Tack så mycket Muslim Public Affairs Council för detta erkännande. Jag uppskattar det oerhört mycket, även om omnämnandet skedde i en 65-sidig broschyr med titeln Inte kvalificerad: Avslöjande av lurendrejeriet bakom Amerikas 25 högst rankade pseudoexperter på Islam.
Enligt MPAC, en ledande islamistisk grupp som har sin bas i Los Angeles, skulle de 25 vara Andrew Bostom, William Boykin, Stephen Coughlin, Nonie Darwish, Steven Emerson, Brigitte Gabriel, Frank Gaffney, David Gaubatz, William Gawthrop, Pamela Geller, John Giduck, Sebastian Gorka, John Guandolo, Tawfik Hamid, David Horowitz, Raymond Ibrahim, Zuhdi Jasser, Andrew McCarthy, Walid Phares, Patrick Poole, Walid Shoebat, Robert Spencer, Erick Stakelback, David Yerushalmi … och jag.
Kärnan i MPACs analys är att människorna i denna grupp i huvudsak inte är vad man kallar för experter på Islam där detta definieras som
'(E)n person som har formella akademiska kvalifikationer i islamiska studier från ett ackrediterat institut för högre utbildning i Väst eller från ett institut för högre utbildning i länder med muslimsk majoritetsbefolkning som rankas bland världens 500 bästa universitet. För att klassificeras som "expert" som det definieras ovan måste betygen också kunna verifieras offentligt.'
Enligt MPAC så "av de 25 personer de undersökt har endast 1 (4%) tillräckliga kvalifikationer för att kunna anses vara en 'expert' på Islam". De 4 % är jag. På ett annat ställe motsäger MPAC sig själva och erkänner att Raymond Ibrahim också har "de formella och verifierbara akademiska referenser som krävs för att kunna klassificeras som en expert". Ännu mer motsägelsefullt är att MPAC, som titeln på broschyren antyder, säger att jag är en "pseudo-expert" på Islam.
Min första fråga är varför MPAC väljer ut personer som inte gör anspråk på att vara experter på Islam (som John Giduck och David Horowitz) men utelämnar kritiker med akademiska betyg i islamiska studier, som Fouad Ajami, David Cook, David Forte, Efraim Karsh, Martin Kramer, Bernard Lewis, Michael Rubin, Philip Salzman och Kemal Silay?
Min huvudinvändning gäller betoningen på referenser. Fältet för Mellanösternstudier visar bara alltför väl att innehavandet av en doktorsexamen inte är någon garanti för kompetens. Sorgligt nog är det nästan tvärtom.
Det är inte var en person studerade när han var i tjugoårsåldern, vilka språk han talar eller de år han bott utomlands som räknas, utan den begåvning, energi och intelligens han uppvisar. Jag talar som någon som har den erforderliga utbildningen, språken och år utomlands, jag avskyr denna egennyttiga betoning på akademisk stamtavla vilket skulle utesluta folk utan doktorsexamen från att kommentera muslimska ämnen.
 MPACs Salam al-Marayati, utan arbete? |
Lustigt nog så genom att insistera på att endast de med en examen i Islamiska studier får lov att kommentera Islam och muslimer så har MPAC just avskedat sin egen personal. Deras ledare, Salam al-Marayati, har en kandidatexamen i biokemi och en magisterexamen i business administration. Och ändå sysslar MPAC själva med djupgående islamiska frågor).
Vad beträffar MPACs anklagelser mot mig: till att börja med så har jag aldrig framställt mig själv som någon "expert på Islam" utan som en specialist på muslimsk historia och politik. Det är en oerhört stor skillnad. Jag studerar inte Koranen utan muslimskt handlande.
MPAC skriver att "det finns inga bevis på att han har rest till ett land med muslimsk majoritetsbefolkning för att göra egen forskning på flera årtionden": För det första, hur känner MPAC till mina resplaner och huruvida jag gör egen forskning under mina resor utomlands? Mina resor är privata. För det andra, sedan när behöver historiker forska på plats? Mina fler än tre år i Niger, Mali, Tunisien, Egypten och Turkiet på 1970-talet lärde mig en hel del men det hade ingen betydelse för mitt historiska arbete som fokuserade på den tidiga medeltiden. För det tredje så är det Islam i USA som är det gemensamma ämnet för MPAC och de 25 inklusive mig; eftersom jag bor i Philadelphia forskar jag på plats varje dag.
 Den Tyske filosofen Georg Hegel (1770–1831). |
MPAC kritiserar mig för att jag hänvisar till Hisham Kabbani och Michael Waller som informationskällor: Kabbani gav oss ett värdefullt förstahands vittnesmål om radikaliseringen av amerikanska moskéer och för detta jagades han, med avslöjande islamistisk arrogans, bort från det islamiska etablissemanget. Forskningsresultat som publicerades 2011 av Mordechai Kedar och David Yerushalmi, bekräftar förresten Kabbanis värdering. Vad Waller beträffar så citerade jag hans vittnesmål inför Senaten om hur stor procent av moskéerna i USA som ägs av The North American Islamic Trust; han är en trovärdig källa – som hans framträdande i Senaten visar – och hans uppskattning av vem som äger moskéer står oemotsagd. Hur dessa hänvisningar kan ifrågasätta mina forskningsmeriter förbryllar mig.
MPAC påminner om att min nominering 2003 till styrelsen för The U.S. Institute of Peace stötte på motstånd i Senaten: Att vissa Demokratiska politiker inte gillade mina åsikter gör mina forskningsmeriter ogiltiga? Snälla nån.
MPAC känner sig förolämpade av att jag säger att interneringen av japansk-amerikaner under Andra Världskriget var berättigad: Man kan hålla med om det eller inte hålla med om detta, det har absolut inget att göra med min kunskap om muslimsk historia.
Så MPAC, återigen tack för att ni anser mig vara en expert på Islam. Ledsen att era ansträngningar att motbevisa det var så svaga.
