Flera viktiga utvecklingar skedde strax efter att min artikel "Två decennier med Rushdieregler" trycktes:
(1) Pastor Terry Jones från Gainesville, Florida planerade att bränna hundratals exemplar av koranen den 11 september men gav efter för påtryckningar och ställde in brasan. När hans avsikt blev internationella nyheter ledde det enligt ett väletablerat mönster till oroligheter och hot i den muslimska världen och till åtminstone 18 dödsoffer (fem i Afghanistan, 13 i Kashmir). Efter påtryckningar från höga amerikanska regeringstjänstemän gav Jones efter och brände inte Koranen.
Jag hävdade i en spalt "'Rushdieregler' når Florida" att nyheten och betydelsen av denna händelse ligger i den kraft som den amerikanska regeringen från Barack Obama och neråt använde mot Jones. Till skillnad från Margaret Thatcher 1989 när Rushdie-affären började, eller från Anders Fogh Rasmussen 2006 när den danska skämtteckningsaffären hände, så tog amerikanska myndigheter själva på sig rollen av islams försvarare och verkställare av Sharia. Med detta utökade de Rushdie-reglerna till att gälla i USA.
 Mollie Norris skämtteckningar som innebar slutet på hennes normala liv och början på hennes "spök"-tillvaro. |
Ni kanske har märkt att Molly Norris skämtteckningar inte finns med i tidningen den här veckan. Det är för att Molly inte finns längre. Den begåvade konstnären lever och mår bra, tack och lov. Men på inrådan av FBIs säkerhetsspecialister har hon, som de uttrycker det, "gått under jorden": hon har flyttat, ändrat namn och hennes identitet har utraderats. Hon kommer inte längre att publicera skämtteckningar i vår tidning eller i tidningen City Arts där hon regelbundet bidragit. Hon är i stort sett del i ett vittnesskyddsprogram – bortsett från, som hon anmärker, att regeringen inte betalar notan. Allt detta på grund av den fruktansvärda fatwa som utfärdades mot henne i somras som en följd av hennes beryktade "Alla-rita-en-Muhammed-dag"-skämtteckning.
Den "fruktansvärda fatwan" utfärdades i juli av Anwar al-Awlaki, en amerikansk medborgare boende i Jemen. Han skrev:
En skämttecknare från Seattle, Washington, vid namn Molly Norris startade "Alla-rita-en-Muhammed-dag". Denna snöboll rullade ut från hennes onda fingrar. Hon bör vara främsta målet för avrättning tillsammans med andra som deltog i hennes kampanj. Denna kampanj är inte ett uttryck för yttrandefrihet utan är en nationell massrörelse av amerikaner som ansluter sig till sina europeiska gelikar vilka anstränger sig att göra saker för att såra muslimer världen över. De uttrycker sitt hat mot islams budbärare genom hån.
Katherine Kersten diskuterar det amerikanska svaret på denna skandal.
Självfallet, säger du, visar amerikanska journalister och mediemoguler – alltid starka försvarare av Första tillägget – sin ilska över denna skandal och sitt stöd för denna unga kvinna? Tvärtom. Media har till stora delar varit tyst om hennes mardrömslika tillvaro. The Washington Examiner, en online-tidning i Washington D.C. bad the American Society of News Editors om ett uttalande om Norris men inget sådant uttalande kom. Samma sak med The Society of Professional Journalists. Detta trots det faktum att redaktörgruppens uppdragsbeskrivning lovprisar "det Första tillägget och yttrandefrihet världen över" medan journalisterna hävdar att de står för "bevarandet av den fria pressen som hörnstenen av vår nation och frihet".
Denna händelse visar på att Awlaki har makt att vända upp och ner på livet för vilken amerikan som helst genom att helt enkelt uttala ett hot mot honom. Detta är inte längre en strid mellan två giganter, Khomeini v. Rushdie, utan mellan två pygméer, Awlaki v. Norris. Man kan föreställa sig hur hotet sprider sig så att alla personer som är kritiska till "Islam, Profeten och Koranen" kommer att riskera att behöva "gå under jorden".
(3) ) Ayaan Hirsi Ali och Daniel Huff kom med ett viktigt förslag som svar på några av de omotiverade hoten mot amerikaner i "It's Time to Fight Back Against Death Threats by Islamic Extremists," i Los Angeles Times den 27 september:
Det är dags för förespråkare för yttrandefrihet att lära sig av rörelsen för rätt till abort. På 1990-talet stod abortkliniker inför samma slags skrämseltaktik och de gav inte vika. Istället lobbade de för en federal lag som gjorde det olagligt att hota människor som utövade sina rättigheter till fortplantning och för att göra det möjligt för offren att begära skadestånd. Lagen som ger rätt att besöka en klinik (The Freedom of Access to Clinic Entrances Act) eller FACE antogs 1994 med stor majoritet från båda partier. En liknande lag behövs som täcker hotet mot rätten till fri yttrandefrihet.
En federal lag skulle uppnå två saker. För det första skulle den avskräcka från användandet av våldsamma metoder genom att problemet får nationell uppmärksamhet och hela den federala regeringens formidabla verkställande makt till sitt förfogande. För det andra skulle skadestånden göra offren för hotelserna starka nog att väcka enskilda åtal för att skydda sina rättigheter…
De rådande statliga lagarna som förbjuder hot är otillräckliga. Vad gäller den kriminella sidan så avskräcker det höjda beviskravet åklagare från att investera sina magra resurser. Det finns inte alltid tydliga skäl för att väcka åtal och skada kan vara svårt bevisa. FACE-lagen å andra sidan, vilken står som modell för den föreslagna lagstiftningen, låter offren välja förbestämda skadestånd.
