Leva åtskilda
Trots att det har gått två decennier sedan Jerusalem återförenades i kriget 1967 så förblir staden delad. Den internationella gränsen, de höga murarna och de väpnade styrkorna har försvunnit, men mindre än man kunde förvänta sig har förändrats. Araber bor i Östra Jerusalem, judar bor i Västra Jerusalem, och ofta träffas de inte. De lever åtskilda, arbetar åtskilda och leker åtskilda.
Detta stod klart för mig för inte så länge sedan när jag behövde ta mig från Östra till Västra Jerusalem. En taxi med arabisk skrift på dörren stannade; föraren var en arab. Han lyssnade när jag sade vart jag ville åka, en välkänd restaurang mitt i det judiska Jerusalem, och han tittade på mig uttryckslöst. Jag, utlänningen, förklarade för honom på arabiska vart jag ville åka och hur han skulle komma dit. Föraren försökte följa mina anvisningar men kom snabbt vilse. Vi hamnade i fel del av staden - och jag blev en timme försenad till middag. Att en arabisk taxichaufför kan vara okunnig om judiska Jerusalem, mer än halva den lilla staden där han bor, är ett levande exempel på den obegränsade avskildheten mellan de två grupperna i Israel.
Samma mönster av separation finns - om än i mindre skala - i resten av Israel. Araber bor i nedre Nazareth, judar i Övre Nazareth. Araber bor i Jaffa och judar i Tel Aviv. De två folken bor nästan aldrig i samma bostadsområde, än mindre i samma hus. I städer där de bor sida vid sida, såsom Haifa, Ramla och Lod är isoleringen mellan judar och araber lika stark. Judar som har flyttat in till Östra Jerusalem har valt ett läge som fysiskt är isolerat från den arabiska befolkningen - det Judiska kvarteret i Gamla Stan är i stort sett oåtkomligt från de arabiska gatorna.
Detta mönster är inte en olyckshändelse. Sedan Sionismens början på 1860-talet har judisk-arabisk segregation varit norm, de judiska bosättarna försökte minimera kontakten med araberna och araberna föredrog att judarna höll sig på avstånd. Från den första moderna judiska staden Rishon Lezion 1882 har sionisterna nästan aldrig flyttat in i redan existerande arabiska bosättningar utan startat från början i obebodda områden. Etablerandet av Tel Aviv 1909, Eilat 1949, Övre Nazareth 1956 och Kiryat Arba 1978 passar alla in i detta mönster. På liknande sätta har småstäder och byar tenderat att befolkas nästan uteslutande av araber eller av judar. Sionisterna köpte med vilje upp ödemark och andra obrukade områden från araberna; detta medför att judiska byar och fält över hela Israel ligger på ogästvänlig terräng som lämnats tomma av araberna. Resultatet är ett täcke av separation genom hela landet.
Judiska bosättningar på Västbanken, vilka vanligtvis är isolerade från sina arabiska grannar, är typiska för detta mönster. På denna kulle bor araber, på den andra bor det judar. Al-Azariya och Maale Adumim till exempel, städer med omkring 10 000 invånare var, ligger tätt tillsammans på Västbanken utanför Jerusalem. Den förre är helt och hållet arabisk, den senare fullständigt judisk. De två har ett minimum av kontakt; den judiska staden ligger på en tidigare oanvänd kulle och en remsa av ingenmansland delar de två folkens fält. Vägarna från Maale Adumim som förbinder dem med resten av Israel är till och med byggda för att undvika de arabiska områdena. Västbanken har arabiska vägar och judiska vägar.
Det kanske mest känsliga området när det gäller arabisk-judiska relationer har att göra med sex och äktenskap. Endast anekdotiska bevis finns tillgängliga men det verkar som antalet blandäktenskap är mycket litet; av dem passar de flesta in i mönstret arabisk man och judisk kvinna. Återigen så visar anekdotiska rapporter att de flesta av dessa förhållanden inleds på universitetet, den enda större institution där araber och judar lever och arbetar sida vid sida.
