Antisemitismen i Europa var under nästan två millennier ett kristet fenomen; nu är det i huvudsak ett muslimskt.
Detta är det grundläggande budskapet i den studie som den Europeiska Unionen (EU) beställde och som under de senaste veckorna blivit ökänd när EU själva återkallade det 104-sidiga utkastet. Financial Times som avslöjade detta rapporterade att man återkallade den "eftersom man i studien kommit till slutsatsen att muslimer och pro-palestinska grupper ligger bakom många av de nämnda incidenterna man undersökt". Denna fokus på muslimer och pro-palestinska förövare, fortsatte Financial Times, bedömdes som "provocerande".
En person som är välbekant med utkastet till studien drar slutsatsen att "Beslutet att inte publicera var ett politiskt beslut". Men bortom politiken i denna dispyt så bekräftar utkastet – med titeln "Manifestationer av antisemitism i den Europeiska Unionen" och nu släppt av EU själva, dock med en friskrivning – den historiska förändringen av källan till anti-judiska känslor och handlingar.
I studien valde man ut en provperiod på en månad (15 maj - 15 juni 2002) och undersökte vad som hände under den perioden. I studien slås fast att muslimerna spelar en avgörande roll i spridningen av antisemitism:
Från de förövare som identifierats eller åtminstone med stor säkerhet kan identifieras kan man konstatera att de antisemitiska händelserna under provperioden i huvudsak begicks av antingen högerextremister eller radikala islamister eller unga muslimer mestadels av arabiskt ursprung.
Problemet innefattar våldsamma attacker:
Fysiska attacker på judar och vanhelgande och förstörelse av synagogor var gärningar som oftast begicks av unga muslimska förövare under provperioden. Många av dessa attacker skedde antingen under eller efter pro-palestinska demonstrationer vilka också utnyttjades av radikala islamister för att häva ur sig förolämpningar. Dessutom var radikala islamistkretsar ansvariga för att lägga ut antisemitisk propaganda på Internet och i arabiskspråkig media.
Observatörer pekar på en 'alltmer påtaglig antisemitisk arabisk och muslimsk media' inklusive ljudkassetter och predikningar i vilka uppmaningen inte endast är att gå med i kampen mot Israel utan också mot judar världen över.
I många fall är denna aggression sammankopplad med antisionism:
Situationens hotfulla natur, i synnerhet för de judiska församlingarna, är en följd av att i de flesta länder som undersöktes åtföljdes det ökande antalet antisemitiska attacker, ofta utförda av unga araber/muslimer och av högerextremister, av en hård kritik mot israelisk politik över hela det politiska spektrumet, en kritik som i vissa fall begagnade sig av antisemitiska stereotyper.
Av EUs dåvarande 15 medlemsländer utmärker sig fyra för sina djupa problem:
En grupp länder identifierades med ganska allvarliga antisemitiska händelser. Här måste Frankrike, Belgien, Nederländerna och Storbritannien nämnas. De bevittnade ett stort antal fysiska attacker och förolämpningar mot judar och vandalisering av judiska institutioner (synagogor, affärer, begravningsplatser). I dessa länder rapporterades det att de våldsamma attackerna mot judar och/eller synagogor oftast utfördes av medlemmar av den muslimska/arabiska minoriteten, ofta ungdomar.
I rapporten erkänns att detta innebär en stor förändring:
Att antisemitiska gärningsmän i vissa fall kommer från muslimska minoriteter i Europa – vare sig det är radikala islamistiska grupper eller unga män av Nordafrikanskt ursprung – så är detta verkligen en ny utveckling för de flesta (EU) medlemsstater, en utveckling som ger europeiska regeringar och även den stora majoriteten av dess medborgare anledning till oro.
Denna studie och försöket till undertryckande av den visar på två viktiga fakta: den obehagliga verklighet som finns på gatorna i Europa samt EUs djupa motvilja att möta den verkligheten.
Inget av dessa fakta är nytt: denna författare skrev redan 1992 att för världens judar är "muslimsk antisemitism ett växande problem och till stor del har detta att göra med den växande muslimska befolkningen i västvärlden"; och EUs ovilja att konfrontera det mönster av anti-judisk fientlighet som kommer från muslimsk religiös media och utbildningsinstitutioner är också det decennier gammalt.
