"Historikerns uppgift är ofta inte att fastställa vad pressen säger utan att gå längre och själv avgöra varför man säger vad man säger, när man säger det och vilken effekt det som sagts har fått."
-- Lucy Maynard Salmon, The Newspaper and the Historian (1923)
Fokus på Israel och USA
Amerikansk pressrapportering från Libanonkriget 1982 väckte med rätta mycket kritik. Som flera analytiker har visat så rapporterade man rena faktafel och anti-israel fördomarna grasserade. Men falskhet och fördomar är inte vanligtvis huvudkälla för felaktigheter om Mellanöstern. Det kommer snarare från ämnet man valt att rapportera om.
Enkelt uttryckt så är amerikanska journalister endast intresserade av två ämnen i Mellanöstern: Israel och USA. Vad som än sker som är relaterat till dessa två länder förstärks och sänds ut över världen; det som inte är det ignoreras i stort sett.
Lite statistik som bevisar detta. Om man ser hur de tre stora TV-bolagen rapporterat mellan åren 1972-1980 så finner man att i medeltal så ägnade man 98,4 minuter per år åt Israel medan man endast ägnade Egypten 54,7 minuter, den Palestinska Befrielseorganisationen (PLO) 42,4, Syrien 25,7, Libanon 18,4, Saudiarabien 12,7, Jordanien 8,5 och Irak 7,2 minuter per dag. Vad gäller USA i Mellanöstern så var medel under dessa nio år 152,7 minuter medan rapporterandet från Sovjetunionen var begränsat till 19,4 minuter och Europa till 13 minuter.
Medias fascination med USA är ännu mer dramatiskt när det gäller Iran. Från 1972 till 1978 ägnade TV-bolagen endast 9,6 minuter per år åt Iran; så 1979-1980 gjorde gisslankrisen att intressen för Iran ökade till 39 gånger så mycket, till 375,2 minuter. William C. Adam, författaren till studien där dessa siffror publiceras, drar denna slutsats:
Generellt har tyngdpunkten på den arabisk-israeliska konflikten snedvridit Mellanösternnyheter bort från den del av regionen som inte gränsar till Israel. Samtidigt har tonvikten på USAs politik och dess roll snedvridit nyheter bort från relationer i världen till vad som händer i Mellanöstern. … Fram till händelserna i Afghanistan och Iran 1979 och 1980 handlade nyheterna från Mellanöstern mest om den arabisk-israeliska konflikten och USAs roll i regionen.
Denna besatthet med endast två delar av en mycket större helhet ger upphov till en extremt inskränkt vision som i sin tur är anledning till de många förvrängningar och misstag som amerikanska journalister gör när det gäller Mellanöstern.
Israel med amerikanska ögon
Trots att Israel är så litet och trots det långa avståndet så vet amerikaner mer om det politiska liv där än de vet om något annat utländskt lands. Fler israeliska ledare är till exempel kända vid namn i USA än namnen på medlemmar av några andra regeringar inklusive Storbritanniens och Sovjetunionens. Många amerikaner kan med lätthet föra ett samtal om den senaste utvecklingen i Israels konflikt med araberna eller kan formulera specifika åsikter om den nuvarande israeliska politiken. Som observatören Marvin Shick noterar, trots att Israels befolkning är mindre än ett statistiskt fel i kinesisk folkräkning så "vet jag en hel del om den israeliska ekonomin och praktiskt taget inget om det kinesiska ekonomiska systemet". I korthet så har Israel vad man skulle kunna kalla den högsta ryktbarheten per capita i världen. (Indien har kanske den lägsta). Inget annat land av jämförbar storlek - Benin, Laos, Norge, Paraguay - är ens en bråkdel så kända för den amerikanska allmänheten som Israel.
Denna förtrolighet beror till stor del på det speciella intresse som pressen har för Israel. Amerikanska nyhetsbyråer har fler korrespondenter i Israel än i något annat utländskt land förutom Storbritannien. Inget som rör Israel verkar vara för litet för att rapporteras i USA; och allt kan ge rubriker. Förutom de större händelserna som sker med häpnadsväckande regelbundenhet - krigföring, terrorism, FN-resolutioner och liknande - får många vardagliga händelser som sker i Israel internationell uppmärksamhet. Från vilket annat litet land rapporterar man om inflationsnivå eller bosättningspolitik så ofta och så framträdande? Till och med den allra minsta händelse som i vanliga fall ignoreras av den amerikanska pressen - en läkarstrejk eller kommunala motsättningar mellan religiösa och icke-religiösa fraktioner - är intressanta när de sker i Israel.
