fram av Egyptens president Sisi 2016, Obama-administrationen 2009, det Arabiska fredsinitiativet och även min symmetriplan från 1990.
Dessa tidigare planer krävde antingen att Israel skulle agera först eller att alla skulle vidta åtgärder samtidigt; i Trumps förslag är det däremot araberna som skall ta initiativet och Israel som skall svara på det. Denna förändring föranledde Mahmoud Abbas från den Palestinska Myndigheten (PA) att omedelbart avvisa "århundradets uppgörelse" när han träffade Trump i maj 2017; en rapport sade att "Abbas länge fruktat en sådan plan" och "starkt motsatte sig" den.
 Trump (V) var inte nöjd med Abbas efter deras möte den 23 maj 2017 i Bethlehem. |
Trots den reaktionen innehåller den föreslagna uppgörelsen många delar som är gynnsamma för palestinierna:
- Palestina består av hela Område A och B på Västbanken och delar av Område C; sammantaget utgör det 90 procent av Västbanken;
- Huvudstaden ligger inom eller nära Jerusalems utbredda kommunala gränser, kanske i ett område som sträcker sig från Shuafat till Isawiya, Abu Dis och Jabal Mukaber;
- Ett internationellt organ övervakar en gemensam Palestinsk-israelisk förvaltning av Jerusalems Holy Basin (inklusive Gamla stan);
 Det finns ingen formell definition av Holy Basin. Här är en version från Genève-initiativets Shaul Arieli. |
- Ett gemensamt Palestinskt-jordanskt organ kontrollerar Jerusalems islamiska helgedomar;
- Egypten, Jordanien och Libanon ger sina palestinska invånare fler rättigheter;
- Judiska invånare i mindre städer på Västbanken flyttas;
- En markkorridor förbinder Västbanken och Gaza;
- Gaza ansluts till Palestina när den Palestinska Myndigheten återfår kontrollen över det;
- Washington sätter ihop ett enormt stort ekonomiskt biståndspaket (kanske $40 miljarder eller ungefär $25 000 per palestinsk invånare på Västbanken) för den Palestinska Myndigheten;
- Palestinierna får tillfällig tillgång till utvalda israeliska hamnar och flygplatser tills dess att utländskt kapital bygger egna anläggningar för palestinierna.
I gengäld kommer palestinierna att bli ombedda att acceptera ett flertal begränsningar:
- Fortsatt israelisk militär kontroll över Palestinas gränser, kontroll av deras tillgång till luftrum och sjögränser samt Jordandalen;
- Juridiskt erkännande av den amerikanska regeringen (och kanske annektering av Israel) av större judiska städer vilka uppgår till 10 procent av Västbanken;
- Ge upp "rätten till återvändande" för palestinier som bor utanför Israel och istället ge dem kompensation;
Förutsatt att denna sammanfattning är korrekt när det gäller allt det väsentliga så väcker det tre stora farhågor. Först, fördelarna för Israel är illusoriska. Fredsfördragen med Egypten (undertecknat för 40 år sedan) och Jordanien (för 25 år sedan) ledde inte till någon betydande handel, vänskapliga relationer eller ökad mänsklig kontakt. Snarare intensifierades de antisionistiska känslorna hos egyptierna och jordanierna samtidigt som deras regeringars vapenarsenaler förbättrades. Samma mönster av ökad fientlighet följde också på andra arabiska diplomaters överenskommelser med Israel – Libanon 1983, PLO 1993; varför skulle Saudiarabiens eller Bahrains erkännande vara annorlunda? Med andra ord skulle arabiska staters erkännande knappast gynna Israel men det skulle kunna skada det.
 Det Jordansk-israeliska fredsfördraget från 1994 har gett Israel få fördelar. |
Att få slut på det palestinska kravet på en "rätt att återvända" är Israels andra illusoriska fördel. Kom bara ihåg den farsartade icke-förändringen av PLOs stadgar på 1990-talet om att upphöra med sin uppmaning att förgöra Israel, för att förutse det ihålliga skådespel som ligger framför oss.
För det andra, trots att palestinierna får verkliga och oåterkalleliga fördelar (pengar, territorium, legitimitet) så kommer de med säkerhet att fortsätta sitt hundraåriga mönster att avvisa Israel genom delegitimiseringskampanjer och våld, vilket har varit fallet sedan det första Palestinsk-israeliska avtalet 1993. Det beror på att den av Shimon Peres misskrediterande "Nya Mellanösternidén" om att berikande och belönande av palestinierna gör dem fredliga, ligger till grund för den rapporterade Trump-planen. Lång erfarenhet visar dock att dessa fördelar gör dem mer benägna att eliminera den judiska staten. I korthet kommer den Palestinska Myndigheten att belönas med "Palestina" samtidigt som de fortsätter intensifiera sin antisionism.
För det tredje, skulle israelerna klaga till Trump om delegitimisering och våld så kommer han sannolikt att svara med irritation: Den Palestinsk-israeliska konflikten är nu "borta från förhandlingsbordet" och de måste gå vidare. Om de insisterar kommer hans förutsägbara ilska att skada inte endast Israel utan också anti-Teherankampanjen och de anti-islamistiska ansträngningarna i allmänhet.
I korthet så upprepar den rapporterade planen den stora missbedömningen av traditionell Palestinsk-israelisk diplomati genom att begära för lite av araberna och för mycket av israelerna. Jag förutspår att den kommer att misslyckas på samma sätt som Clintons, George W. Bushs och Obamas.
Därför måste amerikaner som oroar sig för Israel, Iran och islamismen förbereda sig på en nära förestående avtäckning av vad som kan vara en problematisk plan. Ja hittills har Trump varit "den mest proisraeliska presidenten någonsin" men som Bibeln säger "Lita inte på furstar".
