Malaysias premiärminister Mahathir Mohamad informerade den här månaden världen bland annat om att "judarna styr världen via ombud. De får andra att kämpa och dö för dem". USAs säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice beskrev Mahathirs uttalanden som "hatfulla, de är upprörande".
Men sedan lade hon till "Jag tror inte de är symboliska för den muslimska världen". Om hon bara hade rätt om det.
Faktum är att Mahatirs åsikter är väldigt symboliska för hur diskussionen bland muslimerna idag går när de talar om judar – vilket symboliseras av den stående ovationen med vilket hans tal mottogs av publiken som bestod av enbart muslimer från 57 stater. Därefter, rapporterar en saudiarabisk dagstidning, när västerländska ledare kritiserade Mahatir "slöt sig muslimska ledare runt honom och stängde leden" medan de lovordade honom ("väldigt korrekt", "en väldigt, väldigt klok bedömning").
Trots att anti-judiska känslor bland muslimer är flera hundra år gamla så är dagens fientlighet ett resultat av två huvudsakliga utvecklingar: judiska framgångar i modern tid och etablerandet av Israel. Fram tills 1970 var den muslimska förbittringen relativt tystlåten.
Men på 1970-talet gav politisk radikalisering i kombination med högkonjunktur för oljan stater som Iran, Irak, Saudiarabien och Libyen viljan och möjligheten att stödja anti-judiska idéer världen över. Det fanns knappast en enda muslimsk röst som kunde motverka de allt fler bisarra teorierna utan dessa mångfaldigades och förstärktes. För första gången blev den muslimska världen det huvudsakliga stället för anti-judiska teorier.
Vid det här laget, anmärker Morton Klein från the Zionist Organization of America, "Är hat mot judar utbrett i hela den muslimska världen. Det lärs ut i skolor och predikas i moskéer. Skämtteckningar i muslimska dagstidningar skildrar rutinmässigt judar på ett uppenbart antisemitiskt sätt".
Mahatir är verkligen inte den ende muslimske härskare som gör anti-judiska uttalanden. President Bashar al-Assad i Syrien sade 2001 att israeler försöker "att döda principerna för alla religioner på samma sätt som de förrådde Jesus Kristus". Ayatollan i Iran och saudiarabiska prinsar har en rik historia av anti-judiskt hat, vilket naturligtvis också den egyptiska televisionen och palestinska skolböcker har.
Av de otal exempel som finns är det ett som speciellt sticker ut: en intervju på saudiarabisk TV i juni 2002 med en treårig flicka vid namn Basmallah, översatt av the Middle East Media and Research Institute (MEMRI):
Anchor: Basmallah, känner du till judarna?
Basmallah: Ja.
Anchor: Tycker du om dem?
Basmallah: Nej.
Anchor: Varför tycker du inte om dem?
Basmallah: Därför . . .
Anchor: Därför att de är vadå?
Basmallah: De är apor och grisar.
Anchor: Därför att de är apor och grisar. Vem säger att de är det?
Basmallah: Vår Gud.
Anchor: Var säger han detta?
Basmallah: I Koranen.
Den lilla flickan har fel om Koranen men hennes ord visar att i motsats till Rices analys, så sträcker sig muslimsk antisemitism till och med ner till de yngsta barnen. Att Mahatir själv inte är någon islamist utan (som New York Times journalist Paul Krugman uttrycker det) "ungefär en så framåtblickande muslimsk ledare som vi förmodligen kommer att hitta" pekar också på hur utspridda de antijudiska fördomarna är.
I sin inställning till judar påminner den muslimska världen idag om Tyskland på 1930-talet – en tid när statligt understödda förolämpningar, karikatyrer, konspirationsteorier och sporadiskt våld förberedde tyskarna på massmördandet som följde.
Samma sak kan ske idag. Vilda anklagande uttalanden som Mahatirs har blivit vardagsmat. Mot israeler har våldet redan nått en takt som börjar närma sig ett dödsfall per dag under de senaste tre åren. Utanför Israel är våldet mot judar också ihållande: en judisk byggnad sprängdes i luften i Argentina, mordet på Daniel Pearl i Pakistan, knivhugg i Frankrike, Brooklyn bron och LAX morden i USA.
Dessa händelser plus att kalla judar för "apor och grisar" skulle kunna vara den psykologiska förberedelse som en dag leder till att man attackerar Israel med massförstörelsevapen. Kemiska, biologiska och kärnvapen skulle bli Auschwitz, Buchenwald och Dachaus efterföljare. Miljoner judar skulle gå under i ytterligare en Förintelse.
Som på 30-talet verkar världen i allmänhet – inklusive den amerikanska regeringen – återigen inte se dödligheten i de processer som nu pågår. Antijudisk retorik och våld fördöms visserligen men man har inte förstått hur brådskande det är och än mindre har man förstått vilken ackumulerade effekt dessa processer har.
Condoleezza Rice och andra högt uppsatta tjänstemän behöver erkänna kraften och vidden på den antijudiska ideologin som inpräntas hos muslimer och därefter utveckla aktiva sätt att bekämpa det. Detta onda har redan kostat oskyldiga livet; om det inte bekämpas kan det komma att kosta ännu fler livet.
