I ett uppmärksammat tal förra veckan gjorde Israels premiärminister Ariel Sharon vad som verkar vara en dramatisk kursförändring. Men jag undrar om man bör ta hans ändring bokstavligt.
Sharon kungjorde att "vägkartan", en amerikansk plan som föreställer sig att Israel och palestinierna förhandlar fram en uppgörelse mellan sig, endast har "några få månader" kvar att leva. Om "palestinierna fortsätter att bortse från sin del i att genomföra vägkartan" varnade han, "kommer Israel att vidta ensidiga säkerhetsmått och dra sig tillbaka från palestinierna".
Denna "Plan för tillbakadragande" förklarade han, kommer att inkludera "omplacering av (israeliska) styrkor längs den nya säkerhetslinjen och en förändring i placeringen av bosättningar" för att dra ner på antalet israeler som lever bland palestinier. Säkerheten kommer att skötas genom "utplacering av (israeliska försvarsstyrkor), säkerhetsstängsel och andra fysiska hinder".
Det mest uppseendeväckande i hans tal – eftersom det strider mot Sharons sedan länge kända åsikter – var detta uttalande om civila israeler som bor på Västbanken och Gaza: "Det kommer inte att finnas några byggnader bortom den befintliga linjen av byggen, ingen expropriering av land för byggande, inga speciella ekonomiska incitament och inget byggande av nya bosättningar".
Även om det presenterades på ett kraftfullt, aktivt och även något stridslystet sätt så sänder planen på tillbakadragande ut tre defaitistiska budskap:
Palestinsk terrorism fungerar. Medan våld och försök till våld mot israeler fortsätter (24 självmordsattacker har avvärjts bara sedan 4 oktober 2003) så får palestinierna igenom ett flertal av sina huvudkrav: mer land under den Palestinska Myndighetens kontroll, undanröjande av vägspärrar som finns på plats för att skydda israeliska liv samt nedmontering av vissa judiska bostäder på Västbanken och Gaza. Sharon verkar hoppas på att eftergifterna kommer att blidka bestarna.
Israel är på tillbakagång. Sharon presenterade sin plan som ett ultimatum till palestinierna, men, hur aggressivt det än var förpackat, så är innehållet en kapitulation. För att citera Ziad Abu Amr, en palestinsk akademiker och politiker, medan radikala palestinier tittar på hur debatten i Israel utvecklas och noterar de eftergifter som erbjöds "så ser de det inte som en tjänst från Sharons regering, de ser det som ett resultat av sin kamp".
Israelerna är rädda. Passiva hinder – murar, vägspärrar, demilitariserade zoner och liknande – är de taktiska verktygen för att reducera antalet skadade och definiera territorium. Men de är värdelösa på en strategisk nivå; de kan inte lösa den palestinsk-israeliska konflikten. Inget stängsel, oavsett hur högt det är, oavsett hur djupt det är nedgrävt, oavsett hur elektrifierat och övervakat det är, kan vinna ett krig. Tvärtom, att bygga en mur antyder att man hukar sig bakom det i förhoppning att fienden inte kommer att slå till. Och att huka sig sänder en signal till palestinierna att det är de som har initiativet och att Israel har gått in i ett försvarsläge.
Om man tar Sharon på orden så är hans tal ett stort misstag; om dess defaitistiska politik skulle träda i kraft skulle det sporra palestinierna till att trappa upp våldet och på så sätt försena en lösning på den arabisk-israeliska konflikten.
Men det är om man tar hans tal på orden. Räkna den här observatören som skeptisk till att Sharon faktiskt menar vad han säger, för det står i så stor kontrast till hans kända åsikter, till exempel om israelernas behov av att kontrollera Västbanken. (När han var utrikesminister 1998 så uppmuntrade han israelerna "roffa åt er fler kullar, utöka territoriet. Allt som roffas åt hamnar i våra händer. Allt som vi inte roffar åt oss hamnar i deras händer"). Talet förra veckan verkar återspegla stundens krav, inte långsiktiga mål.
Detta återspeglar det faktum att som premiärminister talar Sharon till två åhörargrupper. De palestinier han vill övertyga om att våld mot israeler är kontraproduktivt och detta uppnår han genom att slå tillbaka hårt mot terrorism. De israeliska åhörarna och president Bush vill han hålla sig väl med genom att bevisligen ägna sig åt diplomati.
Att bibehålla dessa två mer eller mindre motsägelsefulla politiska linjer på samma gång har inte varit lätt; Sharon har gjort detta genom en virtuos prestation av tysta tuffa aktioner blandade med talföra eftergifter.
Jag låtsas inte veta vad premiärministern har i åtanke – han anförtror sig inte åt mig – men jag misstänker att hans tal förra veckan var menat som ännu en sådan eftergift, denna gång riktat till en israelisk publik som kräver någonting mer aktivt och omedelbart än den smärtsamma långsiktiga avskräckningspolitiken. Sharon, en smart politiker som vet när han måste ge med sig, har gjort upp en plan som jag inte tror han har någon som helst önskan att fullfölja.
