Min artikel i det senaste numret av Commentary, "Vägen till fred: israelisk seger, palestinskt nederlag" (The Way to Peace: Israeli Victory, Palestinian Defeat), har väckt kritik, framförallt på två punkter: mitt accepterande av existensen av ett palestinskt folk och min övertygelse att det kan besegras. Mina argument:
(1) Det finns inget palestinskt folk: Som läsare anmärkt har inget sådant folk någonsin existerat genom århundradena. Palestina (arabiska: "Filastin") som en politisk enhet började användas som en sionistisk triumf när de brittiska ockupanterna införde det efter utfärdandet av Balfour-deklarationen 1917. Palestinier (arabiska:" Filastiniyun") började också användas först på nittonhundratalet. Jerusalem var aldrig huvudstad i en suveränt muslimsk stat. Allt detta är sant.
Men från och med 1920 med införandet av en geografisk enhet som senare kom att kallas det brittiska Palestinamandatet, insåg de arabiskspråkiga muslimerna som bodde där att de måste anta den palestinska identiteten. När judarna 1948 övergav termen Palestina till förmån för Israel betydde ordet palestinier uteslutande arab. Med grundandet av den Palestinska Befrielserörelsen (PLO) 1964 tog sig denna identitet politiska uttryck. Den Palestinska Myndigheten gav det 1994 officiell status. I detta skede är det meningslöst, till och med dumt, att förneka existensen av ett distinkt palestinskt-arabiskt folk.
 Palestinier i Gaza i februari 2014 protesterar mot USAs utrikesminister John Kerry, |
Med detta sagt, den palestinskarabiska identiteten som uppstod så snabbt på grund av politisk nödvändighet kanske inte varar för evigt; som jag skrev redan 1989 "företrädet för palestinsk nationalism skulle eventuellt kunna få ett slut, kanske lika snabbt som det började".
(2) Muslimska människor ger aldrig upp, de fortsätter med krigföring och kan därför inte besegras: Jag tog upp detta i förbigående i artikeln i Commentary: "Muslimer har upprepade gånger i historien gett efter för otrogna när det stått inför en beslutsam överlägsen makt från Spanien till Balkan till Libanon".
Svaret på detta är att i dessa och andra fall gav muslimerna inte helt och hållet upp: Islamisterna drömmer om Al-Andalus, Turkiets premiärminister Erdoğan har neo-Ottomanska ambitioner på Balkan, och libanesiska muslimer lyckades framgångsrikt göra slut på den kristet dominerade staten.
 Skall Alhambra återgå till att styras av muslimer? |
Återigen, allt detta är sant. Men tanken på att återta Spanien är begränsad till fantasins värld, Erdoğan har inte för avsikt att militärt återta Balkan och Libanons muslimer utnyttjade sitt grannlands (Syrien) planer för att störta Maroniterna.
Jämför man muslimer med kristna blir denna punkt klarare: Om ovanstående exempel uppvisar en odödlig muslimsk anda så gäller detta även för kristna (och i förlängningen för alla, till exempel kineserna).
- Kungadömet Spanien gör anspråk på Gibraltar, trots att man överlät det för evigt till Storbritannien år 1713, för mer än 300 år sedan.
- Greklands regering gjorde anspråk på delar av Anatolien efter Första världskriget trots att det varit under muslimskt styre så länge som 700 år.
- Benito Mussolini, härskare i Italien, försökte återuppliva romarriket mer än 1400 år efter det västra rikets fall år 476 efter vår tideräkning.
Denna lista visar att irredentistiska idéer ibland ligger i dvala under en lång tid för att sedan starkt återkomma. Detta förändrar dock inte det faktum att krig slutar när den ena sidan ger upp, något som gäller för såväl muslimer som icke-muslimer. (10 januari 2017)
