Självsäkert kommenterade Barack Obama avrättandet av Libyens långvariga diktator, han slog fast att "Mu'ammar al-Qaddafis död visar att vi gjort rätt när det gäller att skydda det libyska folket och hjälpa dem att göra sig fria från en tyrann". Om sitt eget beslut att dra tillbaka alla amerikanska styrkor från Irak om två månader slog Obama fast att "I Irak har vår strategi att få slut på kriget lyckats". Han drog därefter triumfatoriska slutsatser från denna utveckling och skröt att de visar "att krivsvågen är i avtagande" och "vi har förnyat det amerikanska ledarskapet i världen".
Hur lämpligt: medan Obamas illa omtyckta inhemska politik (i synnerhet rörande sjukvård och arbetslöshet) drar ner hans popularitet så gör han nu anspråk på utrikespolitiska framgångar. Det Demokratiska partiets försvarare skryter om hans internationella bedrifter: "Terrorister och diktatorer" säger en av dem, "som inte har förmågan att filibustra, har inget effektivt försvar mot Barack Obama".
Men Mellanöstern lär oss att vara försiktiga; mycket kommer troligen att gå snett i Libyen och Irak. Jag förespår att Obama kommer att ångra sitt förhastade skryt.
 Mahmoud Jibril var Libyens premiärminister. |
Till skillnad från Abdel-Hakim Belhaj (född 1966) som var Tripolis militära ledare som åkte till Afghanistan 1988 för att bekämpa Sovjet, var ledare för den Libyska islamiska stridsgruppen och som arresterades 2004 av CIA som överlämnade honom till Qaddafi som fängslade honom ända tills 2010.
Skillnaderna mellan de två skulle knappast kunna vara större: en libysk ledare som hade en prestigefylld akademisk position i USA medan den andre påstår sig ha blivit torterad av CIA. Den ene vill integrera Libyen i västerländskt ordning, den andre drömmer om ett återuppväckt kalifat.
 Abdel-Hakim Belhaj är den mäktigaste militära härskaren i Libyen. |
I Irak påminner Obamas påståenden om ett slut på kriget om George W. Bush mycket hånade "Uppdrag utfört"-tal från den 1 maj 2003 då han förhastat kungjorde att "I slaget om Irak har USA och våra allierade segrat" precis när det riktiga kriget just hade börjat. När de amerikanska styrkorna nu drar sig tillbaka kan Teheran på allvar börja ta över landet och göra det till en satrap (det gamla persiska ordet för ett underordnat statsskick).
Trots amerikanska varningar blandar sig Teheran redan i Iraks politik, gynnar miliser, stödjer terrorism och har sänt in sina egna styrkor i landet - och förbereder sig för att göra mer. Som Max Boot skriver, tillbakadragandet av amerikanska trupper betyder att "risken för ett katastrofalt misslyckande i Irak nu stiger märkbart. De iranska Qudsstyrkorna måste slicka sig om munnen eftersom vi nu lämnar Irak i stort sett försvarslöst mot deras manövrerande". Baghdad försöker blidka det iranska hotet; till exempel så föreslog deras stabschef en regional säkerhetsorganisation med Teheran.
Om de iranska ansträngningarna lyckas snabbt kan de märkbart skada Obamas valutsikter om ett år. "Vem förlorade Irak"? Skulle kunna bli ett starkt republikanskt stridsrop. Att Obama förklarade att de amerikanska ansträngningar att stabilisera Irak var ett "komplett misslyckande" redan 2007 gör att han kan få skulden för detta misslyckande.
 Barack Obama förklarade i augusti 2007 att amerikanska ansträngningar att stabilisera Irak var ett "komplett misslyckande". |
Även om Irak klarar sig fram tills det amerikanska valet 2012 så förespår jag att om 5-10 år så kommer den amerikanska ansträngningen i Irak (och också den i Afghanistan), med alla utgifter och förlorade liv, att ha varit till ingen nytta. När framtida analytiker försöker förstå vad som gick snett kan det mycket väl hända att de fokuserar på Obamas aningslösa uttalanden.
Eftersom Belhaj troligen kommer att vinna över Jibril så kommer Iran att vinna över Irak. Om detta sker så kommer Obama och Demokraterna att ångra dagens kortsiktiga självsäkerhet.
