Thomas L Friedman är kanske den journalist som har mest inflytande på omvärldens förståelse för den arabisk-israeliska konflikten. Hans rapportering för The New York Times på 1980-talet från Libanon och Israel citerades ofta och han vann två Pulitzer pris. Hans bok From Beirut to Jerusalem som kom ut 1989 blev en bästsäljare och vann ett prestigefyllt pris för facklitteratur. Som utrikeskolumnist på Times sedan 1995 har Friedman en framträdande plattform att torgföra sina åsikter från.
Med tanke på hans betydelse och hans originella idéer om arabisk-israeliska relationer så förtjänar Friedmans analys av detta ämne en närmare granskning.
Hans kännetecken är att applicera globaliseringsteorin på konflikten. "Globalisering" är förkortning för att anpassa utbildningen för ekonomiska och statliga institutioner till att stämma överens med kraven från den internationella marknaden för att kunna konkurrera effektivt i världsekonomin.
Om araber och israeler fokuserade på att uppfylla kraven på globalisering, hävdar han, skulle de inte endast leva bättre utan de skulle också vara alldeles för upptagna med att tjäna pengar för att hata varandra.
Datorer, Internet, välstånd och modernitet är hans lösning på nationalistiska strider. Att ge sitt barn utbildning är bra mycket bättre än att de kastar sten; höjd levnadsstandard är mer värt än att behålla suverän kontroll över heliga platser. I korthet så övertrumfar ekonomi politik.
Friedman hävdar ofta denna tes när han skriver. Ett besök i södra Libanon efter tillbakadragandet av de israeliska trupperna i maj 2000 fick honom till exempel att deklarera att krig med Israel "är över vad Libanon anbelangar". Med ett slut på ockupationen skulle gammalt hat nu "balanseras upp av andra intressen och tillväxtambitioner".
"Övertäckt av den gamla inrotade olivträdspolitiken i denna region "skriver han" finns en annan politik som väntar på att komma ut, att förenas och knytas ihop med världen av möjligheter": Friedmans favoriserande av politik som skiljer araber från israeler gör att han öser beröm över den tidigare presidenten Bill Clinton för att han gjort "Herrens arbete" genom att utöva starka påtryckningar på parterna för att nå en överenskommelse.
Olyckligtvis för Friedmans tes (och Clintons Nobelprisambitioner) är många människor i Mellanöstern fortfarande upptagna med den "inrotade olivträdspolitiken" han har förpassat till historiens soptunna.
Under en period kunde kolumnisten avfärda dem som irrelevanta anakronismer. På detta sätt avfärdade han 1999 Hafez al-Assad, den framlidne envåldshärskande syriske diktatorn, som "ledaren för en stat i förfall" och (faktiskt) "ett rådjur som frusit fast i historiens strålkastare".
På senare tid har Friedman vaknat upp och insett hur verkligheten ser ut i Mellanöstern. Hur skulle han kunna undvika det? Intifadan som har stått palestinierna dyrt ekonomiskt visar att förstörelsen av Israel fortsätter att vara mer högprioriterat än ett bra liv. För att vara säker på att inga av deras pengar når Israel drar sig egyptierna tillbaka från världsekonomin. Saddam Hussein föredrar massförstörelsevapen över ett bekvämt liv för det irakiska folket.
Till hans fördel skall nämnas att Friedman öppet erkänt sin förvirring. "Jag förstår inte" de arabiska massornas entusiasm för Saddam, skriver han. Han erkänner att palestinskt våld har fått förespråkarna för Oslo-processen att "känna sig dumma". "Farväl Syrien. Farväl, Nasdaq. Välkommen oljekris" är hans förbryllade svar på syriskt vapenskrammel längs den libanesiska gränsen med Israel.
Faktiskt går hans förvåning ännu djupare, till själva premisserna för globalisering: "Det som bekymrar mig mest med stämningen på arabiska gator idag är fientligheten jag upptäcker där gentemot modernisering, globalisering, demokratisering och informationsrevolutionen".
Varför, undrar han är egyptierna, palestinierna och irakierna ovilliga att avstå från politiska drömmar för en fin lägenhet och en bil av senaste modell? Svaret är enkelt. Arabisk fientlighet gentemot globalisering fanns där hela tiden men Friedman (tillsammans med Clinton) ville inte se det. Han ignorerade verkligheten i Mellanöstern och försökte istället tvinga in dem i ett mönster som är främmande för dem.
Sorgsnare men visare lär sig Thomas Friedman en djupgående sanning om Mellanöstern. Detta är en region där politik övertrumfar ekonomi.
