 Robert Alexander Stewart Macalister (1870-1950) |
Som ett flertal författare (Aryeh L. Avneri, Joan Peters, Fred M. Gottheil) har visat så växte den icke-judiska befolkningen i Palestina på grund av de många immigranter som kom för att arbeta i sionistiska företag. Men det är också värt att notera att även innan denna invandring började så var detta lilla område redan fyllt med många olika människor.
Den berömda Encyclopædia Britannica, 11e upplagan som publicerades 1910-11, det vill säga den fördaterar den brittiska erövringen av området, ger oss färgstark information om dessa människor. Uppslagsordet Palestina i volym 20, som skrevs av den irländske arkeologen Robert Alexander Stewart Macalister, beskriver Palestina
'som den landremsa som sträcker sig längs den östra stranden av Medelhavet från mynningen av floden Litani ... söderut till ... inte så långt från södra Gaza. ... Österut ... längs med pilgrimsvägen från Damaskus till Mecka går den mest praktiska gränsen. (sida 601)'
Denna karta visar vad som menas (i modernt språkbruk, mer eller mindre norra Israel och nordöstra Jordanien) med Palestina.
 Karta av Palestina. Encyclopedia Britannica, 11e upplagan, volym 20, sida 602. |
Macalisters avsnitt om befolkningen i Palestina betonar dess mångfald.
'Invånarna i Palestina består av ett stort antal olika befolkningsgrupper, de skiljer sig mycket åt vad gäller etnologiska tillhörigheter, språk och religion. Det är värt att nämna, som en illustration av deras heterogenhet, att i början av 1900-talet skrev en grupp män vars olika offentliga positioner gjorde det möjligt för dem att inneha korrekt information om ämnet, en lista på inte mindre än 50 språk som till vardags talades i Jerusalem.'
I en fotnot lades det till att endast 30 språk används regelbundet men att det också är "ett tillräckligt antal ... för att visa på stadens kosmopolitiska karaktär". Denna komplexitet gör att det "inte är en lätt uppgift att skriva kortfattat och samtidigt utförligt om etnologin i Palestina" vars befolkning Macalister grovt uppskattar till 650 000. Ändå går han vidare med en sammanfattning på 850 ord, återgiven här i sin helhet, med extra stycken instuckna för att underlätta läsningen:
'Befolkningen i Palestina kan delas in i två klasser – den nomadiska och den bofasta. Den förstnämnda är särskilt utmärkande för östra Palestina även om västra Palestina också har sin beskärda del. Beduinernas rena arabiska ursprung ser man i det allmänna samtalet i landet, ordet "arab" används nästan uteslutande för att beteckna dessa vandrare och används sällan om invånarna i städer och byar.
Det bör nämnas att det finns en tredje helt oberoende nomadras, de avskydda Nowar (Nawar) som motsvarar romer eller resandefolk i europeiska länder. Dessa människor lever under oerhört fattiga förhållanden och de arbetar som smeder; de talar sinsemellan en romanidialekt vars vokabulär är väldigt uppblandad med arabiska.'
Encyclopædia Britannica har inte mycket att säga om de bofasta:
'Den bofasta befolkningen i byarna på landet – fellahin eller jordbrukare – är på det hela taget jämförelsevis ouppblandade; men spår av olika inkräktares arvsanlag gör sig påminda. Det är ingalunda otroligt att anta att det finns ett grundläggande kananitiskt inslag i denna befolkning: dessa "vedhuggare och vattenbärare" förblir ofta ostörda av de på varandra följande ockupationerna av ett land; och det finns en anmärkningsvärd likhet av typen mellan många av de moderna fellahin och skeletten av forntida invånare som har hittats under utgrävningar.'
Fokus ligger på vågorna av utländsk kolonisering:
'Tveklöst kom nya inslag in under de assyriska, persiska och romska herraväldena och under senare tid har det varit mycket uppblandning.
