Oavsett vilken den aktuella frågan är - handel med Iran, krig med Irak, stöd för Israel, byggande av ett missilförsvarssystem, erkännande av Internationella brottmålsdomstolen - så befinner sig amerikaner och västeuropéer ofta på motsatt sidan i debatten.
Amerikaner har en tendens att avfärda européerna som svaga och undfallande utan moral eller strategisk vision. Européerna i sin tur skildrar amerikaner som cowboys influerade av en "dödskultur".
Dessa attityder gentemot varandra tenderar att ses som oföränderliga fakta som kommer av deras respektive nationella karaktärsdrag. Men dessa skillnader är knappast permanenta. För två hundra år sedan när amerikaner uppträdde försiktigt runt de tuffa européerna så var rollerna ombytta.
Robert Kagan. |
Robert Kagan skriver i en lysande analys i Hoover Institutionens Policy Review, "Power and Weakness" att dagens attityder är logiska följder av djupare realiteter. I synnerhet är de resultatet av två post-1945 händelser som är så betydelsefulla att de tenderar att inte märkas:
Europa är svagt: I 500 år före 1945 dominerade Europa världen. De väldigt små länderna Portugal och Holland turades om att härska över havet. Mellanstora Storbritannien och Frankrike byggde upp imperium som sträckte sig över hela världen. Men det var då.
Idag spenderar den Europeiska Unionen betydligt mer på sociala problem än på vapen. Trots en befolkning och en ekonomi som är ganska lik den amerikanska är det en "militär pygmé" som saknar möjlighet att framstå som handlingskraftig eller till och med hantera ett mindre problem i sitt närområde (vilket Balkanfiaskot visade).
Amerikanerna däremot har fortsatt investera stort på försvaret och skapat en verklig supermakt ingen annan stat kan utmana. "Med militär terminologi finns det bara en spelare på fältet som räknas" noterar historikern från Yale Paul Kennedy. Kennedy tittar på skillnaderna mellan USA och resten av världen och ser att "Det har aldrig någonsin funnit något som denna skillnad i maktförhållanden; ingenting".
Denna enormt stora skillnad gör att européer och amerikaner närmar sig problem på väldigt olika sätt. Med sin styrka anser amerikanerna som förväntat att det är normalt och legitimt att använda styrka mot fiendestater såsom Irak. Med sin svaghet anser européerna lika förväntat denna inställning vara oroande och till och med omoraliskt.
Europa är postmodernt: Under 80 år före 1945 hemsökte den tyska demonen Europa och orsakade två världskrig. Så, genom en långdragen process med förhandlingar, multiliberalism, skapandet av handelsförbindelser och genom att använda sig av internationell lagstiftning, uppnådde européerna vad Kagan kallar för "den kanske största bedriften av internationell politik som någonsin uppnåtts" genom att man integrerade Tyskland in i ett helt fredligt Västeuropeiskt statssystem.
Medan det tyska lejonet ligger ner tillsammans med det franska lammet så klappade sig européerna på axlarna för att ha åstadkommit detta världshistoriska genombrott och drog slutsatsen att deras framtida globala uppdrag är att utveckla ett "postmodernt system" som löser problem utan ens en antydan till våld. (På vägen glömde de bekvämt nog bort att denna förvandling endast möjliggjorts genom att amerikanska styrkor besegrade Tyskland). Kagan hävdar att de strävar efter att upprepa sin framgång globalt genom att tämja ett Nordkorea eller ett Irak på samma sätt som de gjorde med Tyskland.
Med denna utgångspunkt utmanar amerikanernas användande av styrka den universella giltigheten av Europas mjuka inställning. Värre: om den europeiska metoden med att lirka och betala motståndarna inte alltid fungerar - vilket det alldeles uppenbart inte gör - så betyder detta att Europas egen förhoppning om evig fred bland sina stater kan vara en illusion. Den Europeiska Unionens högst känslomässiga reaktion på amerikanskt användande av styrka beror då till stora delar på dess skräck att återigen stå inför krig i Europa.
