Turkiets islamistiska vändning 10 år senare

Är Turkiet – på grund av sin storlek, läge, ekonomi samt sofistikerade islamistiska sofistikerade islamistideologi – på väg att bli Västvärldens största problem i Mellanöstern?

Ett tumultartat årtionde has gått sedan Rättvise- och Utvecklingspartiet först vann parlamentsvalet den 3 november 2002. Nästan obemärkt lämnade landet pro-väst eran som startats av Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) och gick in i Tayyip Erdoğans (född 1954) anti-väst era.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan på omslaget till Time magazine 2011.

Valet 2002 kom efter 10 år av fram och tillbaka mellan svaga mitten-höger och mitten-vänster regeringar. På 1990-talet fick landet också sin första islamistiska premiärminister, Necmettin Erbakan som hade makten i ett år innan han avlägsnades i en "mjuk" militärkupp 1997. I efterhand kan man se att det var en mellanperiod mellan Turgut Özals, den reslige tidigare premiärministern och presidentens, död och att Erdoğan blev premiärminister 2003.

Det var en tid av missade politiska tillfällen, ekonomiskt vanstyre och utbredd korruption. Eran präglades av Susurluk-skandalen 1996 – där utredningen av en provinsiell trafikolycka ledde till avslöjandet av regeringens kontakter med maffian och statligt sponsrade mord – och regeringens klumpiga hanterande av en jordbävning 1999 blottade hittills okända djup av inkompetens och känslolöshet.

Sådana fel och brister gjorde att väljarkåren vände sig till det nybildade Rättvise- och Utvecklingspartiet, känt som AKP, mindre för dess islamistiska politik än för dess löften om medlemskap i den Europeiska Unionen, bättre demokrati och mer frihet. Med hjälp av ett excentriskt politiskt system som kräver att partierna får 10 % av rösterna för att komma in i parlamentet, fick AKP 34 % av rösterna och kontrollerade 66 % av platserna 2002.

Erdoğan talar vid ett AKP-möte på 10-årsdagen av deras maktövertagande.

Väljarkåren blev uppenbarligen uppmuntrad av resultatet – i synnerhet de europeisktliknande reformerna och den Kina-liknande ekonomiska tillväxten ekonomiska tillväxten – och belönade AKP med 47 % av rösterna 2007 och 50 % 2011. Populariteten gjorde att Erdoğan kunde befästa sig själv, sitt parti och sin ideologi ("Minareter är våra bajonetter, kupoler våra hjälmar, moskéer våra baracker och de troende vår armé").

Viktigast av allt var att Erdoğan åsidosatte det militära etablissemanget (Turkiets yttersta politiska auktoritet sedan Atatürks dagar) och resten av den djupa staten – underrättelseverksamheten, rättsväsendet, brottsbekämparna och deras kriminella allierade. AKP-regeringen upphävde också Atatürks arv av att vända sig till Västvärlden för inspiration och ledarskap.

Den nästan fullständiga kollapsen av anti-islamistiska krafter – Atatürkister, socialister, västorienterade, militären och andra – är den mest förvånande utvecklingen under det senaste decenniet. Oppositionsledare gjorde inte mycket mer än att säga "nej" till AKPs initiativ, de erbjöd få positiva program och antog ofta ståndpunkter som var än värre än AKPs (som att främja en pro-Damaskus och pro-Teheran politik). Också intellektuella, journalister, konstnärer och aktivister gnällde och gnydde men misslyckades med att komma upp med en alternativ icke-islamistisk vision.

Och nu går AKP in på sitt andra årtionde vid makten med Erdoğan jublande på ett partimöte om "en historisk början" och han dominerar landet som ingen annan turkisk politiker har gjort sedan Atatürk.

Hans huvudsakliga utmaning är att behärska sig och inte skjuta över målet. Ändå finns det tecken på att det är just det han gör – han stöter bort icke-sunnimuslimer, icke-turkiskspråkiga minoriteter; lånar för mycket; inför Sharialagar alltför snabbt; förändrar konstitutionen; och undergräver militären genom att fängsla deras tidigare ledarskap. Internationellt flirtar han med ett impopulärt krig med Syrien och han är ansvarig för de alltmer spända relationerna med Iran, Irak och Cypern. Den en gång blomstrande alliansen med Israel har gått upp i rök.

Om Turkiet så sent som för ett år sedan framstod för Newsweek och andra som Mellanösterns "nya supermakt", så kan Erdoğans överdrivna ambition – vilken ofta tillskrivs en dröm om att återfå makten och prestigen från det Osmanska imperiets era (1200-1923) – kanske visa på begränsningarna för det turkiska inflytandet. Man har fjärmat sig från NATO, är omgivna av allt mer antagonistiska stater, brottas med interna kriser vilket gör att Ankara finner sig själv vara allt mer isolerad och allt längre bort från stormaktstatus.

Turkiskt självgående artilleri på väg mot den syriska gränsen nära Akçakale.

Om Erdoğan skulle förlora valet så kan man förvänta sig att han tar till icke-demokratiska medel för att behålla makten. Han redogjorde för ett sätt att göra detta redan innan han blev premiärminister, när han yttrade sina berömda ord att "Demokrati är som en spårvagn, när man kommer fram till sin hållplats så går man av". Hans diktatoriska mentalitet kan redan ses i sådana åtgärder som utmanandet av det oberoende rättsväsendet, främjandet av meningslösa konspirationsteorier för att fängsla hans motståndare, fängslandet av ett oräkneligt antal journalister och utfärdandet av befängda böter mot ovänliga medieföretag. Dessa enväldiga sätt växer med tiden.

Efter ett decennium av någorlunda demokratiskt styre kan hotande kriser – ekonomiska, Syrien och Turkiets kurdiska minoritet – signalera att det är dags för Erdoğan att hoppa av demokratispårvagnen. När AKP visar sina huggtänder, kan man se hur Republiken Turkiet ytterligare förkastar Västvärlden och börjar likna de förtryckande, stagnerande och fientliga regimer som karaktäriserar det muslimska Mellanöstern. Och var uppmärksamma på huruvida västerländska ledare uppfattar förändringen och agerar i enlighet, eller om de fortsätter att hålla fast vid en vision av Atatürks land som inte längre finns.