Obama, Israel & de amerikanska judarna

Under titeln "Obama, Israel & de amerikanska judarna: Utmaningen – Ett symposium" ställde redaktören för Commentary Magazine följande frågor:

Den öppna konflikten mellan Obama-administrationen och Benjamin Netanyahus regering har skapat spänningar mellan USA och Israel som vi inte sett sedan den förste president Bushs dagar vid makten. Och dessa spänningar sätter en unik press på de många amerikanska judarna som röstade på Barack Obama med siffrorna 4-mot-1 i valet 2008 efter att de fick försäkringar från Obama själv, och hans supportrar inom de judiska församlingarna, att han var en vän och en allierad till staten Israel trots hans mångåriga vänskap med bland andra den öppet antiisraeliska och antisemitiska pastorn Jeremiah Wright.

Vi hävdar att de amerikanska judarna står inför en helt ny politisk utmaning och detta vid ett kritiskt ögonblick då man behöver sätta fokus på det existentiella hotet mot Israel – och i förlängningen framtiden för det judiska folket i sin helhet – från ett potentiellt kärnvapenbestyckat Iran. Hur kommer de amerikanska judarna att hantera denna utmaning? Kan Obamas judiska supportrar agera på ett sätt som kan förändra den otvetydiga riktning av den amerikanska politiken som idag förs av Vita Huset? Kommer de amerikanska judarna att acceptera Barack Obamas åsikt att staten Israel har visst ansvar för förlusten av amerikanskt "blod och pengar" i Mellanöstern? Kommer de att fortsätta ge sitt stöd till Obama-administrationen och till Barack Obamas politiska parti?

Mitt svar står här nedan. För de trettio övriga svaren klicka här.

De amerikanska ledarna var hårda mot Netanyahu.

Genierna inom Obama-administrationen har nu två gånger provocerat fram och två gånger förlorat samma onödiga strid med Netanyahus regering. Tyvärr avskräcker dessa förluster dem inte från att fortsätta insistera på sina felaktiga mål.

Den första striden började i maj 2009 när utrikesminister Hillary Clinton krävde ett slut för israeliskt byggande på Västbanken och i Jerusalem. Fyra månader senare, efter att man insett att denna politik satte käppar i hjulet för den israelisk-palestinska diplomatin man så innerligt ville ha, drog sig genierna tillbaka och återgick till det Demokratiska partiets vanliga politik vilket betyder bra relationer med Jerusalem.

I mars 2010 startade vicepresident Joe Biden, Clinton och Obama återigen samma strid med Israel, den här gången specifikt över Jerusalem. Den här gången behövde administrationen bara sex veckor på sig för att dra tillbaka sin dumhet, vilket signalerades av James Jones tal vid Washington Institute och Elie Wiesels lunch i Vita Huset.

Trots dessa taktiska återtåg fortsätter de med politiken att "länka", tron på att Mellanösterns välbefinnande i huvudsak beror på en Israelisk-palestinsk överenskommelse, och detta kommer att försvåra relationerna mellan USA och Israel under åtminstone de närmaste 2 1/2 åren av Obamas presidenttid.

Vid den här svåra tiden är det tre faktorer som tröstar mig. För det första tar israelerna större "risker för fred" och gör fler "smärtsamma eftergifter" – med andra ord gör de fler oåterkalleliga misstag – när banden mellan USA och Israel är varma och starka. I motsats så när banden är spända mellan USA och Israel är sådana dåliga beslut mindre troliga. Detta är en silverkant till Obamas felsteg.

En annan silverkant är den permanenta skada som dessa bråk verkar ha orsakat Obama; många amerikanska sionister anser att han inte stöttar Israel tillräckligt.

För det tredje uppstår Obamas bråk med Israel vid en tid när det amerikanska stödet för Israel är särskilt starkt; en nyligen genomförd opinionsundersökning visar att 10-mot-1 föredrar Israel framför palestinierna. Om man därtill lägger till den djupa samhörighetskänslan som finns mellan USA och Israel när det gäller religion, familj, handel och kulturella band – vilket symboliseras av det nyligen undertecknade bilaterala avtalet om öppet luftrum – och det verkar som en president, i synnerhet en som har tappat stort i opinionsundersökningarna, bara kan gå så långt när det gäller att reta upp de många proisraeliska väljarna.

Så jag är orolig men inte akut orolig.

Titeln och frågorna vid detta symposium fokuserar på amerikanska judar. Men den arabisk-israeliska debatten i USA har förändrats till den grad att "judar" inte längre är tillräckligt för att definiera det aktivt proisraeliska lägret. Medan judar som talar illa om Israel växer sig allt starkare och organiserar sig (tänk J Street) så gör hängivna proisraeliska icke-judar det också (tänk Christians United for Israel). Jag föreslår därför att vi omformulerar diskussionen och ersätter ordet "judar" med "sionister".

Näraliggande ämnen:  Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, USAs utrikespolitik prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.