Här är en gåta: Hur skiljer sig palestinska flyktingar från de andra 135 miljoner flyktingarna i det 21 århundradet?
Svar: För alla de andra flyktingarna avtog smärtan av fördrivning, statslöshet och fattigdom med tiden. Flyktingarna flyttade antingen så småningom eller återvände hem eller dog. Deras barn – vare sig de bor i Sydkorea, Vietnam, Pakistan, Israel, Turkiet, Tyskland eller USA – kastade då av sig flyktingstatusen och integrerade sig i samhället där de levde.
Inte palestinierna. För dem överförs flyktingstatusen från en generation till nästa vilket skapar allt mer ångest och missnöje.
Flera faktorer förklarar denna avvikelse men en av huvudanledningarna är – av alla saker – FNs byråkratiska struktur. Den innehåller två organisationer med fokus på flyktingfrågor, var och en med sin egen definition av "flykting".
- FNs flyktingorgan UNHCR The U.N. High Commission for Refugees använder denna term över hela världen om alla som "på grund av en välgrundad rädsla för förföljelse … befinner sig utanför sitt hemland". Att befinna sig utanför sitt hemland innebär att ättlingar till flyktingar inte är flyktingar. Kubaner som flyr från Castros regim är flyktingar men deras barn födda i Florida har inte kubansk nationalitet. Afghaner som flyr från sitt hemland är flyktingar men inte deras barn som är födda i Iran. Osv.
- FNs hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA), en organisation som upprättades speciellt för palestinska flyktingar 1949, definierar de palestinska flyktingarna annorlunda än alla andra flyktingar. De är personer som bodde i Palestina "mellan juni 1946 and maj 1948 som förlorade både sina hem och sina försörjningsmöjligheter på grund av den arabisk-israeliska konflikten 1948". Särskilt viktigt är det att UNWRA utsträcker flyktingstatusen till att även omfatta "ättlingarna till personer som blev flyktingar 1948". De betraktar även barnen till endast en palestinsk flyktingförälder som flyktingar.
Flyktingkommissionens definition gör så att antalet flyktingar minskar med tiden; UNWRAs definition gör så att antalet ökar utan begränsningar. Låt oss tillämpa båda definitionerna på de palestinska flyktingarna från 1948, vilka enligt FNs (uppblåsta) statistik uppgick till 726 000. (Vetenskapliga beräkningar av antalet varierar mellan 420 000 till 539 000).
- Flyktingkommissionens definition skulle begränsa flyktingstatusen till de av de 726 000 som fortfarande är i livet. Enligt en demograf lever omkring 200 000 av flyktingarna från 1948 idag.
- UNWRA inkluderar dessa flyktingars barn, barnbarn och barnbarnsbarn såväl som palestinier som lämnade sina hem 1967, allt som allt 4,25 miljoner flyktingar.
De 200 000 som är flyktingar enligt den globala definitionen utgör mindre än 5 procent av de 4,25 miljoner som är flyktingar enligt UNWRAs definition. Med internationella mått är de övriga 95 procenten inte flyktingar överhuvudtaget. Genom att falskeligen ge de palestinier som aldrig flytt någonstans en flyktingstatus så dömer UNWRA ett kreativt och företagsamt folk till att leva ett liv i utanförskap, självömkan och nihilism.
De arabiska regeringarnas politik gör sedan saken värre genom att de håller palestinierna inlåsta i en bevarad flyktingstatus. I Libanon, till exempel, tillåts inte de 400 000 statslösa palestinierna att gå i statliga skolor, äga fastigheter eller ens förbättra sina bostäder.
Det är hög tid att hjälpa dessa generationer av icke-flyktingar att undkomma sin flyktingstatus så att de kan bli medborgare, själva ta ansvar och bygga upp en framtid. Det bästa för dem skulle vara om UNWRA lades ner och FNs flyktingkommission tog över det krympande antalet verkliga palestinska flyktingar.
Detta kommer endast att ske om den amerikanska regeringen erkänner UNWRAs roll i bevarandet av misären. I en missriktad känsla av "djupt engagemang för de palestinska flyktingarnas välfärd" så betalar Washington 40 procent av UNWRAs årliga budget på $306 miljoner; detta bör minskas till noll.
Lyckligtvis börjar den amerikanska Kongressen vakna upp. Chris Smith, en Republikansk medlem av Representanthusets relationskommitté, krävde nyligen en ytterligare utredning av General Accounting Office om USAs stöd till UNWRA.
Tom Lantos, ledande Demokratisk medlem i samma kommitté, går än längre. Han kritiserar det "privilegierade och utdragna sätt" på vilket man hanterat frågan om de palestinska flyktingarna, han kräver att UNWRA läggs ner och att man överför dess ansvar till Flyktingkommissionen.
Andra västerländska regeringar bör ansluta sig till Washington för att lösa det palestinska flyktingproblemet genom att dra tillbaka UNWRAs befogenheter nästa gång det skall förnyas i juni 2005.
Nu har tiden kommit att lägga grunden för att eliminera denna skadliga institution, dess skadliga definition och dess monstruösa arbete.
--------------------------------------------------------------------------------
Svar från UNWRA
New York Post
26 aug, 2003
Det är med stor bestörtning som vi läser Daniel Pipes spalt om UNWRA och de palestinska flyktingarna ("Flyktingförbannelsen" Opinion, 19 augusti). Visserligen har Pipes rätt till sin åsikt men hans artikel var medvetet vilseledande på ett antal punkter.
Palestinska flyktingar skiljer sig från andra flyktingar eftersom en majoritet av dem fortfarande lider av fördrivning och statslöshet. Det är inte deras "status" som flyktingar som skapar "ångest och missnöje" utan det är snarare deras fördrivning och statslöshet som ligger till grund för deras besvärliga situation.
UNWRAs utbildning, hälsovård, understöd och sociala tjänster har utvecklat den mänskliga potentialen för de palestinska flyktingarna och gjort det möjligt för dem att bli självständiga medlemmar i de samhällen där de lever. Det som dömer de palestinska flyktingarna till " liv i utanförskap, självömkan och nihilism" är inte UNWRA utan oförmågan hos parterna i konflikten att lösa flyktingfrågan. Att lägga ner UNWRA kommer inte att "lösa det palestinska flyktingproblemet" som Pipes hävdar. Flyktingarna och deras belägenhet skulle fortfarande finnas kvar. UNWRA har inte mandat att själv lösa flyktingproblemet vilket är en politisk fråga för berörda parter i konflikten.
Det internationella samfundet, inklusive Israel, har konsekvent erkänt UNWRAs viktiga bidrag till stabiliteten i regionen. Genom att beskriva UNWRA som en "skadlig institution" och dess humanitära arbete som "monstruöst arbete" förråder Pipes sina extremt partiska åsikter.
Paul McCannChief
Public Information Office
UNRWA HQ Gaza
