Förra veckan diskuterades Jerusalem vid Demokraternas Konvent. Detta tillsammans med liknande incidenter ger oss en värdefull insikt i hur partiet förstulet distanserar sig från Israel.
Det blev känt den 4 september genom att Washington Free Beacon rapporterade att "Jerusalem inte nämns" i Demokraternas partiplattform för 2012. Detta var nyheter; sedan lagen att "Jerusalem skall accepteras som huvudstad i Staten Israel" antogs i USA 1995 har båda de större partierna i sina plattformar upprepat denna ståndpunkt. Den Republikanska plattformer i år till exempel hänvisar till "Israel med Jerusalem som dess huvudstad".
Reaktioner på Demokraternas tystnad kom snabbt: Jennifer Rubin i Washington Post kallade det för "det mest radikala icke-stödjande politiska uttalande om Israel som gjorts av något större parti sedan grundandet av staten Israel". Nathan Diament från den (judiska) Orthodox Union fann det "extremt nedslående". Paul Ryan kallade utelämnandet "tragiskt". Mitt Romney (som refererade till "Jerusalem, Israels huvudstad" nyligen medan han var i Jerusalem) var bedrövad över att hela det Demokratiska partiet omfamnade Obamas "skamliga vägran att erkänna att Jerusalem är Israel huvudstad".
Demokraterna agerade lika snabbt. Nästa dag, den 5 september, fick delegaterna vid Demokraternas konvent höra att "President Obama erkänner Jerusalem som Israels huvudstad och vårt partis plattform bör också göra det". Los Angeles borgmästare Antonio Villaraigosa bad dem ge sitt bifall till att med röstsiffrorna 2 mot 1 godkänna att plattformen korrigeras i enlighet med detta, såväl som ytterligare en korrigering.
 Parlamentarikern från Demokraternas nationella kommitté Helen T. McFadden instruerade Villaraigosa, "Du måste styra och sedan måste du låta dem göra det de skall göra". Precis innan han börjar tala upprepar hon sin order: "Styr"! |
Då, i det enda icke regisserade ögonblick under konventet hördes nej-rösterna lika starkt om inte starkare än ja-rösterna. En förvirrad Villaraigosa bad om en andra omröstning och fick samma resultat. Eftersom han verkade osäker på vad han skulle göra så gick parlamentarikern Helen T. McFadden fram till honom och instruerade honom "Du måste styra och sedan måste du låta dem göra det de skall göra". Pliktskyldigast bad han om en tredje omröstning. Igen var nej-rösterna åtminstone lika starka som ja-rösterna. Men den här gången läste Villaraigosa sina instruktioner på telepromptern och sade att "enligt ordförandens åsikt har två tredjedelar röstat ja så motionen har antagits". Anti-Israel delegaterna buade när de lurades på segern.
 Teleprompter vid det Demokratiska konventet innehöll frasen "enligt ordförandes åsikt har två tredjedelar röstat ja …" vilket betyder att oavsett resultatet av den faktiska omröstningen så hade ordföranden order att lägga till Jerusalem till partiets plattform. |
Harvards Alan Dershowitz avvisade buandet och sade att det kom från "oseriösa element". Senator Charles Schumer (Demokrat från New York) förklarade att "alla vet" att den "stora överväldigande majoriteten" av Demokrater stöder Jerusalem som Israels odelade huvudstad. Antiisraelaktivisten James Zogby däremot förklarade att hans sida vunnit: "När jag hör alla burop, ... betyder det att vi inte längre är isolerade i utkanten av amerikansk politik". Vilken tolkning är rätt?
Ingen av dem. Dershowitz och Schumer har fel när de förnekar att antiisraelkrafter går framåt i ett parti som alltmer närmar sig islamister och skryter med en president vars förståelse för Mellanöstern är, som National Review uttrycker det "mer Edward Said än Bernard Lewis". Faktum är att partidelegaterna är jämt fördelade när det gäller Jerusalem som Israels huvudstad. Men det faktum att Obama personligen var tvungen att gå in och ändra plattformen signalerar hur starkt den amerikanska allmänheten, till skillnad från Zogby, stöder Israel och att kallsinnighet gentemot Israel slår tillbaka i nationella val. Antiisrael burop från Demokratiska delegater kommer att få väljarna att reagera negativt; träffande nog så planerar Romney-kampanjen att visa denna händelse – som New York Sun med all rätt kallar "händelsen som definierar det Demokratiska konventet" – i kampanjannonser.
 Debbie Wasserman Schultz togs på bar gärning två gånger förra veckan när hon diktade upp historier om Israel. |
- Den Demokratiska nationella kommittés ordförande Debbie Wasserman Schultz anklagade förra veckan tidningen Washington Examiner för att "medvetet" felcitera henne om att den israeliska ambassadören skulle ha sagt att Republikaner är "farliga för Israel"; hon ljög faktiskt två gånger, först när hon fabricerade ambassadörens uttalande och sedan när hon förnekade vad hon hade sagt om honom.
- En video från det Nationella Judiskt-Demokratiska rådet "Vad israeler tycker om Obama" förfalskade till och med anti-Obama uttalanden gjorda av israeler och gjorde om dem till pro-Obama uttalanden.
- Vita Huset märkte om bildtexter bildtexter för ett år sedan för att ta bort användandet av en stötande fras, nämligen "Jerusalem, Israel".
Demokrater låtsas vara proisraeliska (av valskäl) samtidigt som de är svala mot den judiska staten (av ideologiska skäl).
Uppdatering 11 september 2012: Ett annat exempel på förvanskning, denna gång med anknytning till Fred Nu, inte till det Demokratiska partiet: Lara Friedman, ledare för Fred Nu-rörelsen i USA skickade just ut en häpnadsväckande vädjan om ekonomiska bidrag. På framsidan ser man detta citat: "Ibland visar det sig att denna världens (George) Zimmermans är judar och/eller israeler. Deras agerande är en skam för oss alla och en fläck på vår grupp och den judiska staten". (Hela analysen finns i en artikel av Friedman skriven i juli, "Var finns skammen" (Where's the Shame?). Phyllis Chesler dissekerar denna kränkning i "Laras Lögner - eller hur Fred Nu ser på IDF".