Spridandet av Islam medförde ett betydande nytt arabiskt tillskott. De från södra Arabien var kända som Yaman-stammen och de från norra Arabien som Kais (Qais). Den tidigare bondebefolkningen absorberades upp i dessa två grupper och de existerar fortfarande till namnet; fram till mitten av 1800-talet var de en fruktsam källa till gräl och blodspillan. De två stora stammarna delades vidare in i familjer, men dessa mindre uppdelningar håller också på att successivt brytas ner. På 1800-talet introducerade den kortlivade egyptiska regeringen element från det landet vilka fortfarande finns kvar i byarna. Dessa nykomlingar har inte helt och fullt assimilerats med byborna bland vilka de har funnit ett hem; de sistnämnda föraktar dem och motarbetar blandäktenskap.'
I byarna finns det en del kristna:
'I några av de större byarna – i synnerhet Betlehem – som alltid har genomsyrats av Kristendomen och som med utvecklingen av industrin har blivit förhållandevis välmående, ser man påtagliga resultat av dessa lyckligare förhållanden i en starkare fysik bland männen och i hur kvinnorna ser ut. Det är inte ovanligt i populärlitteratur att man tillskriver denna överlägsenhet arvsanlag från korsfararna. Det är dock en teori som inte vinner gehör när man inser hur eländigt degenererade korsfararnas halvblodsättlingar snabbt blev på grund av deras omoraliska liv och okunnighet om sanitära försiktighetsåtgärder i ett prövande klimat.'
Städerna är mer varierade:
'Befolkningen i de större städerna är av en mycket mer komplex karaktär. I varje stad finns främst ett stort arabiskt inslag som till största delen består av medlemmar från viktiga och förmögna familjer. Således är Jerusalem i händerna på familjerna El-Khalidi, El-Husseini och en eller två andra som härstammar från hjältar från Islams begynnelse. Det turkiska inslaget är litet och består enbart av tjänstemän som individuellt skickats ut av Konstantinopel. Det finns väldigt stora grupper av människor från Medelhavsländer, i synnerhet Armenien, Grekland och Italien, de ägnar sig främst åt handel. Den anmärkningsvärda utvecklingen av judisk kolonisering har sedan 1870 resulterat i en revolution av befolkningsbalansen i vissa delar av landet, särskilt i Jerusalem.'
Efter att nämnt Sionismen i denna enda mening fortsätter Encyclopædia Britannica med de många andra folken i regionen:
'Det finns få invånare i landet från de mer östra delarna av Asien – om vi undantar de turkomanska bosättningarna i Jaulan, ett antal perser och en ganska stor afghansk koloni som sedan 1905 har etablerat sig i Jaffa. Mutāwileh (Motawila) som utgör majoriteten av invånarna i byarna nordväst om Galiléen är förmodligen sedan länga bofasta invandrare från Persien. Vissa kurdiska stammar bor i tält och stugor nära Hula sjön.
Om man undantar de som bor i någon av de oräkneliga klosteranläggningarna så återstår jämförelsevis få från norra eller västra Europa: De tyska "Templarkolonierna" är kanske de allra viktigaste. En bosnisk koloni måste också nämnas som etablerades vid Caesarea Palestina och de tjerkessiska bosättningarna som placerades i vissa centrala delar av östra Palestina av den turkiska regeringen för att hålla tillbaka beduinerna: de senare finns också i Galiléen. Där fanns tidigare stora sudanesiska och algeriska inslag i befolkningen i några av de större städerna men dessa har reducerats i antal sedan början av 1900-talet: Algerierna finns dock fortfarande i delar av Galiléen.
Det mest intressanta av alla de icke-muslimska samhällena i landet är dock utan tvekan den samaritiska sekten i Nablus (Shechem); en grupp som sakta håller på att försvinna, som har behållit sin självständiga existens från den tid när de först placerades där av assyrierna för att ockupera det land som lämnats vind för våg genom förslavningen av kungadömet Israel. (sida 604)'
 Samariterna i Nablus. |
Denna översikt över Palestina nämner inte mindre än 20 utländska etniciteter andra än de infödda fellahin (jordbrukare) och judarna: Assyrier, perser, romare, araber korsfarare, nawarer, araber, turkar, armenier, greker, italienare, turkmener, motawila, kurder, tyskar, bosnier, tjerkesser, sudaneser, algerier och samariter.
Så nog med detta nonsens om att palestinierna är ett gammalt folk med anor som går tillbaka till Jevuseerna. Den arabisk-palestinska identiteten är yngre än detta inlägg i encyklopedin som skrevs år 1920. (31 juli 2016)