Här är ett exempel från en lokaltidning. The News från Lynchburg Virginia, begränsar sina internationella reportage till en spalt kallad "World News", men Israel figurerar oproportionerligt ofta i denna spalt. Den 6 augusti 1984 till exempel var en av de fyra nyheterna i World News en rätt så detaljerad redogörelse för den israeliska regeringens anklagelser mot fyra av landets största banker som man beskyllde för att ha ingått en olaglig kartell för räntesatser. Av allt som hände i världen dagen innan är det svårt att se hur detta var av största vikt för invånarna i södra Virginia.
Detsamma gäller på internationell nivå där Israel och allt som associeras med det har nyhetsvärde. När Liberia återupprättade sina relationer med Israel 1983 fick man stor uppmärksamhet hos en press som hittills ignorerat dem helt och hållet. Israels vapenförsäljning är konstant i allmänhetens ögon. Under krisen på Falklandsöarna 1982 levererade de vapen till Argentina; avbrytandet av amerikansk vapenförsäljning till Centralamerika gjorde Israel till ett amerikanskt ombud. Denna uppmärksamhet gör det lättare att glömma vilken liten spelare Israel är på den globala vapenmarknaden: och hur ofta andra USA-allierade säljer vapen till kontroversiella regimer (Storbritannien till Argentina, Frankriket till Sydafrika, Italien till Libyen och så vidare).
Visst är konsekventa och djupgående reportage om Israel lovvärda. Amerikaner exponeras i allmänhet alltför lite för världen utanför deras egna gränser och reportage om Israel hjälper, till en viss grad, till att åtgärda denna brist. Israels omständigheter är i sanning så väldigt olika Amerikas - alltifrån sin litenhet och sin position bland aggressiva grannar till dess mångspråkiga kultur och socialistiska ekonomi - att lära sig om Israel utbildar amerikanerna, om än motvilligt, om mycket annat i världen.
Men det finns kostnader också. Betoningen på Israel förvränger grundligt sättet som amerikaner uppfattar Mellanöstern på och det gör det svårare istället för lättare att förstå utvecklingen mellan Israel och araberna.
Till att börja med så ger den extraordinära roll man ger allt israeliskt intryck av att Israel är den huvudsakliga faktorn i alla aspekter av Mellanösternpolitiken. Oavsett frågan - oljepriset, säkerhet i Persiska Viken, USA och Sovjetunionens relationer med araberna - verkar Israel alltid spela huvudrollen. Det tonar inte bara ned andra viktiga faktorer, såsom Islam och Panarabism, det förminskar också komplexiteten i Mellanösternpolitiken till en enda dimension. Sanningen är att Israel inte är ansvarig för den arabiska politikens ombytlighet, OPECs anti-väst politik, kriget mellan Iran-Irak, inbördeskriget i Libanon eller den syriska regeringens prosovjetiska inställning. Om media inte hade varit så upptagen med Israel så skulle amerikanerna ha en mer korrekt och balanserad syn på sin roll i Mellanöstern.
En andra förvrängning följer, något paradoxalt, på den första: eftersom allt som rör Israel rapporteras med stora rubriker, och det som inte gör det i bästa fall begravs på sidorna längst bak så tenderar amerikaner att missa i hur hög utsträckning Israels politiska problem är typiska för Mellanöstern. Till exempel så är nästan alla gränser i den delen av världen, från Libyen till Pakistan, från Turkiet till Jemen, antingen dåligt definierade eller omtvistade. Vissa av dessa gränsproblem har lett till krig (som Iraks problem med Iran). Men amerikaner tenderar att endast känna till Israels gränsproblem och de förstår inte att dessa passar in i ett mönster som går igen i hela Mellanöstern. Som ett resultat tenderar de att, felaktigt, se Israels fall som unikt.
