Det statsöverhuvud som styrt sitt land längst, Mu'ammar al-Qadhdhafi (den korrekta translittereringen av hans namn), skulle ha styrt Libyen i exakt 42 år den 1 september i år. När han nu lämnar scenen förtjänar hans eländiga välde att utvärderas.
 När han tog makten var Gaddafi en av de stiligaste offentliga personerna. |
För det första spelade han huvudrollen med de stigande oljepriserna som började 1972 och fortsätter än idag. Genom att utmana de internationella oljebolagens kontroll över oljeproduktion och prissättning började han överföra makt från västerländska styrelserum till palats i Mellanöstern. Det var i synnerhet de chanser Gaddafi framgångsrikt tog som bidrog till att fyrdubbla oljepriserna 1973-74.
För det andra sparkade Gaddafi igång vad som då var känt som den islamiska förnyelsen, vilken fortfarande pågår. Vid en tidpunkt när ingen annan var beredd att göra det så flyttade han stolt och provokativt fram positionerna för de islamiska frågorna genom att använda sig av delar av islamisk lag, han uppmanade muslimer världen över att göra likadant och gav hjälp till alla muslimer som låg i konflikt med icke-muslimer.
Gaddafis långa styre kan delas in i fyra perioder. Den första och mest signifikativa perioden var mellan åren 1969-1986 och bestod av frenetisk aktivitet från hans sida, han blandade sig i frågor och konflikter från Nordirland till södra Filipinerna. En ofullständig lista skulle inkludera att han nästan lamslog Jimmy Carters återvalskampanj 1980 genom att betala ut pengar till hans bror Billy; hans deklarerande av en politisk union med Syrien; hans militära hjälp till Iran i kriget mot Irak; hans hot mot Malta över oljeprospektering i omtvistat vatten; hans mutande av den cypriotiska regeringen så att de accepterade en libysk radiosändare; han skickade trupper till södra Chad för att ta kontroll över landet och införliva det; han hjälpte en muslimsk grupp i Nigeria vars våldshandlingar krävt fler än 100 döda.
 Som symbol för hans regims förfall blev Gaddafi så småningom en av de fulaste offentliga personerna. |
Den första perioden slutade med USAs bombning 1986 som vedergällning för bombningen av ett diskotek i Berlin, något som verkade påverka Gaddafis psyke. Hans rabiata äventyrlighet avtog dramatiskt och han vände sig till Afrika samtidigt som han uttalade en ambition att bygga massförstörelsevapen. Efterhand som hans närvaro på världsscenen blev mindre avfärdades han som en galning.
En tredje period började 2002 när en tämjd Gaddafi betalade skadestånd för Libyens roll i sprängningen av ett Pan Am-plan 1988, och han gav upp sina kärnvapenambitioner. Trots att de grundläggande elementen i hans regim fanns kvar så blev han persona grata i västvärlden, den brittiske premiärministern och amerikanske utrikesministern besökte honom i Libyen.
Den fjärde och sista perioden började tidigare i år med upproret i Benghazi då Gaddafi på reträtt återgick till den öppna brutaliteten från hans tidigare regeringsår, han sopade bort den noggrant konstruerade bilden av någon som nyligen börjat intressera sig för internationella förväntningar. När hans regim balanserade på kanten tog hans ondska och vanföreställningar över och resultatet var förödande, med libyer som i stort antal avvisade honom, hans familj, hans regim och hans arv.
Efter decennier av förtryck och svek står libyerna nu inför utmaningen att frigöra sig från detta vedervärdiga arv. De måste kämpa för att frigöra sig själva från paranoia, demoralisering och förvrängning. Som Andrew Solomon från The New Yorker sammanfattade problemet, libyerna "kan kanske hämta sig från Gaddafis förskingring och brutalitet, men falskheten av livet i det Stora socialistiska folkets libyska arabiska Jamahiriya kommer att ta längre tid att blekna bort".
Det kommer det verkligen att göra.
