Tillbaka till Tripolis stränder?

USAs marinkårs officiella sång börjar som bekant med "Från Montezumas salar till Tripolis stränder utkämpar vi vår nations strider på marken och på havet". Referensen till Tripoli syftar på slaget vid Derna 1805, det första kriget som USAs trupper utkämpades utanför landet, och det blev en klar amerikansk seger.

En amerikansk marinkårskonstnär, Charles H. Waterhouse, avbildar "Attacken på Derna, Tripoli 27 april 1805".

Nyligen utkämpade strider i Libyen föranleder en fråga: Bör marinkåren återigen skickas till Tripolis stränder, den här gången för att skydda, inte det öppna havet, utan det upproriska folket i Libyen som reser sig mot sin regering och ber om hjälp medan de beskjuts från luften av trupper som är lojala mot Mu'ammar al-Qaddafi?

Min första instinkt är att beredvilligt gå med på en flygförbudszon och därigenom förbättra oddsen för den tappra oppositionen. Flera faktorer uppmuntrar denna instinkt: Libyens lättillgänglighet från NATO- och amerikanska flygbaser, landets platta och ödsliga landskap, det nästintill universella fördömandet av Qaddafis agerande, vikten av att till fullo få tillbaka libysk olja på exportmarknaden och sannolikheten att ett sådant ingripande kommer att få slut på det hemska 42-åriga styret av en bisarr och frånstötande figur.

Men instinkt är ingen bra grund för sund politik. En krigshandling kräver innehåll, riktlinjer och konsekvens.

Oavsett hur lätt operationen kan verka så kan Qaddafi ha oväntade maktreserver som skulle kunna leda till ett långt och rörigt åtagande. Om han överlever skulle han kunna bli ännu ondare. Hur frånstötande han än må vara så skulle hans (islamistiske?) motståndare kanske vara ett ännu större hot mot amerikanska intressen. Mer allmänt så skulle inblandning i en intern konflikt kunna leda till fler fiender än vänner plus att det skulle underblåsa anti-amerikanska konspirationsteorier.

USAs försvarsminister Robert Gates, omgiven av militära befälhavare, förklarar för Kongressen varför han drar sig för en militär inblandning i Libyen.

Dessutom så har flygvapen ännu inte visat sig vara avgörande i Libyen (dess effekt har i huvudsak varit psykologisk och kanske inte är avgörande för huruvida Qaddafi lyckas hållas sig kvar vid makten). Att införa flygförbud i Libyen skapar ett prejudikat för situationer där omständigheterna är mindre gynnsamma (t ex Nordkorea). Och vem vill följa Qaddafis exempel och sluta tillverka kärnvapen om detta underlättar hans egen maktförlust?

Bakom Libyendebatten tornar vålnaderna av Iraks och George W Bushs "frihetsagenda" upp sig. Bushs anhängare ser detta som en bekräftelse medan skeptikerna oroar sig för oavsiktliga följder. Om Barack Obama skulle använda makt i Libyen skulle det vara detsamma som att han erkänner att han hade fel i sin våldsamma kritik av Bushs Mellanösternpolitik. Det skulle också, som i Irak och Afghanistan, medföra att amerikanska trupper strider i ytterligare ett land med muslimsk majoritetsbefolkning, någonting som Obama, med hans betoning på "ömsesidig respekt" med muslimer måste ogilla att göra.

Mer fundamentalt så är det av största vikt att amerikanska trupper inte utsätts för fara på grund av humanitära insatser för andra människor; sociala insatser kan inte vara ändamålet för USAs regering; istället måste trupperna alltid befordra specifika amerikanska nationella intressen.

Att USAs militär, personifierad av försvarsminister Robert Gates, drar sig för att ta på sig detta åtagande framhållande kostnaderna och farorna ("en stor operation i ett stort land") tjänar som en nyttig varning, i synnerhet med tanke på tabbarna i USAs underrättelseverksamhet. Att libyer börjar vända sig till islamister för ledarskap skulle dock kunna förvandla Libyen till ytterligare ett Somalia.

Den amerikanska vapenarsenalen tillåter en president att ignorera andra stater och ensidigt använda sig av dem; men är detta klokt? Föregående händelser i Irak (1991, 2003) tyder på att det politiskt är värt olägenheten att vinna godkännande från internationella organisationer såsom FN, NATO, Arabförbundet, Afrikanska Unionen eller till och med Islamiska konferensorganisationen.

Skulle godkännande från den Afrikanska Unionen (logo ovanför) göra någon skillnad?

Som Jeffrey White från the Washington Institute for Near East Policy anmärker, även om en flygförbudszon är vad oppositionen vill ha så är det endast ett av många tillgängliga alternativ för Washington. Andra inkluderar, från minst till mest ambitiöst: förse oppositionen med underrättelseinformation, logistiskt stöd, kommunikationshårdvara och utbildning, sända dem vapen; hjälpa till att försvara befriade områden; göra de libyska flygfälten obrukbara; eller aktivt bekämpa regimens styrkor.

Om man tar dessa överväganden med i beräkningen, vilket råd skall man ge Obama-administrationen? Hjälpa den libyska oppositionen med bistånd och trappa upp det när det behövs.

Humanitära, politiska och ekonomiska skäl strålar samman i Libyen för att överkomma legitima tveksamheter. Den amerikanska regeringen borde arbeta med internationellt bemyndigande för att fullfölja sin vanliga roll av ledarskap och hjälpa Libyens opposition. Oavsett hur riskfylld den vägen är så är det ännu mer riskfyllt att inte göra någonting.