Medias besatthet med Israel leder också till att man överdriver vikten av en arabisk aktör, PLO. Till skillnad mot de arabiska staterna, vilka är kompletta nationer med en inrikespolitik och identitet som är skild från Israel så är PLO till sin natur knuten till Israel. Som organisationen som existerar för att förgöra Israel är deras öde oupphörligt knutna till den judiska statens. Som Israels alter ego får de också oskäligt mycket uppmärksamhet från amerikansk media. Yttranden från varje obetydlig palestinsk ledare noteras med samma omsorg som de av obetydliga israeliska politiska personer. Precis som Israel så antas PLO var mäktigare än det i verkligheten är eftersom det bevakas så ingående.
Av samma anledning får palestinska flyktingar oproportionerligt stor uppmärksamhet med tanke på deras antal och nöd. Långt efter att andra människor som fördrivits för en generation sedan har försvunnit från det amerikanska medvetandet - Krimtatarer, östtyskar, koreaner, indier, pakistanier, judar från arabländer - förblir palestinierna levande. I en tid då många fler vietnamesiska, kambodjanska, afghanska och somaliska flyktingar genomlider betydligt värre vedermödor så leder besattheten av Israel många observatörer till att dra slutsatsen att palestiniernas omständigheter är de som mest förtjänar deras uppmärksamhet.
Reportagen från Israels grannar är snedvridna genom deras betoning på relationerna med Israel. Endast en bråkdel av nyheterna om det politiska livet i Libanon, Syrien, Jordanien och Egypten når ut till den amerikanska allmänheten, för det mesta den bråkdel som har med Israel att göra. Till exempel så tilldrar sig nyckelfrågor i Egypten såsom utbredda ekonomiska problem, fundamentalistiska Islams frammarsch och den hotande befolkningskrisen, pressens uppmärksamhet till största delen i den mån de påverkar relationerna med Israel. Anwar as-Sadat blev en mediestjärna i USA på grund av att han tog steget att avsluta krigstillståndet med Israel; Husni Mubarak förblir okänd för amerikanerna eftersom han inte tagit några större initiativ gentemot Israel.
Om det är orättvist mot Egyptens politiska liv att betrakta det genom dess relationer med Israel så är detta än mer orättvist när det gäller Libanon. Inbördeskrig bröt ut i det landet i april 1975 och fortsätter ett decennium senare. Det blev ett huvudämne i den amerikanska pressen först 1978 när Israel drog igång en operation i södra Libanon. Så avtog intresset igen för att återkomma först med den andra israeliska invasionen sommaren 1982. När det gäller nyheter är Libanon ett bihang till Israel.
Rapporterna om massakrer i Libanon visar detta tydligt. Ett antal massakrer skedde under inbördeskrigsåren, vissa av dem (som Tel az-Zataar och Damur) skördade tusentals offer. Dessa gjorde väldigt lite intryck på amerikansk media; de rapporterade pliktskyldigast men tenderade att förlora sig i förvirringen av anklagelser och motanklagelser. Fruktansvärda saker hände men amerikanerna kände knappast till konfliktens art, än mindre de stridandes identitet eller skälen för deras mordiskhet. Så skedde då dödandet i Sabra och Shatila vilket dominerade nyheterna i USA under flera veckor i september och oktober 1982, följda av diskussioner och kontroverser i månader efteråt. I detta fall initierade medierna stora undersökande rapporter om varje detalj av dödandet, man spårade upp förövarna och spekulerade om fördelningen av skuld.
Vad var skillnaden mellan de tidigare massakrerna och den i Sabra och Shatila? Inte antalet döda, eller mördarnas brutalitet. Sabra och Shatila märktes eftersom Israel på något sätt var inblandad. Araber som slaktar varandra är inte nyhetsstoff; Israels närvaro förvandlar samma händelse till ett mediejippo. Ändå leder försummelsen av tidigare fasor och det totala fokus på massakern vid Sabra och Shatila, som om det var sui generis och inte en av många händelser, återigen till förvanskning och till en allvarligt missvisande bild av arabisk historia och politik.