Skillnaderna är kort sagt stora: Amerikanerna är från Mars; Européerna från Venus. Européer spenderar sina pengar på sociala tjänster, amerikaner fortsätter att lägga stora summor på militären. Européerna drar lärdom av sin framgångsrika pacificering av Tyskland efter 1945; Amerikanerna drar lärdom av sitt besegrande av Nazityskland och av Sovjetblocket. Kagans insikter får stora konsekvenser:
- Skillnaderna mellan amerikanerna och européerna är inte övergående utan bestående.
- De kommer sannolikt att växa med tiden.
- Det är ytterst otroligt att Europa kommer att utveckla en militärmakt som kan mäta sig med Amerikas.
- Medan Europa fastnar i strategisk irrelevans behöver amerikanerna bry sig allt mindre om dem.
- Däremot bör Washington, eftersom de är så dominerande, istället anstränga sig för att vinna goodwill hos européerna.
- NATO är inte mycket mer än ett skal.
- Amerikanerna bör i allt högre utsträckning vända sig till länder utanför Europa - i första hand Turkiet, Israel och Indien - för betydelsefulla militära allianser.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 17 november 2009: Vem hade kunnat tro att det skulle bli Barack Obama, så älskad i Europa, som skulle bli den som genomförde det sista av mina förslag ovan? Ja, som John Vinocur så övertygande säger i "Varför Europa känner sig avvisade av Obama" ("Why Europe Feels Rejected by Obama") så stämmer detta. Utdrag:
Obama … fokuserar genom sin närvaro Amerikas uppmärksamhet och framtidshopp på Kina och Asien. I stort sett vid samma tidpunkt kommer den Europeiska Unionen, i vad som helt uppenbart är ett försök att hävda sin relevans, att välja (med stor svårighet och potentiell irrelevans) en gemensam president och utrikesminister för första gången.
Sammantaget är detta knappast någon garanti för varmare transatlantiska handskakningar. Istället är det en anmärkningsvärd kontrast till utrikesminister James Bakers förslag, en månad efter att muren föll, om en ny organisk ekonomi och politiskt förhållande mellan européer och amerikaner.
Denis MacShane, tidigare brittisk minister för Europa, som träffade andra Atlantister vid NATOs parlamentariska möte i Edinburgh i helgen, beskriver omständigheterna på detta sätt: "Det finns en växande oro överallt i Europa att vi har den första amerikanska presidenten sedan 1945 som inte visar något som helst intresse för vad som händer på den här sidan förhållandet". …
Presidenten har under sitt första år vid makten undvikit eller tagit Europas första utbrott av tillgivenhet för honom för givet. Nedgången - vare sig den hänför sig till privata kommentarer från Europas ledare eller reflekteras av större tidningsutgivare - är ett uttryck för skepsis beträffande Obamas möjligheter och hur djupt de förändringar går som han påstår sig representera.
I Tyskland har Frankfurter Allgemeine Zeitung, en dagstidning som känner Förbundskansler Angela Merkel väl, skrivit ironiskt om hur lite som har förändrats, bortsett från atmosfäriska störningar, från Bush till Obama-administrationens inställning till Tyskland. Under helgen fann de att Obamas Amerika verkar "finna nöje i tanken på att dela en G-2 andelslägenhet" med Kina vilket skulle lämna begränsad plats för en europeisk del av global makt.
I Frankrike har tonen varit hårdare. Olivier Debouzy, en advokat och tidigare tjänsteman vid franska utrikesministeriet, skrev förra veckan att utländska regeringar var "oklara" för Obama eftersom han projicerar sin egen uppfattning om amerikansk rationalitet på dem. Debouzy hävdade att presidenten också demonstrerade en känsla av att han och Amerika var överlägsna utländska ledare. "Han uttryckte detta genom att hålla sig på avstånd från dem, vilket är ovanligt för en amerikansk politisk person", skrev Debouzy. "Det gör det svårt med personliga relationer med honom, ett faktum som fler än en av Europas ledare eller statsöverhuvuden intygade."
