Av alla de frågor som driver den arabisk-israeliska konflikten är ingen mera central, elakartad, grundläggande, seglivad, känslomässig och komplex än statusen för de personer vi känner som palestinska flyktingar.
 Folke Bernadotte, Greve af Wisborg (1895-1948), vars arv fortfarande styr Förenta Nationernas politik gentemot palestinierna. |
Trogna Bernadottes arv har FN upprättat en rad särskilda institutioner uteslutande för palestinska flyktingar. Av dessa institutioner är FNs hjälporganisation för Palestinaflyktingar som grundades 1949 den viktigaste. Den är både den enda flyktingorganisation som tar sig an ett specifikt folk (Förenta Nationernas flyktingkommissariat tar hand om alla icke-palestinska flyktingar) och den största FN-organisationen (vad gäller antalet anställda).
UNWRA definierar synbarligen sina skyddslingar väldigt specifikt: "Palestinska flyktingar är människor vars normala bostadsort var Palestina mellan juni 1946 och maj 1948 och som förlorade sina hem och försörjningsmöjligheter som ett resultat av den arabisk-israeliska konflikten 1948". Antalet flyktingar (vilka ursprungligen inkluderade några judar) har naturligtvis minskat under de gångna 64 åren. Accepterar man UNRWAs (överdrivna) siffra på 750 000 ursprungliga palestinska flyktingar så återstår endast omkring 150 000 personer som fortfarande är i livet.
UNRWAs personal har vidtagit tre viktiga steg under årens lopp för att utvidga definitionen på palestinska flyktingar. För det första, i motsats till allmän praxis, fortsatte man att ge flyktingstatus till dem som blev medborgare i ett arabland (i synnerhet i Jordanien). För det andra tog man ett föga uppmärksammat beslut 1965 som utvidgade definitionen av "palestinsk flykting" till att även omfatta ättlingar till manliga flyktingar, en förändring som tillåter palestinska flyktingar, som de enda i världen, att föra över sin flyktingstatus till efterkommande generationer. Den amerikanska regeringen, som är organets största bidragsgivare, protesterade endast svagt mot denna betydelsefulla förändring. FNs Generalförsamling godkände den 1982 så nu inkluderar den officiella definitionen av en palestinsk flykting "efterkommande till manliga palestinska flyktingar, inklusive lagligt adopterade barn". För det tredje lade UNRWA 1967 till flyktingar från Sexdagarskriget till sin lista; idag utgör de cirka en femtedel av alla palestinska flyktingar.
Dessa förändringar fick dramatiska resultat. Till skillnad från alla andra flyktinggrupper som minskar i antal när människor blir bofasta eller dör så har den palestinska befolkningen vuxit under tiden. UNRWA erkänner detta bisarra fenomen: "När organisationen började sitt arbete 1950 så gjorde man det som svar på 750 000 flyktingars behov. Idag är 5 miljoner palestinska flyktingar berättigade till hjälp från UNRWA". Dessutom, enligt James G. Lindsay, en tidigare rådgivare åt UNRWA, med UNRWAs definition så representerar de 5 miljonerna bara hälften av dem som potentiellt är berättigade till palestinsk flyktingstatus.
Med andra ord, istället för att minska femfaldigt under 6 decennier har UNRWAs flyktingbefolkning ökat nästan sjufaldigt. Det antalet skulle kunna växa ännu snabbare på grund av den växande känslan av att kvinnliga flyktingar också borde kunna föra sin flyktingstatus vidare. Även om 40 år när den sista riktiga flyktingen från mandatet Palestina dör så kommer antalet pseudoflyktingar att växa. På så sätt kommer denna "palestinska flyktingstatus" att växa i all oändlighet. Med andra ord, som Steven J. Rosen från the Middle East Forum anmärker, "med tanke på UNRWAs standard så kommer tids nog alla människor att vara palestinska flyktingar".
 En enormt stor nyckel (sägs vara världens största) ligger ovanpå ingången till Flyktingförläggningen Aida i Betlehem för att påminna invånarna om att insisterar på sin "rätt att återvända". |
Om den palestinska flyktingstatusen var hälsosam skulle denna oändliga expansion knappast spela någon roll. Men statusen har destruktiva implikationer för två parter: Israel, som lider av härjningar av en kategori människor vars liv är stympade och förvrängda av en omöjlig dröm om att återvända till sina förfäders hus; och "flyktingarna" själva, vars status innebär att de lever i en kultur präglad av beroende, agg, ilska och meningslöshet.
Alla andra flyktingar från tiden kring Andra Världskriget (inklusive mina egna föräldrar) har sedan länge slagit sig ner och blivit bofasta; den palestinska flyktingstatusen har redan uthärdats alltför länge och behöver begränsas till faktiska flyktingar innan den gör mer skada.