Besattheten med Sabra och Shatila fick en ännu mer störande effekt. De internationella rapporterna var så fokuserade på Israel att alla som inte var oerhört uppmärksamma skulle ha kunnat tro att israeliska soldater hade utfört morden (deras skuld begränsades faktiskt till att ha gett den falangistiska milisen tillträde till palestinska läger och sedan inte intervenerat och stoppat dem). Under månaderna som följde var amerikansk uppmärksamhet riktad mot den israeliska undersökningskommissionen, inte mot dess osammanhängande och ofullständiga libanesiska motparts, vilket ytterligare förstärker intrycket att endast Israel förtjänar att ställas inför rätta. Libaneser hade dödat palestinier och den amerikanska folkopinionen fördömde israeler. I detta fall var det överbetoningen på Israel som orsakade att själva beskrivningen av det som hände förfalskades.
Slutligen, överexponeringen av Israel leder till att man förväntar sig en omöjligt hög moralisk nivå av dem. Israelerna själva accepterar naturligtvis samma standard som västerländska demokratier och strävar efter att leva upp till den judiska religionens moral. Dessutom måste israelerna som stora mottagare av amerikanskt bistånd acceptera de krävande kriterier amerikaner har på alla sina allierade. Så långt är det rättvist. Men för pressen är Israel så stort och dess fiender så små att de inte döms i relation till dem eller andra stater utan i relation till abstrakta idéer. Resten av världen bedöms mot bakgrund av tid och plats; Israel bedöms enskilt.
Det är inte svårt att hitta exempel. Nästan ingen journalist som analyserar israeliskt styre på Västbanken tar med information i sina rapporter om det jordanska styret där från 1948 till 1967, inte heller visar de på jämförelser med andra delar av arabvärlden. Trots att en korrekt bedömning av israeliskt styre över araber måste ta den arabiska historien med i beräkningen så raderas den arabiska närvaron bort av mediernas upptagenhet med Israel och fjärmar på så sätt situationen på Västbanken från alla hänsyn till tid och plats.
På samma sätt döms Israels militära aktioner ofta utan hänsyn till deras fienders agerande. Under belägringen av Beirut på sommaren 1982 fördömde många amerikanska journalister Israel för att ha dödat oskyldiga boende i Beirut; men de försummade att säga att de civila redan hade utsatts för fara genom PLO-strategin att använda dem som gisslan mot ett israeliskt angrepp. Diskussioner om PLOs moral har aldrig intresserat amerikaner medan diskussioner om israelisk moral har; och om Israels uppförande till slut anses vara överlägset deras fienders så spelar detta knappast någon roll. Det verkliga testet handlar om skillnaderna mellan Israels agerande och Israels ideal vilka båda är överlägsna arabernas.
I alla dessa fall försämrar medias besatthet med Israel allvarligt den amerikanska förståelsen för Israel som en av aktörerna i Mellanöstern. Israel är faktiskt inte nyckeln till de regionala frågorna; hos PLO ges inte mycket utrymme för självständiga aktioner; Egyptens betydelse går betydligt längre än deras relation med Israel; Sabra och Shatila var ingen ny företeelse i Libanon; dödandet där utfördes av libaneser och inte av israeliska soldater; och det slutliga ansvaret för belägringen av Beirut ligger hos PLO. Med detta fastslaget verkar dessa påståenden vara självklara, ändå har de alltför ofta försvunnit i den störtflod av uppmärksamhet som visats Israel och i stort sett endast Israel.
Varför denna fokus på Israel?
Hur kan man förklara Israels nyhetsvärde? Det kommer sig delvis av det faktum att Israel är den största amerikanska allierade i en pågående, dramatisk och viktig regional konflikt. I detta avseende kan Israel jämföras med Sydvietnam som på sin tid också led av överdriven pressgranskning - och som också dömdes enligt abstrakta moraliska principer som inte stod i relation till deras fiende. Men Israel utövar en egen fascination som går längre än den arabisk-israeliska konflikten. Till och med händelser som knappast berör den arabisk-israeliska konflikten, såsom stängningen av El Al kontor eller arkeologiska dispyter, blir nyheter utomlands på ett sätt som motsvarande information om Sydvietnam aldrig blev, eller motsvarande information om Egypten, Jordanien eller Saudiarabien fortfarande inte blir.
För att förstå denna fascination måste man ta ett steg tillbaka från flödet av de dagliga händelserna och erinra sig vissa kulturella fakta. För både den amerikanska pressen och deras konsumenter är det viktigaste skälet till att betona Israel det faktum att det är den judiska staten.
