Medan amerikanerna försöker hitta ett alternativ till det fräna och föga tilltalande valet mellan att acceptera att Irans rabiata ledarskap har kärnvapen eller att i förebyggande syfte bomba deras kärnvapenanläggningar, föreslår en analytiker en trovärdig tredje väg. Intressant nog är den inspirerad av politiken mot en annan fiende för länge sedan – Reaganadministrationens sätt att hantera Sovjetunionen – ändå är denna osannolika modell en användbar prototyp.
Abraham D. Sofaer, en tidigare amerikansk distriktsdomare och juridisk rådgivare till utrikesdepartementet, numera en "senior fellow" vid Hooverinstitutet, hävdar i Taking On Iran: Strength, Diplomacy and the Iranian Threat (Hoover Institution, 2013) att sedan Shahens fall under Carter-administrationen har Washington "svarat på iransk aggressivitet med ineffektiva sanktioner och tomma varningar och fördömanden".
Inte sedan 1988, anmärker han, har den amerikanska regeringen fokuserat på den iranska militärstyrkan som specifikt skyddar landets islamiska ordning och ofta genomför attacker utomlands, omväxlande kallad för Pasdaran eller Sepah på persiska, och det iranska revolutionsgardet eller IRGC. Denna ungefär 125 000 starka elitstyrka som skapades 1980, har en oproportionerligt stor roll i Irans politiska och ekonomiska liv. Man har sin egen armé, flotta och flygvapen, man kontrollerar ballistiska missilprogram och delar kontrollen över landets kärnvapenprogram. Man styr Basij som tvingar den iranska allmänheten att leva enligt strikt islamiska traditioner. Deras militära styrka är viktigare än den reguljära armén. Deras Quds Force med omkring 15 000 agenter sprider Khomeinirevolutionen utomlands via infiltration och lönnmord. Deras viktigaste medlemmar innehar nyckelpositioner i den iranska regeringen.
 Abraham D. Sofaer från Hoover Institutionen. |
IRGCs attacker har dödat fler än 1000 amerikanska soldater och ännu fler medlemmar ur andra väpnade styrkor och icke-stridande. Den amerikanska regeringen har fördömt IRGC som en statlig sponsor av terrorism och betecknat dem som spridare av massförstörelsevapen.
Sofaer förespråkar en smidig tvådelad strategi gentemot Teheran: "konfrontera IRGCs aggression direkt och förhandla med Iran".
Konfrontation betyder att Washington utnyttjar "hela skalan av tillgängliga alternativ för att stoppa IRGC bortsett från förebyggande attacker på kärnvapenanläggningar". Han hävdar att amerikanska styrkor har rätt att och borde angripa vapenfabriker och vapenlager, anläggningar som är associerade med IRGC (baser, hamnar, lastbilar, flygplan, fartyg) vapenleveranser på väg att exporteras och IRGCs egna enheter. Sofaers mål är inte endast att sätta stopp för IRGCs våld utan också att "undergräva IRGCs trovärdighet och inflytande och hjälpa till att övertyga Iran om att de bör inleda seriösa förhandlingar" rörande landets kärnvapenprogram.
Förhandlingar betyder att tala med Teheran om de problem som fortfarande är olösta istället för att försöka straffa dem genom att distansera sig från dem. Sofaer citerar James Dobbins, ett tidigare amerikanskt specialsändebud till Afghanistan som uttryckte följande åsikt: "Det är dags att börja använda den politik mot Iran som användes för att vinna det Kalla Kriget, befriade Warszawapakten och återförenade Europa: avspänning och isolering, kommunikation när det är möjligt och konfrontation när det är nödvändigt. Vi talade med Stalins Ryssland. Vi talade med Maos Kina. I båda fallen förändrade den större ömsesidiga kontakten deras system, inte vårt. Det är dags att börja föra villkorslösa och omfattande samtal med Iran". Mer allmänt kan man säga att Sofaer i likhet med Chester A. Crocker, en annan tidigare amerikansk diplomat, ser diplomati som "motorn som konverterar rå energi och konkret makt till betydelsefulla politiska resultat".