Separata aktiviteter är inte något nytt fenomen utan har varit en verklighet i många år. När britterna således tog kontrollen över Palestina och övervägde att inrätta en Palestine Defence Force bestående av lokala rekryter så tänkte de i termer av två bataljoner, en judisk och en arabisk. De såg tydligt vilka problem som skulle uppstå om de blandade de två folkgrupperna.
Enstaka insatser för att bryta denna uppdelning möter starkt motstånd från båda sidor. Det blir nästan alltid problem när araber försöker höja sin levnadsstandard genom att flytta till den judiska delen av Nazareth eller när judar försöker återetablera sin historiska närvaro i Hebron. Föga förvånande så är experiment med integrerat boende inte speciellt populärt hos vare sig araber eller judar. Den blandade jordbruksbosättningen (moshav) Nes-Tziona startade under mandatperioden. Den mest framträdande ansträngningen med att sammanföra de två folkgrupperna är Neveh Shalom, grundat 1978 utanför Jerusalem. Trots avsevärt bistånd från utlandet har man bara sextio invånare, inklusive sju judiska och sex arabiska familjer.
Djupet av separationen
Separationen i Israel omfattar alla aspekter av livet. Judar och araber bor inte bara åtskilda, de ber, arbetar, umgås och leker åtskilda. Samma amerikanska film kan visas samtidigt på två biografer i Jerusalem, i den ena är publiken helt och hållet arabisk och i den andra helt och hållet judisk. Araber tenderar att rösta för arabiska politiker, judar för judiska. Detta mönster lärs tidigt; förutom i Neveh Shalom sitter inte arabiska och judiska barn i samma klassrum någonstans i Israel.
Den arabiskspråkiga telefonkatalogen för Jerusalem visar på en annan aspekt av denna segregation. Israels telefonbolag publicerar inte en katalog på arabiska, så arabiska entreprenörer har publicerat sin egen katalog för Jerusalem. De uteslöt alla judiska namn och publicerade enbart arabiska namn. Antagandet bakom utelämnandet - araber ringer inte judar - antyder en hel del om det dagliga livet.
Busslinjer är lika avslöjande. Araber reser med bussar som ägs och körs av andra araber; judar använder bussar som ägs och körs av judar. De två folken reser åtskilda närhelst det är möjligt, till och med när de åker samma rutt. Två separata företag betjänar till exempel rutten mellan Jerusalem och Betlehem; den som araberna väljer åker från en hållplats i Östra Jerusalem; judarna väljer en som åker från Västra Jerusalem. En arab stöter inte på några svårigheter om han reser med den judiska bussen och en jude stöter inte på svårigheter på den arabiska, men de två folken föredrar att undvika att ha kontakt med varandra.
Som alla de här exemplen visar så korsar arabiska och judiska vägar varandra endast när ett specifikt syfte tar en av dem till den främmande sidan av staden. Araber tillbringar inte rutinmässigt tid i den judiska delen av staden; de åker till Västra Jerusalem eller till Tel Aviv för att arbeta. På liknande sätt så håller sig judarna borta från den arabiska sektorn, de passerar främst genom Östra Jerusalem när de går för att be vid Västra Muren; de åker till Jaffa för nattlivet i det nyligen renoverade (och judisk ägda) Old City. När araber och judar möter varandra så går de i allmänhet förbi varandra i tystnad. Fysiskt måste de samsas om gatorna; mentalt lever var och en i sin egen värld. I bästa fall så agerar de som om den andre vore osynlig eller inte existerade. I sämsta fall reagerar de med rädsla eller aggression. När en jude tog på sig en arabisk huvudbonad, bar på en arabisk dagstidning och promenerade i den judiska delen av Jerusalem så fann han att "de förbipasserande stirrade på mig som på en vandrande bomb".
Överallt umgås människor med sin egen sort och håller sig borta från dem som skiljer sig från dem, men segregationen som existerar i Israel är av en annan omfattning än någon annanstans i Västvärlden. Paris har visserligen sina kvarter och Chicago sina grannskap men dessa uppdelningar är endast delvisa. Israels två folk håller sig på längre avstånd från varandra än man gör i jämförbara folkgrupper i västvärlden, där en hel del påtryckningar - förortsliv, statliga skolor, affärsverksamhet, nöje, transport - motverkar inskränkthet.