Israel har stor betydelse för amerikanska judar som känner en samhörighet mellan dess öde och sitt eget och som också har stor aptit för detaljerad information om landet och allt som rör det som förmodligen inte har sin like bland andra grupper i USA. Förekomsten av ett stort antal judar i medievärlden bidrar också till besattheten av Israel liksom det faktum att judarna är koncentrerade i de större städerna där de större medierna är baserade - i synnerhet New York.
Ännu viktigare är dock de kristnas outtröttliga fascination med judar, vilken härrör i ungefär lika delar från teologi och historia. Det faktum att kristendomen utvecklades från judendomen har skapat en bestående spänning mellan de två religionerna vars kontaktytor är många och invecklade. Jesus var en jude som avvisade många judiska sedvänjor; judarna i sin tur avvisade Jesus som Messias. De kristna höll ofta judarna ansvariga för Jesus död och trodde att Kristi återkomst skulle innebära att alla judar konverterade. De kristna betraktar den hebreiska bibeln som helig men läser den på ett annat sätt än judarna. På grund av dessa och andra skäl har judarna en unik plats i kristen teologi och därför också i kristen civilisation. Under århundradena har vad judarna gör alltid varit ett ämne av centralt intresse för kristna.
Historien har accentuerat detta intresse. Genom större delen av medeltiden och i modern tid var judar de enda icke-kristna de flesta européer någonsin träffade på. Och de syntes: de klädde sig annorlunda, praktiserade främmande religiösa seder och levde i separata samhällen. Som en iögonfallande religiös minoritet med en avgörande roll i kristen teologi har judarna alltid haft en oproportionerlig framträdande plats i Europa.
Två händelser skedde i modern tid vilka förändrade denna bild. För det första så ärvde USA, med vissa modifikationer, det europeiska intresset för judar. För det andra så ärvde Israel de europeiska judarnas synlighet. När judarna i Europa tilldrog sig uppmärksamhet genom att vara annorlunda så tilldrog sig judarna i Mellanöstern ironiskt nog uppmärksamhet genom att inte skilja sig från mängden. Israel, grundat av nybyggare från Europa, är den mest västerländska nationen i regionen. Följaktligen är den för en amerikan det mest begripliga landet i Mellanöstern. (Den framväxande orientaliska majoriteten i Israel ändrar inte detta eftersom den dominerande politiska kulturen förblir den som etablerades av pionjärerna på tidigt 1900-tal). Israelernas förhoppningar och farhågor är mycket mer tillgängliga för amerikaner än Israels grannars är.
Den relativa förtrogenheten med Israel gör stor skillnad för journalister som saknar kunskap om Mellanöstern. Media utgör inget undantag för regeln att amerikanska institutioner odlar generalitet. En anställd stiger i sin organisation genom att rotera ofta och visa sin duglighet på många jobb. Därför är Mellanöstern och kulturen i området nästan alltid nya ämnen för amerikanska journalister som sänds dit för att bevaka det. Förtrogenheten med Israel däremot gör att den judiska staten, till skillnad mot de främmande kvaliteterna av muslimskt liv, känns alltmer lockande; här är ett land som journalister känner att de kan förstå. Och som S. Abdallah Schleifer påpekar, det är också det enda Mellanösternlandet där en korrespondent kan hitta en flickvän.
Israel har också den enda demokratiska regeringen och öppna samhälle i Mellanöstern; som sådant ger de internationell media möjligheter som inte finns någon annan stans. (Libanons regering har varit mer eller mindre demokratisk beroende på omständigheter; pressen kunde agera fritt inom de gränser som bestämdes av den syriska regeringen och PLO). Israeliska journalister, vilka själva är fritänkande och aktiva, förser sina amerikanska kolleger med många idéer till reportage. Eftersom många amerikanska journalister är lata när det handlar om att följa upp alla sidor i Mellanösternkonflikten så koncentrerar de sig på israeliska ämnen. I arabstaterna (ibland bland journalisterna kallat för "tystnadens båge") är de i allmänhet under sträng statlig kontroll. Hafiz al-Asad syriska regering kunde ödelägga en av sina egna städer, Hama, utan att en enda bild kom ut. I Saudiarabien fick hemlighetsmakeriet runt den kungliga familjen en amerikansk ambassadtjänsteman att häva ur sig att "att lära sig det svårbegripliga språket på väggaffischer i Peking eller att kvantifiera bilderna från 1 maj i Moskva för att se vem som är inne och vem som är ute - är betydligt lättare att göra än att arbeta i Saudiarabien". Flera år efter händelsen förblir övertagandet av den Stora Moskén i Mecka i november 1979 en gåta. Vilka var människorna och vad hoppades de uppnå? Beskrivningar av händelsen tillskriver ansvaret för den på allt ifrån Marxister till islamiska fundamentalister. Fakta är undanglidande i den arabiska världen, i synnerhet för de som inte är bekanta med språket och kulturen.
