Nu när Hamas tydligen har vunnit det palestinska valet håller västvärlden på att sprängas av sin egen bomb.
Å ena sidan är Hamas en terroristorganisation som skamlöst har israeliska civila som mål och som uppmanar till förgörande av den judiska staten. Å andra sidan vann de precis ett val som observatörer tycks anse ha varit ett ganska rättvist val och åtnjuter därför den legitimitet som en valvinst innebär. Varje utrikesminister konfronterar nu ett nytt dilemma: knuffa dem i en moderat riktning eller ge upp och anse dem vara oåterkalleligt extremistiska? Träffa Hamas medlemmar eller undvika dem? Fortsätta att donera till den Palestinska Myndigheten eller svälta dem på tillgångar?
Denna dubbla bindning har vi själva skapat därför att, med Washington i spetsen, har praktiskt taget varje västerländsk regering anammat en tvåvägsstrategi för att lösa problemen i Mellanöstern.
Den negativa vägen består i att bekämpa terrorism. Ett "krig mot terror" pågår som involverar militära styrkor på fältet, tuffare finansiella lagar och ett uppbåd av hjälpmedel för spioneri.
Den positiva vägen består i att främja demokrati. Historien visar att demokratier nästan aldrig går i krig mot varandra och de tenderar att vara välmående. Därför verkar det som om val är precis vad som behövs för att bota Mellanösterns sjukdomar.
Men den kombinationen har misslyckats i denna orosfyllda region. Det första funktionella valet organiserat av den Palestinska Myndigheten har fått upp Hamas. I december 2005 gav den egyptiska väljarkåren stort stöd till det Muslimska Brödraskapet, ett radikalt islamskt parti, och inte till liberala element. I Irak röstade väljarkåren post-Saddam in en pro-iransk islamist som premiärminister. I Libanon firade väljarna tillbakadragandet av syriska trupper genom att rösta in Hizbollah i regeringen. Likaså har radikala islamska element blomstrat i val i Saudiarabien och Afghanistan.
I korthet, val har fört till makten västvärldens dödligaste fiender. Vad gick fel? Varför har ett demokratiskt recept som varit framgångsrikt i Tyskland, Japan och andra stridslystna länder inte fungerat i Mellanöstern?
Det är inte islam eller någon kulturell faktor som står för denna skillnad; snarare så är det det faktum att de ideologiska fienderna i Mellanöstern inte har besegrats ännu. I Tyskland, Japan och Sovjetunionen ägde demokratisering rum efter att deras befolkningar hade uthärdat det totalitära lidandet. År 1945 och 1991 hade de sett vilka katastrofer fascism och kommunism hade medfört och var redo att försöka sig på en annan väg.
Så är inte fallet i Mellanöstern där en totalitär frestelse kraftfullt fortsätter. Muslimer tvärs över hela regionen - med det unika och viktiga undantaget av Iran - är dragna till det islamistiska programmet med dess slogan att "islam är lösningen". Så var fallet från Iran 1979 till Algeriet 1992 till Turkiet 2002 till den Palestinska Myndigheten den här veckan.
Det här mönstret får flera konsekvenser för regeringar i västvärlden:
- Sakta ner: Var vaksamma på att en otålighet att förvandla Mellanösternländerna till demokratier gång på gång slår tillbaka genom att föra våra dödligaste fiender till makten.
- Det långa loppet: Hur hedersvärt det demokratiska målet än är kommer det att ta årtionden att åstadkomma.
- Besegra radikala islam: Endast när muslimer ser att den vägen är dömd att misslyckas kommer de vara öppna för alternativ.
- Uppskatta stabilitet: Stabilitet får inte vara ett mål i sig men dess frånvaro leder troligtvis till anarki och radikalisering.
För att återgå till dilemmat som utgörs av Hamas vinst så behöver västerländska regeringar visa palestinierna att de - likt tyskarna som 1933 valde Hitler - har tagit ett beslut som är kraftigt oacceptabelt för den civiliserade opinionen. Den Hamasledda Palestinska Myndigheten måste isoleras och förkastas vid varje vändning och därigenom uppmuntra palestinier att se vilka misstag de begått.