Mönstret av separation är till och med större än i delade städer i väst. En studie gjord 1984 av the Jerusalem Institute for Israel Studies förklarar:
Det inbördes förhållandet mellan de judiska och de arabiska delarna av Jerusalem efter 1967 visar på ett separationsmönster som är mycket mer långtgående och ovanligt än i några andra jämförbara situationer. Separationen mellan de judiska och de arabiska delarna och befolkningar visade sig vara mycket mer extrem än i några andra "blandade städer" såsom Belfast, Nicosia, Montreal och Bryssel.
Även i städer där olika nationella identiteter hänger ihop med olika grader av politisk konflikt är separationen, som den definieras av indikatorerna (som använts i studien) och av kvalitén på funktionella relationer, inte på långa vägar så stor som i förenade Jerusalem. I alla relevanta jämförelser är boendesegregationen inte någonstans så total, och varje buss och taxibil har inte sektoriella identiteter, inte ens i städer där den politiska konflikten dagligen uttrycks på mycket extremare sätt än det som karaktäriserar samexistens i Jerusalem sedan återföreningen.
Studien noterar också frånvaron av "gemensamma frivillighetsaktiviteter, grannsamverkan eller blandäktenskap" i Jerusalem.
Översatt från samhällsvetenskapligt språk så slår denna rapport fast att medan judar och araber i Jerusalem njuter av en mer fredlig samexistens än invånarna i andra städer som slits sönder av stridigheter, så undviker de varandra mer systematiskt.
Del av ett större mönster
Varför finns det ett sådant överväldigande separationsmönster? Skälet har delvis att göra med ömsesidig misstro och rädsla mellan de två folken i Israel. Arabisk fientlighet har underblåst PLOs extremistisk politik och orsakat oräkneliga terroristincidenter. Känslorna på den judiska sidan rör sig i samma riktning. Enligt en opinionsundersökning som publicerades i januari 1986 tror 58 procent av judiska israeler att det är "omöjligt att lita på de flesta araber". Meir Kahane kanske säger vad många israeler tänker när han hävdar att socialt umgänge leder till blandäktenskap.
Viktigare än ömsesidigt misstroende är dock en tradition av segregation som länge har funnits i den muslimska världen. Oavsett hur mycket levnadssättet i Israel skiljer sig från Västvärldens så liknar det väldigt mycket normen i hela Mellanöstern. Libanons många folkgrupper lever åtskilda, de behåller sitt eget sätt att leva och sina egna ledare. Liksom i Israel så samverkar det endast i den utsträckning de måste. Maroniter, grekisk-ortodoxa, syrisk-ortodoxa, armenier, sunniter, shiiter och druser har sina distrikt, skolor, socialt liv och företag. Etnisk och religiös uppdelning ledde till inbördeskriget som började 1975 och fortfarande pågår.
I Egypten lever de kristna i sina egna byar i Övre Egypten och i sina egna delar av Kairo. Gemensamma angelägenheter är också extremt splittrade i Syrien och Irak. Liknande uppdelning finns i Marocko, Turkiet, Iran och Pakistan. Så långt bort som Malaysia och Indonesien styr samma regler relationerna mellan den kinesiska minoriteten och den muslimska majoriteten.
I Israel har inte bara araber och judar levt åtskilda i århundraden - vilket framgår av det judiska kvarteret i Gamla Stan i Jerusalem - utan detta mönster sträcker sig också till de olika icke-judiska församlingarna. Vissa städer såsom Betlehem är i huvudsak kristna; andra såsom Nablus är i huvudsak muslimska. Druserna bor i sina egna byar vilket också andra små minoriteter såsom tjerkesserna gör. Det finns även skillnader som är hårfina; därför har Jerusalem både en kristen-arabisk och en armenisk sektor.
I alla dessa fall härrör sig mönstret av segregering från en gemensam källa - föreskrifterna i Islam. I islamisk doktrin har judar, kristna och anhängare av vissa andra religioner en särställning. De anses vara underlägsna muslimer men har ändå rätt att utöva sin religion och leva i länder som styrs av muslimer. När muslimer kontrollerar ett område så måste de tillåta judar och kristna friheten att behålla sin religiösa identitet. Dessa föreskrifter har i allmänhet följts.
