Jag arbetade med syriska frågor under 15 år, mellan 1985-2000, jag skrev en större akademisk studie, två monografier och många artiklar för olika tidskrifter, dagstidningsartiklar och bokrecensioner – allt som allt cirka 100 publikationer. På grund av min fientlighet gentemot regimen fick jag förutom två besök i landet som student 1972 och 1973 inte tillåtelse att återvända, inte ens när ett sådant illustert sällskap som Reader's Digest och den amerikanska regeringen sponsrade min resa.
 En affisch på Hafiz bredvid den verklige Bashshar al-Asad. |
När jag blickar tillbaka noterar jag att min fokus under de 15 år jag studerade ämnet mer låg på figuren Hafiz al-Asad än på landet Syrien. Så när Asad gick bort avtog mitt intresse. Hans son och efterträdare Bashshar (också stavat Bashar) ärvde ett väl fungerande tyranni som han har upprätthållit ganska bra. Men Bashshar al-Asad kunde inte upprätthålla vare sig den fruktansvärt förtryckande interna apparaten (exempelvis omkring 20 000 dödade i Hama 1982) inte heller den vilt ambitiösa utrikespolitiken som placerade Damaskus i centrum för Mellanösternfrågor (pan-Syrianismen är död). Syrien har bara blivit ytterligare en i mängden av tråkiga diktaturer.
