"Generalerna måste ha mardrömmar" sade en turkisk analytiker efter att hans lands parlament godkänt lagar förra veckan som dramatiskt minskade de väpnade styrkornas politiska roll. De lagarna kommer att "revolutionera turkiska politikers uppträdande" skriver Londons Daily Telegraph.
Vad som kan verka vara byråkratiskt gnabb är potentiellt viktigt eftersom de turkiska väpnade styrkorna länge har varit Turkiets starkaste garanti för politisk måttfullhet och nära relationer med USA och Israel: Hur kommer landet att klara sig utan denna fasta hand?
Frågan är akut efter förra veckans ombildning som genomfördes av Rättvise- och Utvecklingspartiet (känt på turkiska som AKP), en gåtfull grupp som har dominerat turkisk politik sedan deras fantastiska valseger i november. Sedan dess har huvudfrågan i turkiskt offentligt liv varit huruvida AKP är:
- Ett militant islamiskt parti med auktoritativa tendenser och en dold dagordning för en radikal förändring (som deras motståndare hävdar): eller
- Ett sekulärt parti med någorlunda konservativa åsikter (som AKP framställer sig själva).
De tidiga tecknen var positiva. Recep Tayyip Erdoğan, AKPs ledare och nu turkisk premiärminister, försäkrade att AKP "inte är ett religiöst parti" och insisterade på att man inte ha några planer på att införa islamisk lagstiftning. Partiet gav ifrån sig lugnande ljud om att vänta med att genomföra större förändringar tills man hade fått väljarkårens förtroende. Man betonade ekonomisk utveckling och anslutning till den Europeiska Unionen, inte islamiska heta frågor.
Optimister såg på Erdoğans karriär och drog tillsammans med två ledande turkiska professorer, Metin Heper och Şule Toktaş, slutsatsen att han "inte stödjer politisk Islam".
Andra gick ännu längre: den amerikanska journalisten Robert Kaplan föreslog att AKP skulle kunna "utgöra inledningen på en islamisk version av den protestantiska reformationen", vilket skulle kunna leda till en omfattande svängning till liberalism i Mellanöstern. Kaplan tog också upp möjligheten av att AKP vid makten skulle vara bra för amerikanerna genom att bredda det allmänna turkiskt stödet för alliansen med USA.
Men pessimister pekade på AKPs ursprung från två politiska partier som sedermera förbjöds på grund av sina islamiska aktiviteter. "De människor som kontrollerar AKP är mycket mer extrema än de medger" hävdade en orolig turkisk tjänsteman. Den turkiska militären oroade sig också: därav kom det sig att Stabschefen Hilmi Özkök enligt uppgift varnade den nya regeringen att "de turkiska väpnade styrkorna kommer att fortsätta ägna sin fulla uppmärksamhet åt att skydda den "sekulära staten".
Optimismens sken fördunklades i mars när det turkiska parlamentet, hårt fast i AKPs klor, röstade emot att tillåta USAs styrkor att använda sig av turkiskt territorium i kampen mot Irak, vilket gjorde slut på decennier av ömsesidigt förtroende. AKPs försök att i början gömma sig bakom parlamentarisk oerfarenhet blev genomskinligt när Erdoğan senare insisterade på att hans parti "aldrig gjorde några misstag" när det gällde denna omröstning.
Omröstningen fick många konsekvenser. Det ökade spänningen mellan AKP och militären. Det upprörde USAs regering; Paul Wolfowitz från Försvarsdepartementet kallade beslutet för ett "stort, stort misstag". Det framkallade en omvärdering bland Turkiets amerikanska vänner; William Safire skrev med förfäran i The New York Times hur AKP hade omvandlat en "tidigare pålitlig amerikansk allierad till Saddams bästa vän". Och det framkallade nya farhågor om AKPs dolda militanta Islamiska dagordning.
Det optimistiska synsättet urholkades ytterligare när det blev känt att den turkiska utrikesministern, en AKP ledare, hade gett instruktioner till Turkiets diplomater utomlands att stödja en våldsam militant islamisk grupp kallad Milli Görüş - den gruppen beskrivs av en domstol i Hamburg som den "största faran" mot den demokratiska ordningen i Tyskland. Det hjälpte inte heller att en AKP-dominerad parlamentarisk kommitté röstade för att niodubbla antalet nya regeringsbetalda moskéanställda.
I maj skällde General Özkök ut Erdoğan privat. Offentligt talade han om militärens "känslighet" rörande AKP och varnade dem för att engagera sig i "anti-sekulära aktiviteter". Han till och med antydde att militären skulle kunna avlägsna AKP från makten.
I detta sammanhang symboliserar förra veckans omröstning att AKP kastat handsken. De ignorerade militärens invändningar, man antog lagar i samband med utarbetandet av förberedelser för Turkiets medlemskap i den Europeiska Unionen, som kraftigt begränsar generalernas politiska inflytande.
Detta agerande väcker två frågor: Kommer de militära ledarna att acceptera denna begränsning? Och är detta början på en process som skulle kunna omvandla Turkiet, under 80 år ståndaktigt sekulär i det muslimska Mellanöstern, till en islamisk republik?
Insatserna är höga. Håll ögonen öppna.
__________
Uppdatering 25 augusti 2003: Den turkiska militären började offentligt uttrycka sitt missnöje idag. General Tuncer Kilinc klagade på att med reformerna har det Nationella Säkerhetsrådet (MGK) - det viktigaste organet genom vilket generalerna utövar inflytande på nationell politik - "juridiskt behållit sin plats men blivit funktionsodugligt". Enligt AFP var hans uttalanden militärens första publicerade kritik av förändringen.
Uppdatering 7 juni 2005: Nästan två år senare återkommer jag till detta ämne igen, den här gången mer försiktigt i "Håller Turkiet på att bli islamistiskt?"
_________