Av alla dessa skäl och fler - dramat runt dess födelse, återuppväckandet av hebreiska, insamlandet av judar från hela världen, den urgamla religiösa associationen med landet - får Israel oproportionerligt mycket uppmärksamhet från amerikanska media.
Ljuset på USA
Den andra fokusen för amerikanskt medieintresse - USA självt - kräver inte mycket förklaring. Amerikanerna har enorma ekonomiska, politiska och militära intressen i Mellanöstern. Energibolag gör affärer i de flesta länder i området och deras bränsleutrustning finns nästan överallt. Omkring fem sjättedelar av allt amerikanskt utländsk bistånd går till fyra länder i Mellanöstern (Turkiet, Israel, Egypten och Pakistan) plus Grekland. Amerikanska högre lärosäten finns i Istanbul, Beirut och Kairo. Stora mängder amerikanska vapen har sedan 1971 gått till Israel, dess grannar och Persiska Viken. Centralkommandot bildades 1980 för att samordna snabbinsatsstyrkor i Persiska Viken och Indiska Oceanen. Strategiskt samarbetsavtal skrevs med Israel 1981 och 1983. Amerikanska marinen och fartygen och flygplanen som skulle skydda dem var i Libanon från 1982 till tidigt 1984. Och så vidare.
Närvaron av ett hemmalag långt hemifrån förvanskar sättet som amerikanska journalister skriver om Mellanöstern. De följer sitt egna lands intressen på ett sätt som till exempel kanadensiska journalister inte kan göra för Kanada. Amerikanska journalister erkänner denna partiskhet och är öppna med den. Larry Pintak, Beirutkorrespondent för CBS News uttryckte det väldigt koncist: "så länge marinkåren var i Libanon måste CBS vara där".
Problem uppstår när den amerikanska vinkeln dominerar; amerikaner tycker det är intressantare att läsa om sig själva än om utlänningar. Det är skrämmande lätt för dem att tappa bort den större frågan till förmån för USAs roll. Journalister är de första att falla i denna fälla.
När amerikanska journalister till exempel tillfrågades om vilken de ansåg vara den största nyheten 1983 så valde de med stor marginal bombningen av marinkårsbarackerna i Beirut den 23 oktober, vilken dödade 241 personer. Detta är logiskt från ett amerikanskt perspektiv: det var den amerikanska militärens enskilt största förlust av liv sedan Vietnamkriget. Men från ett Mellanöstern perspektiv var det ett häpnadsväckande val. Marinkårsbombningen var visserligen tragisk men ledde endast till ett några fler dödsfall i ett inbördeskrig som började 1974. Dödsfallen var betydande endast i den mån att de skakade om den amerikanska beslutsamheten att behålla marktrupper i Libanon. Amerikanska journalister var betydligt mindre intresserade av händelser 1983 som inte berörde USA, även om dessa händelser var viktigare för Mellanöstern - den fredliga övergången till demokrati i Turkiet, de misslyckade nationella försoningssamtalen i Libanon, Premiärminister Begins avgång i Israel, Arafats och Mubaraks möte i Egypten, Kung Husseins nej till Reaganplanen, splittringen av PLO, utplaceringen av of SA-5or och sovjetiska tekniker i Syrien för att bara nämna några.
