Medan Washingtons förhandlingar mellan araberna och Israel mal på så blir det allt svårare att få ett grepp om vad de arabiska ledarna vill, för de verkar säga en sak offentligt och en annan privat. Vad tycker de egentligen, det som sägs i deras mer krigiska tal eller deras inofficiella mer försonliga uttalanden? En blick i backspegeln visar att detta dubbla mönster har en lång historia, och att det faktiskt är ganska lätt att komma underfund med vilket som väger tyngst.
Redan 1933 ställde en förargad brittisk ambassadör till Irak en fråga i starka ordalag om detta till Kung Faisal: "Vad skall jag rapportera till min regering" frågade han retoriskt,
"Att Iraks offentliga män som innehaft höga positioner i staten, talat vid högtidliga tillfällen där de uttryckt åsikter som de visste var falska och meningslösa? Skulle jag säga att det irakiska parlamentet endast var en bluff, en plats där tid och pengar slösades bort av en handfull män som, medan de uppträdde som statsmän, varken menade vad de sade eller vad de trodde?"
Nyligen har den arabisk-israeliska konflikten lett till den största skillnaden mellan offentliga uttalanden och privata. Brinnande antisionism karaktäriserar offentliga uttalanden betydligt mer än vad privata gör, som en amerikansk tjänsteman ofta noterat. En amerikansk ambassadör till Irak på 1950-talet skrev om de oförenliga uttalanden som Iraks premiärminister under många år, Nuri as-Sa'id, gjorde: "Nuris offentliga uttalanden om Israel skiljde sig väsentligt från vad han sade privat. Hans offentliga uttalanden, som alla de Panarabiska nationalisternas, var bittra och kompromisslösa. Privat diskuterade han Israel lugnt och sansat och med måtta". Likaså berättade en amerikansk ambassadör till Saudiarabien på 1970-talet att Kung Faisal kunde prata på om den sionistiska konspirationen. Efter flera timmar av detta skickade kungen slutligen ut protokollföraren och kom till saken.
På liknande sätt anmärkte Henry Kissinger 1973: "Alla ledare jag har talat med hittills har gjort klart att det är mycket lättare för dem att de facto lätta på trycket (på Israel) än att göra det som offentlig arabisk politik".
Hur är det med det arabiska insisterandet på en självständig palestinsk stat? Jimmy Carter fick folk att höja på ögonbrynen när han 1979 avslöjade (vid en tidpunkt när arabiska politiker drev detta mål ovanligt hårt) "jag har aldrig mött en arabisk ledare som privat bekänt en önskan om en självständig palestinsk stat". Tre år senare förklarade Carter i sina memoarer att
"nästan alla araber förstod att en självständig (palestinsk) nation i hjärtat av Mellanöstern skulle kunna utgöra en allvarlig friktionspunkt och bli fokus för radikaliserat inflytande…. Men på grund av PLOs mäktiga politiska inflytande hos internationella råd och hotet av terroristattacker från vissa av deras styrkor, dristade sig få araber till att i ett offentligt uttalande avvika från sin ursprungliga ståndpunkt."
Israelerna hade också lagt märke till denna motsägelse. Enligt Moshe Dayan så förklarade Anwar Sadat "ofta" privat sitt motstånd mot en palestinsk stat. Till och med palestinska ledare pekar på motsägelsen. Den palestinska ledaren George Habash noterade 1991 att medan de algeriska och jemenitiska regeringarna verkligen vill ha en palestinsk stat så vill "Jordanien det inte. Syrien har inte bestämt sig". Han drog slutsatsen att "man skulle kunna säga att de kanske mest effektiva arabiska staterna inte vill ha en".
Amerikanska tjänstemän har kommit att förvänta sig att privata samtal med araber skulle komma att mildra de offentliga attackerna mot Israel. Här är vad Richard Nixon sade om Syriens president Hafiz al-Asad: "Jag var övertygad om att Asad skulle fortsätta att vara hårdare än hård offentligt men privat skulle han följa det arabiska ordspråket som han berättade för mig under ett av våra möten: 'När en blind man kan se med ett öga är det bättre än att inte kunna se alls'.
