Konstig logik i Libanonkriget

När personal vid några av världens mest prestigefyllda pressorganisationer i grund och botten tar Hizbollahs sida i deras krig mot Israel, blottlägger de oavsiktligt en djupgående förvandling i logiken av krigsföring.

Några exempel på deras handlingar:

• Reuters: Adnan Hajj, en frilansfotograf med mer än 10 års erfarenhet vid Reuters, förfalskade sina bilder för att få israeliska attacker på Libanon att verka mer destruktiva och libaneser mer utsatta. Hans utsmyckning skapade tjockare och mörkare rökmoln från bombräder och placerade samma kvinna som sörjde förlusten av sin utbombade bostad på tre olika platser. Reuters avskedade Mr. Hajj och avlägsnade 920 av hans bilder från sitt arkiv. Vidare undersökning från bloggare avslöjade fyra typer av missvisande bilder från Reuters och alla överdriver israelisk aggressivitet. Bloggarna dokumenterade till och med hur en Reuters bild hade iscensatts.

• BBC: Redaktörer letade aktivt efter personliga redogörelser för att demonisera Israel, och lade upp den här efterfrågan på sina nyhetssidor: "Bor du i Gaza? Har du påverkats av våld i området? Skicka oss dina upplevelser genom att använda formuläret nedan. Om du är villig att prata med oss ytterligare var vänlig och inkludera din kontaktinformation".

• CNN: En nyhetsankare på deras internationella program, Rosemary Church, antydde att israeliska styrkor kunde skjuta ner Hizbollahs raketer men valde att inte

• göra det när hon frågade en israelisk talesman, "försöker inte Israel skjuta ner dem? De har förmågan att göra det".

• The Washington Post: På ett liknande sätt kungjorde en reporter som skriver om militära angelägenheter, Thomas Ricks, på nationell television att onämnda amerikanska militäranalytiker tror att den israeliska regeringen "avsiktligt har lämnat fickor av Hizbollah raketer i Libanon därför att så länge som raketer skjuts mot dem kan de fortsätta att ha en slags moralisk likvärdighet i sina operationer i Libanon". När ens eget folk skadas, förklarade han, får man "det moraliska övertaget".

Alla dessa medieaktiviteter och sändningar härstammar från uppfattningen att skadade och döda och att framställas om offret hjälper ens ställning i kriget. Mr. Hajjs förvrängningar till exempel var ämnade att skada Israels image och därigenom framkalla intern oenighet genom att försämra landets ställning internationellt och generera tryck på regeringen att stoppa sina attacker mot Libanon.

Men det här fenomenet av att varje sida visar sin smärta och förlust vänder på den historiska ordningen varigenom varje sida vill skrämma fienden genom att framstå som våldsam, obeveklig och segrande. Under Andra världskriget till exempel förbjöd Förenta staternas kontor för krigsinformation (U.S. Office of War Information) publiceringen av filmer eller fotografier som visade döda amerikanska soldater under de första två åren av striderna och även då gav de bara efter an aning. Samtidigt producerade deras Spelfilmbyrå (Bureau of Motion Pictures) filmer som "Vår fiende – japanerna", visade kroppar av döda japaner och scener av japansk nöd och brist.

Att kungöra sin egen skicklighet och förtala fiendens har varit normen genom årtusenden av egyptiska väggmålningar, grekiska vaser, arabisk poesi, kinesiska ritningar, engelska ballader och rysk teater. Varför har stridande (och deras allierade inom media) nu vänt bak och fram på det här uråldriga och universella mönstret och tonat ner sin egen skicklighet och upphöjt fiendens?

På grund av den makt utan motstycke som Amerika och deras allierade åtnjuter. Som historikern Paul Kennedy förklarade 2002, "i militära termer finns det bara en spelare på fältet som räknas". Ser man bakåt i tiden finner han att "Det har aldrig existerat en sådan här skillnad i makt förut; aldrig." Och Israel, både som en regional makt i sin egen rätt och som en nära allierad till Washington, åtnjuter en parallell överlägsenhet gentemot Hizbollah.

Sådan makt antyder att, när västvärlden kämpar mot icke-västvärlden så är resultatet på slagfältet självklart. Eftersom det är bestämt i förväg ses stridandet mer som en polisräd än traditionell krigsföring. På samma sätt som polisräder så döms moderna krig beroende på deras laglighet, hur länge fientligheterna varar, styrkans proportionalitet, hur allvarliga skadorna är och i vilken mån ekonomin och miljön har skadats.

Dessa är alla frågor som tål att debatteras, och debatteras görs dem, så till den grad att den Clausewitziska tyngdpunkten har flyttat från stridsfältet till debattsidorna och experter på TV. Hur krig uppfattas är precis lika viktigt som hur det faktiskt utkämpas.

Den här nya verkligheten antyder att västerländska regeringar, vare sig det är Amerika i Irak eller Israel i Libanon, måste se public relations som en del av sin strategi. Hizbollah har anpassat sig till den här nya realiteten men regeringarna har inte det.

15 augusti, 2006 uppdatering: I ett odaterat inlägg har Alex Safian från CAMERA lagt upp detta som mer eller mindre kan betraktas som en dementi från Thomas Ricks i ett meddelande till ombudsmannen för Washington Post och hänvisar till sin kommentar som citerades ovan:

Ugh. Jag önskar att jag inte hade gjort det. Jag bifogar en avskrift på slutet. Det jag sade var korrekt: i en inofficiell konversation med militäranalytiker så framkastade ett par av dem att den israeliska strategin involverade att lämna några 'raketfickor' åt Hizbollah för att på så sätt forma allmänhetens uppfattning och ge sina styrkor mer frihet att manövrera i Libanon. En sådan strategi kanske kan anses logisk och även moralisk eftersom det trots att det kortsiktigt skulle orsaka att folk skadas och dör så skulle det ger mer säkerhet för Israel i det långa loppet.

Men jag har sedan dess hört från några smarta och välinformerade personer att medan en sådan strategi kanhända är logisk så skulle den israeliska allmänheten aldrig gå med på det. Och de var ganska bestörta att jag hade vidarefört den här tanken.

Mina kommentarer var baserade på en lång konversation jag hade med en högt uppsatt israelisk tjänsteman för ett par år sedan …

Vänligen
Tom

Safian finner en motsägelse och därmed ett "allvarligt problem" i det här meddelandet:

På CNNs Reliable Sources beskrev Mr. Ricks sin källa som "några amerikanska militäranalytiker" medan i meddelandet så beskriver han sin källa som "en högt uppsatt israelisk tjänsteman". Vilket får en att undra om Mr. Ricks hade någon källa överhuvudtaget - förutom sig själv, alltså.

18 augusti, 2006 uppdatering: New York Sun rapporterar i "Washington Post Redaktör Tillrättavisar Sin Reporter för TV-kommentarer om Israel" att

Chefredaktören för Washington Post, Leonard Downie Jr. har tillrättavisat en av sina Pulitzer-Prize vinnande reportrar för att ha föreslagit på TV att Israel avsiktligt lämnade raketer åt Hizbollah i Libanon "därför att så länge de har raketer skjutna mot sig kan de fortsätta att ha en slags moralisk likvärdighet i sina operationer." ...

"Jag har klargjort för Tom Ricks att han inte borde ha gjort de uttalanden" sade Mr. Downie. ... Mr. Ricks sa till The New York Sun, "Kommentarerna var korrekta: att jag sade att folk hade talat om detta för mig. Jag önskar att jag inte hade sagt det och jag avser att från och med nu hålla tyst om det".

Näraliggande ämnen:  Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, Libanon, Media prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.