Redaktörens introduktion: Höstnumret 2005 av The National Interest inkluderade ett provokativt bidrag från Robert W. Tucker, en av redaktörerna som grundande den här tidskriften, och David C. Hendrickson. Avhandlingen, som heter "The Freedom Crusade" (Frihetskampanjen) ifrågasatte om främjandet av demokrati världen över som en central organisationsprincip för amerikansk utrikespolitik var i enlighet med Amerikas diplomatiska tradition och riksintresse. Läsare av The National Interest är väl medvetna om att det har förts en energisk debatt på dessa sidor om "demokratifrågan". Vi bjöd in flera framstående kommentatorer [Leslie H. Gelb, Daniel Pipes, Robert W Merry och Joseph S. Nye, Jr.] att framföra sina åsikter angående synpunkterna som uttryckts i "The Freedom Crusade" och mer generellt angående förhållandet mellan demokrati och USA:s intressen.
Daniel Pipes introduktion: De andra tre svaren kan läsas på National Interests webbsida.
Debatten om främjandet av demokrati är knappast ny för amerikaner; locus classicus för det ambitiösa argumentet är faktiskt Joshua Muravchiks undersökning från 1991, Att exportera demokrati: Att fullborda Amerikas öde (Exporting Democracy: Fulfilling America's Destiny), där han argumenterar för demokratisering som det centrala temat i amerikansk utrikespolitik. "Den amerikanska presidenten", skrev han, "borde se sig själv inte endast som landets förmyndare, utan som ledaren för den demokratiska rörelsen". Det här är fullbordad idealism och innebär amerikansk exceptionalism och dess särskilda kall.
I motsats till detta så argumenterar den realistiska sidan, tillsammans med David C. Hendrickson och Robert W. Tucker, att främjandet av demokrati (eller någonting annat) är vare sig praktiskt eller önskvärt. Denna sida har en benägenhet att se USA som ett mer vanligt land med begränsade mål. Amerikanska realister delar samma antaganden om utrikespolitik som realister världen över gör. I motsats till detta så pekar amerikanska idealister på Amerikas unika roll i världen och bär därför bördan av att behöva rättfärdiga sina åsikter.
Ett trefaldigt antagande ger stöd åt tanken på att "exportera demokrati". För det första, att demokrati på något vis tillhör amerikaner, eftersom praktiskt taget varje land som blir demokratiskt har dragit nytta av den amerikanska erfarenheten. För det andra, att demokrati kan exporteras. Och slutligen, att icke-amerikaner, om de kan välja, vill ha demokrati.
Historien stöder dessa tre påståenden, enligt Muravchik och andra. Demokrati har varit en amerikansk egenskap i över 200 år. Washington har minsann exporterat den här regeringsformen, ibland med hjälp av bajonetter. Och demokratins spridning från dess nordatlantiska fäste till Östeuropa och stora delar av Ostasien bevisar hur tilltalande det är.
Personligen är jag någonstans mellan idealism och realism. Ibland uppmuntrar jag USA i dess unika karriär som exportör av sociala och politiska institutioner (tänk Japan) och vid andra tillfällen oroar jag mig för att sådana satsningar kommer att överanstränga den amerikanska räckvidden och sluta illa (det jag förväntar mig i Irak). Jag uppmuntrar visionen av att sprida den amerikanska versionen av demokrati samtidigt som jag oroar mig för att omständigheterna inte är fördelaktiga (medan japanerna hade besegrats i krig, så var det krig som befriade irakierna). När jag nu vänder mig till George W. Bushs politik, vilket är det centrala i Hendrickson och Tucker artikeln, borde jag börja med två observationer:
Mellanöstern kommer att utmärka hans presidentperiod och vad gäller var och en av regionens viktiga frågor (terrorism, radikala islam, Irak, den arabisk-israeliska konflikten och kanske också snart Iran), har han visat sig vara en radikal innovatör som är benägen att avvisa decennier gammal två-partipolitik, och kastar dem ivrigt och även föraktfullt åt sidan. Jag beundrar modet men oroar mig för hur praktiskt det är. Visionen av ett fritt och blomstrande Mellanöstern är odiskutabelt, men en karaktäristisk amerikansk otålighet vill att allt ska vara klart igår. Erfarenhet visar att full demokrati kräver decennier av förberedelse, repetition och misstag (se på Rysslands och Mexikos orofyllda karriärer).