När amerikanska journalister fokuserar på sitt lands direkta inblandning så uppmuntrar de resten av landet att göra likadant. Detta skapar två problem. För det första så blir internationella diskussioner inhemska. Det som börjar som meningsskiljaktigheter mellan USA och utländska regeringar slutar som internt käbbel. Efter att marinkåren spelat en aktiv roll i Libanon i september 1983 kom huvudfrågan i USA att handla om deras insats. För varje soldat som dog blev den interna debatten (över War Powers Resolutionen och näraliggande frågor) allt viktigare och de internationella frågorna blev mindre viktiga. Inom loppet av några få månader noterade den libanesiska ambassadören till USA 'Abdallah Bouhabib med förtvivlan att amerikanska ledare "enbart var intresserade av att diskutera marinfrågan. De diskuterar inte Libanon längre: nationell försoning, förstärka regeringen. … Frågan har kommit att handla endast om marinkåren inte Libanon". Att göra Mellanösternfrågor till inhemsk debatt försvagar amerikanska ansträngningar att formulera en effektiv politik; ju mindre amerikanerna fokuserar på mål och ju mer de fokuserar på medel, desto färre mål uppnår de.
För det andra så innebär fokus på USA att man ser Mellanöstern genom prismat av amerikanska intressen. Från januari 1978 till januari 1981 vilseledde den amerikanska pressen allvarligt sina läsare genom att framställa händelser i Iran i ljuset av amerikansk inblandning där. Medan Shahens regim vacklade blev säkerheten för de amerikanska medborgare som var bofasta i Iran första prioritet. Därefter bedömdes effekten av Shahens fall i termer av amerikanska företag, amerikanska militära resurser, amerikanska relationer med Sovjetunionen och oljepriser i USA. Pressen debatterade också länge vilken roll den amerikanska regeringen spelat för Shahens regim och vad Washington kunde ha gjort för att förhindra dess fall. Oavsett vad iranierna gjorde så stod alltid amerikanska intressen i förgrunden.
Ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran i november 1979 sköt alla andra frågor rörande Iran åt sidan. Under femton månader dominerade gisslandramat alla aspekter av rapporteringen från Iran. Värre än den överdrivna uppmärksamheten som riktades mot sådana saker som vem såg gisslan och vilken mat åt de på julafton, var tendensen hos amerikansk media att presentera allt som hände i Iran som om det hade med gisslanfrågan att göra. Ambassaddramat, som var ett symptom (och inte en orsak) på en stor kamp om makten i Teheran, sågs av amerikanerna som ett mål i sig - faktiskt som den centrala frågan för iransk politik. Direkt amerikansk inblandning ledde i detta fall, och inte för första gången, till en djup felaktig förståelse av händelser i Mellanöstern.
Den motsatta fallgropen är lika farlig. Om amerikaner inte är direkt inblandade i en fråga så försvinner den från pressen. Två konflikter - Irak-Irankriget och den sovjetiska invasionen av Afghanistan - pågick länge med frånvaro av amerikanskt militärdeltagande eller ens en större amerikansk diplomatisk roll. Förutsägbart nog så ignorerades båda av den amerikanska pressen. I termer av förlorade liv var kriget mellan Irak och Iran det fjärde mest kostsamma under det tjugonde århundradet (efter de två världskrigen och Indokinakonflikten). Iranska ledare hotade med att blockera oljeexport från Persiska Viken, något som skulle ha lett till brist på flera miljoner fat olja per dag på världsmarknaden. Men förlorade liv och säkerställande av oljetillgång är avlägset när USA inte är inblandat; dagstidningar rapporterade så oengagerat om kriget (i allmänhet inget mer än ytliga omnämnanden om offer i obskyra städer) att även den mest hängivne läsare tappade intresset. När det gäller Afghanistan så flockades amerikanska journalister där strax efter den sovjetiska invasionen, delvis kanske för att man förväntade sig en direkt amerikansk inblandning; när denna uteblev så förlorade pressen intresse för historien om byborna som kämpar mot sovjetiska trupper,
Svårigheter att få tillgång till striderna i Irak, Iran och Afghanistan förklarar inte denna nyhetstystnad. När journalister blir intresserade av ett ämne så avskräcks de inte av regeringsrestriktioner. I Iran till exempel, efter att de amerikanska reportrarna utvisats på gisslankrisens tredje månad, så fortsatte amerikansk media att rapportera nästan lika mycket utan avbrott genom att förlita sig på icke-amerikanska medborgare. Och i Afghanistan finns det, för alla som är fast beslutna att skriva om kriget, vägen till fots från Pakistan. Nivån på det amerikanska intresset i dessa två konflikter skulle förmodligen ha förblivit densamma om en allierad som Frankrike hade stött den irakiska regimen militärt eller inrättat en luftbro med vapen till de afghanska rebellerna. Men om USA hade vidtagit dessa åtgärder skulle intresset ha bli skyhögt återigen - och återigen visat att amerikansk inblandning har mer nyhetsvärde än skälet för inblandningen.