Samtidigt avråds muslimer från att ha för mycket med icke-muslimer att göra eller från att umgås med dem. Sedvänjan skiljer sig från en region till en annan men den allmänna regeln har varit att icke-muslimska grupper lever åtskilda från muslimerna. I städer levde de många religiösa samfunden vanligtvis i skilda områden. (Forskare spårar det judiska gettot i europeiska städer tillbaka till en Nordafrikansk prototyp). På landsbygden levde de oftast i olika byar. Detta mönster har blivit tradition i Mellanöstern och överallt där muslimer har styrt, från Västafrika till Sydostasien. Även där muslimer inte längre styr, som på Cypern, i Israel eller Indien, har detta mönster antagit ett eget liv och separationen fortsätter.
Är separation acceptabelt?
Historiskt har segregation fått många konsekvenser. Den ena är att åtskilt leverne och behållande av sina egna distinkta traditioner har underlättat för judiska och kristna församlingar att överleva under närmare fjorton århundraden av muslimskt herravälde. Separationen möjliggjorde för minoriteterna att stå emot det konstanta trycket från den muslimska majoriteten att konvertera.
Det andra är att separationen gjorde att man var lojal mot de religiösa och etniska grupperna istället för till staten. Till många Mellanösternregeringars förtvivlan förblir lojalitet mot gruppen i allmänhet starkare än banden till centralregeringen. Grupplojalitet ligger bakom det libanesiska inbördeskriget som startade 1975, det delar det politiska etablissemanget i Syrien mellan de styrande 'Alawiterna och de förbittrade sunnimuslimerna; att vara en irakier är mindre viktigt än att tillhöra ett av de etniska blocken som delar landet och så vidare.
Segregerat boende får också många konsekvenser för judisk-arabiska relationer i Israel. På en mycket praktisk nivå så underlättar det terrorism genom att tillhandahålla diskreta mål. Att varje folkgrupp håller sig till sin egen busslinje förklarar varför terrorister så ofta väljer att attackera bussar. PLO kapade en israelisk buss i mars 1978, dödade trettiotvå israeler och provocerade fram en storskalig israelisk attack mot PLO i Libanon och i september 1984 skadade man sju judar på en buss på Västbanken. På den andra sidan så arresterades tjugofem judar för terrorism i maj 1984, de anklagades för att ha planerat att placera bomber i arabiska bussar. Och i oktober 1984 arresterades en ung israelisk soldat för ha sprängt en buss i centrala Jerusalem och dödat tre araber.
Separationen gör möjligheten till en verklig försoning mellan araber och judar osannolik. Två folk samexisterar bara. De lär inte känna varandra, respektera varandra eller gilla varandra. Alla planer för Israels framtid som föreskriver mer än ömsesidig tolerans är därför sannolikt orealistiska. Tanken på en bi-nationell stat där araber och judar delar makten verkar särskilt ogenomförbar.
Men separation minskar motsättningarna och kan därför innebära verkliga fördelar också. Kontakten är så begränsad att många araber och judar sköter sina dagliga sysslor utan att ha med varandra att göra. Fall av våld, stöld och vandalism förekommer mycket mindre mellan araber och judar än inom varje grupp. Det samma gäller för civilmål, familjebråk, spänningar mellan fackförening och arbetsgivare och otaliga andra problem i det vardagliga livet. I själva verket lever de två folken redan fredligt sida vid sida. De svårlösta tvisterna mellan araber och judar rör abstrakta frågor om makt. Problem som politikerna måste hantera omfattar endast den större frågan om suveränitet och slutlig kontroll, inte vardagliga frågor om daglig existens.
Separation är ett beprövat sätt att hantera en historisk utmaning. Även om det varken är den lösning vi i väst skulle föredra eller på något sätt en idealisk lösning så fungerar det. Det erbjuder ett autentiskt, inhemskt svar på ett karaktäristiskt Mellanösternproblem; hur två folk kan samexistera på nära håll.