I alla de senaste rörelserna för demokrati i Mellanöstern - såsom val i Irak, Saudiarabien, Libanon, den Palestinska Myndigheten och Egypten - hotar en alltför snabb avlägsning av tyranni att skapa förhållanden för islamistiska ideologer att komma till makten och installera sin totalitära ideologi. Islamister har det som behövs för att vinna val: talangen att utveckla en oemotståndlig och effektiv ideologi, energin att grunda partier, hängivenheten att vinna anhängare, pengar att spendera på valkampanjer, en ärlighet som är tilltalande för väljarna och viljan att avskräcka konkurrenter. Mellanöstern lider för närvarande av ett allvarligt fall av totalitär frestelse, så demokrati kan mycket väl bringa än värre regimer än de icke-valda tyrannerna från förr. Entusiasmen för Cederrevolutionen har redan snabbt dämpats i Washington efter att Hizbollah gjorde så bra ifrån sig i valet och gick samman med en ny regering i Libanon. En pro-iransk islamist blev statsminister i Irak vilket ledde till den ironiska situationen som noterats av den saudiska utrikesministern Saud al-Faisal att, efter hårda strider för att hålla Iran utanför Irak, "så lämnar vi över hela landet till Iran utan anledning".
Angående "väggropsteorin om demokrati" - idén att kraven som tillkommer när man styr ett land kommer att ta extremisternas fulla uppmärksamhet och försvaga dem till måttlighet - det har aldrig fungerat. Mussolinis tåg var punktliga, sovjeterna röjde undan snön effektivt och islamister kan på samma sätt göra bra ifrån sig rent praktiskt, samtidigt som de värnar om sina ambitioner.
Att rösta borde inte börja demokratiseringsprocessen, vilket har varit fallet i Mellanöstern den senaste tiden, utan istället vara höjdpunkten och avslutningen. För att demokrati ska kunna slå rot måste de dåliga vanorna av tyranniskt styre lämnas och ersättas av de godartade och välvilliga sätten på vilka ett civilt samhälle fungerar. Det inkluderar sådana svåra steg som att skapa frivilliginstitutioner (politiska partier, lobbygrupper mm), förankra rättssäkerhet, etablera yttrandefrihet, värna om minoriteters rättigheter, säkra privat egendom och utveckla idén om en konstruktiv politisk opposition.
För Irak innebär det här dämpade tillvägagångssättet att sänka förväntningarna, för byggandet av demokrati kommer antagligen ta flera decennier, speciellt eftersom irakier inte accepterar amerikansk vägledning. Därför, vilket jag har hävdat sedan tidigt 2003, borde vi ha accepterat en demokratisinnad kraftkarl. Det har utan tvekan gagnat den irakiska befolkningen att Saddam Hussein störtades, men att omarbeta Irak i Amerikas avbild är inte rätt standard med vilken man ska bedöma koalitionens insats där. Från USA:s synvinkel så är det omedelbara målet i Irak en regim som inte utsätter USA för fara. Att skydda sig själva, inte att skapa ett bättre Irak, är varför skattebetalare spenderar och soldater strider.
Presidenten var alltför hård när han argumenterade, som han gjorde i november 2003, att sextio år av "att ursäkta och vara tillmötesgående angående avsaknaden av frihet i Mellanöstern har inte gjort någonting för att göra oss säkra". Det gamla tillvägagångssättet hade brister och skapade problem som blev värre med tiden, men det borde inte förhastligt kastas ut. Stabilitet har en del fördelar.
En ny utrikespolitik som uppmanar till gradvis demokratisering av regionen kräver ett systematiskt programgenomförande detaljer, ekonomiskt stöd och konsekvent utförande för att lyckas. I korthet så behöver amerikaner lära sig att vara tålmodiga och anspråkslösa idealister.