Internationella återverkningar
Den roll amerikansk media spelar i USA när det gäller att forma den amerikanska opinionen och påverka Washingtons politik behöver knappast förklaras, men deras påverkan utanför landet är mindre välkänd. Till stor del bestämmer de dagordningen för resten av världen. Vad britterna eller japanerna rapporterar blir nyheter i några övriga länder, men för att en händelse skall tilldra sig internationellt intresse måste det rapporteras av de större amerikanska pressorganisationerna. Nyheter måste, på samma sätt som sopraner, lyckas i New York City. Oavsett källan så gör en amerikansk stämpel att historien blir en händelse av världsklass.
Således gav övertagandet av ambassaden i Teheran stora rubriker överallt men det rapporterades oerhört mycket i USA. I Iran själv fick ambassadockupationen mycket större betydelse på grund av den amerikanska uppmärksamheten. När däremot sextiosex tjecker tillfångatogs av UNITA-styrkor i Angola i mars 1983 var medieintresset utanför Tjeckoslovakien i stort sett noll. På frågan om skillnaden mellan den uppmärksamhet den amerikanska gisslan fick och de tjeckiska, muttrade Zdenek Porybny, utrikesredaktören för Tjeckoslovakiens största tidning Rude Pravo, om "amerikanska massmedias egocentricitet" och noterad att en enda amerikansk fånge är en stor story "men inte sextiosex tjecker som hålls som gisslan. Vi kände att om den internationella pressen varit mer aktiv skulle (UNITA) ha släppt gisslan mycket tidigare".
Hela världen påverkas av hur den amerikanska pressen rapporterar om Mellanöstern. Överbetoning på Israel och USA sprider sig till andra regioner också. Till och med kineserna - som inte har något historiskt intresse i Israel och som är mer bekymrade över sovjetiska aktioner än amerikanska - tenderar att fokusera på Israel och USA. Människorna i Mellanöstern, vilka man skulle kunna förvänta sig har sina egna åsikter om regionala händelser, är själva djupt influerade av sin exponering från amerikansk media; de fokuserar också på samma två frågor.
På detta sätta rapporterar inte bara media nyheter från Mellanöstern, utan skapar dem också. Flera veckors uppmärksamhet av Sabra och Shatila förvärrade en kris för den israeliska regeringen. Bristen på uppmärksamhet för den sovjetiska invasionen av Afghanistan har bidragit till undergången för motståndsstyrkorna där. De två frågor som upptar den amerikanska pressen har vänt USAs uppmärksamhet, deras allierade och deras vänner bort från större ämnen till mindre och detta har gett många skadliga effekter.
För en Mellanösternhistoriker måste mycket av det som media finner viktigt avfärdas. Historikern kan urskilja konturerna bland det material som journalisterna gör tillgängligt men måste noggrant ignorera vad de betonar och tolkar, vilket ofta visar sig vara vilseledande eller värre.
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 1988: Lite statistik som bekräftar att amerikanska journalister fortfarande i första hand är intresserade av två ämnen i Mellanöstern - Israel och USA: I januari 1988, den andra månaden av den palestinska Intifadan, ägnade tre amerikanska TV-bolag en förvånansvärt stor del av kvällsnyheterna åt händelser på Västbanken och Gazaremsan. Enligt A.D.T. Research i New York ägnade ABC 67 minuter åt palestinierna och 5 minuter till frågan om ett sovjetiskt tillbakadragande från Afghanistan. NBC gav dem 50 minuter och endast 10 minuter till partimötet inför presidentvalet i Iowa. Hos CBS fick dessa två ämnen 48 respektive 16 minuter.
Uppdatering 17 november 2009: Dagens Google News ger oss ett dramatiskt exempel på Israels nyhetsvärde.
 De två ämnena hos Google News den 17 november 2009 rör Israel. |
