Kritik av FNs hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA), den organisation som har till uppgift att överse de palestinska flyktingarna, har tenderat att fokusera på deras försyndelser. Deras läger är fristäder för terrorister. Deras byråkrati är uppsvälld och på deras lönelista finns radikala element. Deras skolor lär ut uppvigling. Deras register stinker av bedrägeri. Deras politik uppmuntrar till en offermentalitet.
 Matdistribution utgör nu en liten del av vad UNRWA spenderar sina pengar på, det mesta går till utbildning och hälsovård. |
Dessutom kränker UNRWA Flyktingkonventionen genom att insistera på att närmare två miljoner människor som har fått medborgarskap i Jordanien, Syrien och Libanon (vilka utgör 40 procent av UNRWAs bidragsmottagare) fortfarande är flyktingar.
Ett resultat av detta är att istället för att antalet minskas genom omflyttning och naturlig avgång så har antalet UNRWA-flyktingar stadigt stigit sedan 1949, från 750 000 till nästan 5 miljoner år 2006, deras läger och skolor uppmuntrar hela tiden utan uppehåll den fruktlösa drömmen att dessa efterkommande en dag kommer att "återvända" till deras förfäders hem i Israel. När till och med den Palestinska Myndighetens ordförande Mahmoud Abbas erkänner att om man skickar fem miljoner palestinier till Israel skulle detta betyda "slutet på Israel" är det uppenbart att UNRWA står i vägen för en lösning på konflikten.
Den israeliska regeringens tjänstemän är väl medvetna om att UNRWA förevigar flyktingproblemet och de är fullt medvetna om deras försyndelser. Trots detta så har Israel en arbetsrelation med UNRWA och förväntar sig att de utför vissa tjänster.
Israels samarbetspolitik började 1967 med Comay-Michelmore brevväxlingen där Jerusalem lovade "fullt samarbete från de israeliska myndigheterna …(för att) underlätta UNRWAs uppgift". Denna politik fortsätter som förut; i november 2009 bekräftade en israelisk representant ett "fortsatt åtagande för förståelse" av breven från 1967 och stöd för "UNRWAs viktiga humanitära uppdrag". Han till och med lovade att fortsätta bibehålla "nära relationer" med UNRWA.
 Mural visande Ayat al-Akhras, en palestinsk självmordsbombare, på muren till en UNRWA-skola i Deheishe-flyktingläger nära Bethlehem; trots sådan uppvigling vill inte den israeliska regeringen att UNRWAs arbete upphör. (Foto av Rhonda Spivak) |
Som en välinformerad israelisk tjänsteman sammanfattar det: UNRWA spelar en "huvudroll när det gäller att tillhandahålla humanitär hjälp till den palestinska civilbefolkningen" som måste få fortsätta.
Detta förklarar varför, när utländska vänner till Israel argumenterar för att man skall sluta finansiera UNRWA, så uppmanar Jerusalem dem till försiktighet och till och med hindrar dessa ansträngningar. I januari 2010 offentliggjorde Kanadas Harperregering att man skulle omdirigera hjälp från UNRWA till den Palestinska Myndigheten för att "försäkra sig om att någon tar ansvar och att för att främja demokrati hos den Palestinska Myndigheten". Trots att B'nai B'rith Kanada stolt rapporterade att "regeringen lyssnade" till deras råd så sade kanadensiska diplomater att Jerusalem i tysthet begärde att kanadensarna återgick till att finansiera UNRWA.
Ett annat exempel: I december 2011 sade den nederländska utrikesministern att hans regering skulle "noggrant gå igenom" sin politik gentemot UNRWA, för att senare berätta för förtrogna att Jerusalem bett honom inte röra UNRWAs finansiering.
Vilket leder oss till frågan: Kan de delar av UNRWA som är användbara för Israel behållas utan att man vidmakthåller flyktingstatusen?
Ja, men detta kräver att man skiljer UNRWAs roll som socialtjänstbyrå från dess roll att producera ännu fler "flyktingar". I motsats till deras praxis att registrera barnbarn som flyktingar, så tillåter Avsnitt III.A.2 och Avsnitt III.B av UNRWAs Anvisningar angående personkretstillhörighet och registrering (Consolidated Eligibility & Registration Instructions) dem att tillhandahålla social service till palestinierna utan att definiera dem som flyktingar. Denna bestämmelse är redan i kraft: på Västbanken till exempel är 17 procent av de palestinier som var registrerade hos UNRWA i januari 2012 och därmed berättigade till hjälp från dem inte listade som flyktingar.
Med tanke på att UNRWA rapporterar till FNs Generalförsamling med dess automatiska anti-Israel majoritet, är det i det närmaste omöjligt att få till stånd en förändring av UNRWAs sätt att arbeta. Men större donatorer till UNRWA, med den amerikanska regeringen i spetsen, bör sluta upp med att hjälpa UNRWA att föreviga flyktingstatusen.
Washington bör behandla UNRWA som ett fordon som tillhandahåller sociala tjänster, inget mer. Man bör insistera på att de UNRWA-bidragsmottagare som antingen aldrig förflyttats eller som redan har medborgarskap i andra länder – även om de kanske är berättigade till hjälp från UNRWA – inte är flyktingar. Att slå fast denna skillnad minskar ett viktigt irritationsmoment i de arabisk-israeliska relationerna.