Förutsägbart nog så exemplifierade Gamal Abdel Nasser från Egypten detta motsägelsefulla mönster, han antog de ståndpunkter som passade honom vid tillfället i fråga. Privat sade han till ett antal västerländska fredsmäklare att han var villig att förhandla med Israel men officiellt ledde han kampen mot den judiska staten. Han ägnade en stor del av sin tidiga presidenttid till att göra Israel till det centrala ämnet för arabisk politik, men Miles Copeland, en amerikansk underrättelseofficer, beskrev senare hur han ansåg att den palestinska frågan vid den tiden var "oviktig".
Mot slutet av sin presidentperiod däremot så mildrade Abdel Nasser sin offentliga ståndpunkt gentemot Israel men blev hårdare i sin privata. Tre dagar efter FN antagit Säkerhetsresolution 242 vars mål var "en rättvis och bestående fred där alla stater kan leva i säkerhet" så instruerade han de högst uppsatta officerarna att inte "bry er om någonting jag kanske säger officiellt om en fredlig lösning".
Abdel Nasser till och med erkände sin inkonsekvens. För president Kennedy erkände han att "vissa arabiska politiker gjorde kärva uttalanden offentligt rörande Palestina och sedan kontaktade de den amerikanska regeringen för att lindra kärvheten genom att säga att deras uttalanden endast var ämnade för lokal arabisk konsumtion". Naturligtvis var det ingen arabisk politiker som spelade detta spel mer ofta och slugare än Abdel Nasser själv. Tre dagar efter FN antagit Säkerhetsresolution 242 med sitt mål "en rättvis och bestående fred där alla stater kan leva i säkerhet" så instruerade han de högst uppsatta officerarna att inte "bry er om någonting jag kanske säger officiellt om en fredlig lösning".
Detta mönster av inkonsekvens väcker en viktig fråga: Vad bör en utomstående tro på, viskningar eller rop? Om man förfinar frågan något: vilken av de två diskussionsnivåerna, privata eller offentliga, ger oss en bättre guide till politiken? Vilken är mest tillförlitlig när det gäller att förutspå agerande?
En genomgång av hur det varit historiskt lämnar inget tvivel om svaret på frågan: Offentliga uttalanden räknas mer än privata kommunikationer. Ingendera ger oss en ofelbar guide för politiker ljuger både offentligt och privat, men det förstnämnda förutsäger åtgärder bättre än det senare. Mummel från hans öra till ditt kan mycket väl reflektera en politikers personliga åsikter men retoriken är mera genomförbar. Med andra ord så oavsett vad Nuri tänkte så förblev den irakiska hållningen gentemot Israel fientlig till Israel. Abdel Nasser startade tre krig mot Israel. Arabiska ledare arbetar för en palestinsk stat, oavsett vad de kanske känner i sina hjärtan. Om åsikterna som uttryckts i en privat konversation med västerländska tjänstemän varit genomförbara så skulle den arabisk-israeliska konflikten ha varit löst för länge sedan.
Invigda lägger stor vikt vid exklusiva och förtroliga konversationer man mot man med ledare. För att förstå Mellanösternpolitiken är det dock bättre att man läser dagstidningar och lyssnar på radioutsändningar än att prata med politiker privat. Hemlig information tenderar att vara vilseledande; det är vad massorna hör som räknas. Denna tumregel hjälper till att förklara varför observatörer som befinner sig lite längre bort oftare förstår bättre vad det handlar om än diplomaterna och journalisterna på plats.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 25 september 1995: För en variant av denna tes se artikeln jag skrev tillsammans med Alexander T. Stillman, "Two-faced Yasir," där vi påpekar hur Arafat "håller upp endast en olivkvist för Västvärlden och en Kalasjnikov för sina arabiska vänner".
Uppdatering 1 jan 2008: För att se hur den privata-offentliga tesen tillämpas se dagen uppdatering i "Recognizing Israel as the Jewish State: Updates," där Ehud Olmert skriver om hur Mahmoud Abbas privat motsäger sina offentliga uttalanden om att erkänna Israel som den judiska staten.
Uppdatering 14 december 2010: Jag använder mig av ovanstående analys i dagens krönika "Pouring Cold Water on WikiLeaks," där jag hävdar att när det kommer till Mellanösternpolitik "så är det bättre att läsa pressreleaser och lyssna till tal än att förlita sig på diplomatpost".