 Abraham D. Sofaer från Hoover Institutionen. |
Sofaer förväntar sig att om man samtidigt konfronterar och förhandlar så kommer detta att sätta större press på Teheran att förbättra sitt uppförande i allmänhet (med andra ord terrorism) och möjligen leda till att de stänger ner sitt kärnvapenprogram samtidigt som man lämnar möjligheten till ett förebyggande anfall på bordet "om allt annat misslyckas".
Tidigare utrikesminister George P. Shultz, kallar i sitt förord till Taking on Iran Sofaers idé för "ett alternativ som borde ha genomförts för länge sedan". Det är faktiskt på tiden att man svarar på IRGCs grymheter med det maktspråk som är det enda språk de iranska ledarna förstår – och som dessutom har den extra fördelen att man eventuellt undviker större fientlighet.
Uppdatering 9 januari 2013: Anne Mandelbaum från Washington D.C. ställde följande fråga till mig vilken jag vidarebefordrade till Abraham Sofaer:
Jag har svårt att förstå hur någon form av post-stalinistisk Kalla Kriget-drabbning med Ahmadinijad kommer att rädda Israel eller regionen från hans folkmordsvansinne – och också allvarligt talat – hans plan att utradera staten Israel från kartan och med den alla landets judiska invånare.
På vilket han svarade:
Anne Mandelbaum ställer en bra fråga.
Det finns många skillnader mellan post-stalinistiska sovjetiska ledare och de nuvarande ledarna för den Islamiska republiken Iran. Bland skillnaderna är det som Anne Mandelbaum pekar på, den religiösa fanatismen och galen och hatfylld retorik från Irans ledare, de mest oroande. Jag har ingen möjlighet att veta huruvida Iran faktiskt planerar att "radera ut Israel från kartan" som vissa av deras ledare har sagt och jag skulle ta sådana uttalanden på största allvar när det gäller att fatta beslut om en attack på Irans kärnvapenanläggningar om de mer begränsade attackerna och diplomatin jag rekommenderar misslyckas med att övertyga Iran om att ändra riktning. Vi har fortfarande tid på oss att försöka med den metod jag föreslagit i min bok, utan att ta risken av att faktiskt lita på att Iran inte kommer att använda några av de kärnvapen de skaffar sig.
Utöver detta grundläggande påpekande tror jag att förhandlingar med Iran som grundas på sunda förhandlingsprinciper och i kontexten av attacker på det Iranska revolutionsgardet, har en bra chans att förbättra den nuvarande situationen som vi står inför. Jag förhandlade med högt uppsatta iranier under fem år, mellan 1985 och 1990, och jag fann dem svåra men seriösa, och mina förhandlingar lyckades få till stånd flera bra överenskommelser som Iran följde. De giftiga och hotfulla uttalandena från vissa iranska ledare bör inte hindra USA från att testa Irans beredvillighet att svara på en förnuftig diplomatisk hållning, och om vi lyckas med att minska IRGCs ställning och samtidigt visa att samarbete med USA kan vara fruktbart, då kan de personer som vi kommer att arbeta med i Iran mycket väl vara annorlunda än de som vi för nuvarande står inför.
I slutändan finns det dessutom ingen garanti för att USA (eller Israel) kommer att attackera Iran i förebyggande syfte, trots den risk vi alla kommer att stå inför om det blir en kärnvapenbestyckad stat. Faktum är att om USA är ovillig att gå så långt som jag föreslagit så kommer Iran troligen att anta att USA faktiskt kommer att acceptera ett resultat som baseras på begränsning snarare än förhindring, oavsett hur USA slutligen agerar. Begränsad användning av makt riktad mot IRGC idag mot deras flagrant illegala uppförande skulle åtminstone förändra de iranska strategiska beräkningarna samtidigt som man prövar möjligheten för en fredlig lösning av kärnvapenfrågan.