Såvida inte européerna finner styrkan att genast ta sig an detta problem – och allt tyder på att detta är osannolikt – finns det anledning att förvänta sig en allmän judisk exodus från Europa, kanske på samma sätt som den allmänna judiska exodusen från muslimska länder för ett halvt sekel sedan.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 12 mars 2004: B'nai Brith i Kanada skriver i sin årliga "granskning" av antisemitiska incidenter att en "liten minoritet" av arga unga araber och muslimer ligger bakom det ökande antal incidenter, skriver Montreal Gazette idag skriver Montreal Gazette idag.
B'nai Briths Förbund för mänskliga rättigheter tog ett steg man aldrig tidigare tagit och namngav araber och muslimer i allmänhet som förövare av incidenter. "Vi har lyckats identifiera 30 troliga arabiska förövare av antisemitiska händelser i Kanada under 2003" sade förbundets ordförande Stephen Scheinberg, en historieprofessor vid Concordia Universitet som är Förbundets nationella ordförande.
"Vi säger inte att alla araber och muslimer är inblandade, inte alls", sade han till journalister vid en presskonferens i Montreal. "Men vi säger att en liten minoritet har tagit med sig dessa idéer" från arabvärlden och, tillade han, "är upphetsade" och "utsatta för propaganda" från vad de hör i chattrum på Internet och i Al-Jazeeras sändningar.
"Och det har orsakat verkliga problem för de judiska församlingarna" sade Scheinberg. Han beskrev antisemiter som "arga unga araber och muslimer" vars uppförande tyder på att "det finns vissa problem med att assimilera invandrare in i den kanadensiska livsstilen".
Kanadensarna ansluter sig till européerna i att märka detta mönster. Kommer amerikanerna att följa efter?
Uppdatering 1 april 2004: Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (EUMC) som beställde och sedan bordlade ovannämnda rapport som identifierade de flesta förövarna av antisemitiska händelser som "högerextremistiska eller radikala islamister eller unga muslimer mestadels av arabiskt ursprung", kom igår ut med en mer detaljerad rapport. Den innehåller två delar: Manifestationer av antisemitism i EU 2002-2003 (Manifestations of Antisemitism in the EU 2002-2003), som tittar på vad som skett, och Uppfattningar om antisemitism inom den Europeiska Unionen (Perceptions of Antisemitism in the European Union), som består av intervjuer med judar, som upprepar och utvidgar denna poäng. I hundratals avsnitt pekar man specifikt på "invandraren", "Nordafrikanen", "araben" och "muslimen" som källor till antisemitiskt våld.
Men vem har tid att läsa en nästan 400 sidor statistikfylld studie? Beate Winkler, chef för EUMC, försåg det Europeiska parlamentet i Strasbourg med en kort version. Merparten av denna korta version återger hela studien på ett ärligt sätt, men inte hennes sammanfattning på tre meningar av identiteten på dem som utför antisemitiska dåd. Med ofta citerade ord slår hon fast att
Trots att det inte är lätt att generalisera så verkar den största gruppen (förövare) vara unga, människor som är missnöjda med vita européer, ofta sporrade av högerextrema grupper. Ytterligare en källa till antisemitism i vissa länder var unga människor av Nordafrikanskt muslimskt ursprung. Traditionella antisemitiska grupper från den extrema högern spelade en roll när det gällde att väcka opinion.
Som Ambrose Evans-Pritchard rättframt uttrycker det i Daily Telegraph, Winklers resultat "motsäger" innehållet i rapporten hon förmodligen presenterade för parlamentet. Ännu värre, Evans-Pritchard citerar Victor Weitzel, medförfattare till den judiska uppfattningsrapporten som sade att EU-myndigheter konsekvent vände och vred på hans resultat för att tona ner de nordafrikanska ungdomarnas roll. "Den Europeiska Unionen verkar inkapabel att inse sanningen i detta. Allt vinklas för att säkerställa trevliga mjuka slutsatser". Till exempel när Weitzel rekommenderade att man skulle övervaka uppviglande språk i Europas arabiska press så ändrades detta till "minoritetspress".
Detta är typiskt för det sätt på vilket Europa konfronterar sina problem med Islam och muslimer – genom att övertyga sig själva om att de inte existerar.
