En av de konstigaste nyheterna vi hör från Irak i dessa dagar rör en iransk oppositionsgrupp kallad Mujahedeen-e Khalq (MeK). Det är en organisation som av USAs regering betecknas som en terroristorganisation och som koalitionsstyrkorna första bombade från luften, därefter skrev på ett eldupphöravtal med – och slutligen avväpnade dem och skyddade dem.
Säg det en gång till?
MeK är inte en typisk antivästgrupp utan en organisation med en stark politisk närvaro i huvudstäder i Västvärlden och fler än 3 000 soldater stationerade i Irak, med ett endaste mål: att störta sin "ärkefiende" den islamiska republiken Iran. Naturligtvis har man under sina 17 år i Irak också varit tvungna att göra som Saddam Hussein ville. Denna situation ger upphov till ett antal frågor:
Är MeK en terroristgrupp? Nej. De använde sig av terrorism för flera decennier sedan när deras medlemmar attackerade amerikaner. Under de sista 15 åren har dock MeK varit organiserad som en armé och deras våldshandlingar har riktats mot den iranska regimen. Till skillnad från Hizbollah (som riktar in sig på judiska församlingscentra och skjuter raketer in i civila områden) så attackerar MeK specifika regimmål. Till skillnad mot PLO (vars ledare var terrorister mer nyligen och utan tvekan fortfarande är det) så har MeK verkligen avsagt sig denna barbariska taktik.
Kan MeK befria Iran? Nej. Deras strategi med en invaderande armé kan inte fungera. Den vidriga teokratin i Teheran kommer att falla när de demokratiska krafterna i Iran slutligen lyckas störta den. Utlänningar kan bäst hjälpa dem genom att stödja satellittelevisionsutsändningar från iranier som lever i fria länder (som USAs senator Sam Brownback nyligen föreslog).
Kan MeK vara till nytta? Ja. Spionorganisationer i västvärlden har ont om "mänsklig underrättelse" – vilket betyder spioner på marken i Iran till skillnad mot ögon i skyn. Koalitionens militära befälhavare borde söka upp MeK för information om de iranska mullornas agenter i Irak. MeK kan också tillhandahålla viktig information om utvecklingen i Iran – där man, trots en tendens till överdrift, har haft några större framgångar. Deras information i mitten på år 2002 om Irans kärnvapenprogram till exempel var bättre än vad det Internationella Atomenergiorganet kände till, vilket ledde till att en chockad amerikansk regering satte igång en undersökning som bekräftade hur långt iranierna har kommit i byggandet av en atombomb.
Politiken gentemot MeK har länge varit tyst men intensiv och bittert debatterad i Washington. För att ställa in sig hos de "moderata" iranierna betecknade Utrikesdepartementet 1997 gruppen som en 'utländsk terroristorganisation'. Trots att 150 medlemmar av Kongressen offentligt motsatte sig denna beteckning så upphöll en amerikansk appellationsdomstol det nyligen.
Denna oerhörda skillnad i synsätt förklarar Washingtons underliga politik på senare tid. Den 15 april skrev den amerikanska armén under ett eldupphöravtal som tillåter MeK att behålla sina vapen och använda dem mot den iranska regimens infiltratörer i Irak. Denna uppgörelse gjorde Utrikesdepartementet rasande vilket övertygade presidenten om att upphäva det, vilket ledde till den ovanliga synen av amerikanska trupper som omringade MeKs läger den 9 maj, avväpnade dem för att sedan inta positioner för att skydda dem.
Det är en dålig idé. Koalitionsstyrkorna behövs akut för att återställa ordningen på andra ställen i Irak. Och Utrikesdepartementet drömmer om man tror att synen av amerikanska trupper som skyddar MeK kommer att blidka Irans mullor.
Istället bör MeK-medlemmar, som den amerikanska armén rekommenderar, (att efter att ha gett försäkringar om att inte attackera iranskt territorium) tillåtas ha tillräckligt med vapen för att skydda sig själva från sina iranska motståndare. Och i november när Utrikesministern nästa gång beslutar huruvida man skall ha kvar MeK på listan över terroristorganisationer eller inte, bör han komma till den förnuftiga slutsatsen att de inte utgör något hot mot USAs säkerhet eller dess medborgare, och stryka dem från listan över 'Utländska terroristorganisationer'.
Slutligen, på grund av Irans mullors irrationella rädsla för MeK (vilket visas av deras massaker 1988 i iranska fängelser av 10 000 långtidsdömda MeK-medlemmar och sympatisörer) så är behållandet av MeK som en organiserad grupp i separata läger i Irak en utmärkt sätt att skrämma och få ett övertag över Teheran.
För att avskräcka mullorna från att vidta fientliga åtgärder (stödja terrorism mot koalitionstrupper i Irak, bygga kärnvapen) skulle det kunna vara högst effektivt att hota med amerikanska möten med MeK eller med att ge dem hjälp i deras anti-regim kampanj.
