Varför agerar den turkiska regeringen så aggressivt mot Assadregimen i Syrien?
Premiärminister Recep Tayyip Erdoğans förhoppning är kanske att man genom att skjuta artillerigranater in i Syrien kan åstadkomma att en satellitregering får makten i Damaskus. Han kanske förväntar sig att turkiska stridsplan i syriskt luftrum eller nedtvingandet av syriska civilflygplan på väg från Ryssland kommer att göra honom populär i väst och förmå NATO att ingripa. Det är mycket möjligt att alltihop är en stor avledningsmanöver bort från den nära förestående ekonomiska krisen som uppstått på grund av att man lånat för mycket.
 Erdoğan och Assad under gladare tider. |
Erdoğans agerande passar in i ett sammanhang som går tillbaka ett halvt sekel. Under Kalla Kriget stod Ankara vid Washingtons sida som en medlem av NATO samtidigt som Damaskus fungerade som Mellanösterns Kuba för Moskva, en ärkepålitlig klient stat. Dåliga turkisk-syriska relationer berodde också på lokala händelser, inklusive en gränsdispyt, oenighet om vattenresurser och syriskt stöd till den kurdiska terroristgruppen PKK. De två staterna stod på randen till krig 1998 då Assadregeringens lägliga kapitulation avvärjde en väpnad konflikt.
En ny era började i november 2002 när Erdoğans AKP, ett smart islamistiskt parti som undviker terrorism och orerar om ett globalt kalifat, ersatte de center- höger- och vänsterpartier som länge hade dominerat Ankara. Genom kompetent styre och genom att hantera en aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt så växte AKPs del av väljarkåren från en tredjedel 2002 till hälften 2011. Man var på god väg att uppnå Erdoğans förmodade mål; att överge Atatürk-revolutionen och införa Sharia i Turkiet.
 Turkiska och syriska regeringsministrar träffades 2009 vid en gränsövergång och avskaffade symboliskt delningen mellan deras två länder. |
I januari 2011 uppenbarades dessa planer då det syriska folket vaknade upp från fyrtio år av Assads despotism och agiterade, först icke-våldsamt, sedan våldsamt, för att störta sin tyrann. Initialt gav Erdoğan konstruktiva politiska råd till Assad som den senare avvisade till förmån för våldsamt förtryck. Som svar fördömde den sunnimuslimske Erdoğan känslosamt den Alawitiske Assad och började bistå den till stora delar sunnimuslimska rebellstyrkan. Medan konflikten blev alltmer hänsynslös, sekteristisk och islamistisk blev det i praktiken ett Sunni-alawitiskt inbördeskrig med 30 000 döda, många fler skadade och ännu fler hemlösa. Turkiskt skydd och bistånd blev oumbärligt för rebellerna.
Det som från början verkade vara ett mästardrag har förvandlats till Erdoğans första större felsteg. De bisarra konspirationsteorierna han använde sig av för att fängsla och skrämma det militära ledarskapet gör att han endast har en mindre-än-effektiv stridsstyrka. Ovälkomna syriska flyktingar tränger in i turkiska gränsstäder och ännu längre in i landet. Turkarna motsätter sig i överväldigande grad krigspolitiken gentemot Syrien, i synnerhet möter den motstånd från 'Aleviterna', en religiös grupp som utgör 15-20 procent av Turkiets befolkning, de skiljer sig från Syriens Alawiter men de har ett gemensamt Shiitiskt ursprung. Assad hämnas genom att återuppliva stödet till PKK vars eskalerande våld utgör ett stort inhemskt problem för Erdoğan. Faktiskt så kan kurderna – som missade sin chans när Mellanöstern delades upp efter Första Världskriget – bli de stora vinnarna av de nuvarande fientligheterna; för första gången kan man föreställa sig konturerna av en kurdisk stat med turkiska, syriska, irakiska och till och med iranska komponenter.
Damaskus har fortfarande en mäktig beskyddare i Moskva där Vladimir Putins regering bidrar med krigsmateriel och FN-veton. Plus att Assad drar nytta av oförbehållsamt, brutalt iranskt bistånd som fortsätter trots mullahregimens stora ekonomiska problem. Ankara däremot kanske fortfarande rent formellt tillhör NATO och åtnjuter det teoretiska privilegiet av dess berömda Artikel 5, som lovar att en militärattack på ett medlemsland kommer att leda till "en sådan åtgärd som …nödvändig, inklusive användandet av väpnade styrkor", men NATOs tungviktare visar inga tecken på att de har för avsikt att ingripa i Syrien.
 Den ryska ambassadören Vitaly Churkin lägger in ett veto mot ett förslag till en resolution i FNs Säkerhetsråd. |
Ett decennium av framgång steg Erdoğan åt huvudet och lockade honom till ett syriskt äventyr som kan komma att undergräva hans popularitet. Han kanske lär sig av sina misstag och drar sig tillbaka, men Ankaras padishah fördubblar sin jihad mot Assadregimen och anstränger sig till det yttersta för dess kollapps och hans frälsning.
För att svara på min första fråga: Turkisk stridslystnad är i första hand resultatet av en mans ambition och ego. Västerländska stater bör hålla sig borta och låta honom fastna i sin egen fälla.
