Rådet för Amerikansk-Islamiska Relationer (CAIR) har sedan det grundades 1994 varit den mest högprofilerade stridslystna, manipulativa och aggressiva islamiska rörelsen i Nordamerika. Från sitt huvudkontor i Washington D.C. sätter Rådet också dagordningen och tonen för hela Wahhabi-sektens lobbyverksamhet.
En massiv kritik riktas mot Rådet, en del från mig, men fram tills nu har gruppens högljudda och extremistiska medlemmar lyckats överleva alla avslöjanden om dess historia. Publicerandet idag av Muslim Mafia: Inside the Secret Underworld That's Conspiring to Islamize America (WND Books) kan kanske ändra på detta.
Undersökningen, som är skriven av P. David Gaubatz och Paul Sperry, är i stora delar baserad på vad Gaubatzs son Chris upptäckte när han arbetade sex månader under täckmantal som praktikant vid Rådets huvudkontor 2008. I denna egenskap kom han över 12 000 sidor av dokumentation och han spelade in 300 timmar på video.
Chris Gaubatzs information avslöjar mycket som det hemlighetsfulla Rådet inte vill ha ut i offentligheten, inklusive dess strategi, finansiering, medlemskap och interna dispyter. Tack vare detta avslöjas deras skumrask- och möjligen olagliga metoder. Eftersom boken innehåller alldeles för mycket nyinformation för att kunna sammanfattas på begränsat utrymme kommer jag här att fokusera på en aspekt – organisationens inre arbete; där visar information att Rådets påståenden är grova bedrägerier.
Påstående 1: Enligt Ibrahim Hooper, organisationens kommunikationsdirektör, har "Rådet omkring 50 000 medlemmar". Fakta: Ett internt PM som sammanställdes i juni 2007 inför ett personalmöte visar att organisationen har precis 5 133 medlemmar, omkring en tiondel av Hoopers överdrivna siffra.
 Rådets verkställande direktör Nihad Awad och Chris Gaubatz som arbetade under täckmantel som praktikant på Rådets nationella huvudkontor 2008. |
Påstående 3: Rådet får "inget stöd från någon grupp eller regering utomloands". Fakta: Gaubatz och Sperry uptäckte att 60 procent av Rådets inkomst kommer från två dussin givare, de flesta bosatta utanför USA. Mer specifikt: $978 000 från statschefen i Dubai i utbyte mot ägarmajoriteten i huvudkontorets fastighet på New Jersey Avenue år 2002, en gåva på $500 000 från den saudiarabiske prinsen al-Waleed bin Talal och $112 000 år 2007 från den saudiarabiske prinsen Abdullah bin Mosa'ad, åtminstone $300 000 från den saudiskbaserade Islamiska konferensorganisationen, $250 000 från Islamic Development Bank och åtminstone $17 000 från den amerikanska delen av den saudiskbaserade Internationella islamiska hjälporganisationen (Islamic Relief Organization).
Påstående 4: Rådet är en självständig, inhemsk människorättsorganisation, "ett slags muslimsk NAACP" (NAACP är det Nationalförbundet för afro-amerikaner i USA). Fakta: I ett desperat sökande efter pengar erbjöd sig Rådet att hjälpa till att främja utländska företags affärsintressen. Detta kom fram i ljuset efter att hamnmyndigheterna i Dubai år 2006, på grund av säkerhetsrisken, misslyckades i sina försök att köpa sex hamnar i USA. Som svar reste Rådets ordförande till Dubai och sade till affärsmännen där: "Tänk inte på ert bidrag (till Rådet) som donationer, tänk på det som en räntebärande investering. Investeringen på $50 miljoner kommer att ge er miljarder dollar i ränta under femtio år".
Lägger man ihop dessa fyra faktorer framträder en bild av Rådet som är ganska olik den officiella. Nästan utan medlemmar och avgifter försörjer de sig genom att sälja sina tjänster till den Saudiarabiska regeringen och Förenade Arabemiratets regeringar och utför deras ideologiska och ekonomiska befallningar.
 Rådets kommunikationsdirektör Ibrahim Hooper och Chris Gaubatz bemannar Rådets monter vid The Islamic Society of North Americas möte i Columbus, Ohio, 2008. |
Om man tittar längre framåt så tror jag att Rådets dagar är räknade. Det är en smutsig institution grundad av islamiska terrorister och med många band till terrorister. Under årens lopp har man skaffat sig ett rykte för opålitlighet, bland annat har man manipulerat ett fotografi, fabricerat anti-muslimska hatbrott och hjälpt till att genomföra falska opinionsundersökningar. Man har också skrämt kritiker genom åtal för förtal, skrutit om band till en nynazist och det hävdas att man betalat mutor. Så småningom kommer en närmare granskning av denna organisation sannolikt att leda till att den upplöses.
Det är de goda nyheterna. Mindre muntra är mina förväntningar att Rådets efterföljare kommer att vara en förståndigare, ärligare, respektablare institution som fortsätter sitt arbete med att införa islamisk lagstiftning i USA och Kanada samtidigt som de undviker de misstag och uppenbara olagligheter som gör Rådet så sårbart. På det sättet har striden för att behålla Konstitutionen börjat.
