Den turkiska regeringen vidtog nyligen vissa mått och steg som tyder på att man är beredd att lämna NATO-klubben för demokratier i utbyte mot ett ryskt och kinesiskt gäng med auktoritära stater.
Här är beviset:
 Organisationen Shanghai Co-operations logga (på kinesiska och ryska). |
En månad senare rapporterade den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdoğan att han sagt till den ryske presidenten Vladimir Putin "Kom igen, om ni accepterar oss som fullvärdiga medlemmar i The Shanghai Five så kommer vi att ompröva den Europeiska Unionen". Erdoğan upprepade denna tanke den 25 januari, han pekade på de stagnerade turkiska ansträngningarna att ansluta sig till den Europeiska Unionen (EU): "som premiärminister för 75 miljoner människor" förklarade han "måste man börja se sig omkring efter alternativ. Det är därför jag sade till Putin häromdagen "Ta in oss som medlemmar i The Shanghai Fie; gör det och vi kommer att säga farväl till EU. Vad är det för vits med att hålla på och förhala?" Han tillade att SCO "är mycket bättre, det är mycket mäktigare (än EU) och vi har samma värderingar som dess medlemmar".
 Ledare för de sex SCO staterna möttes i Beijing i juni 2012. |
Den 31 januari kungjorde utrikesministern planer på en uppgradering till "Observatörsstatus" hos SCO. Den 3 februari upprepade Erdoğan sitt tidigare uttalande, han sade "vi kommer att leta efter alternativ", och han prisade Shanghaigruppens "demokratiska process" samtidigt som han talade nedsättande om europeisk "islamofobi". Den 4 februari slog president Abdullah Gül tillbaka och förklarade att "SCO är inte ett alternativ till EU. … Turkiet är villigt anamma och implementera EU-kriterierna".
Vad innebär allt detta?
SCOs skenmanöver står inför betydande hinder: Ankara leder ansträngningarna att störta Bashar al-Assad och SCO stödjer beslutsamt den belägrade syriske ledaren. NATO-trupper har precis anlänt till Turkiet för att bemanna Patriot-robotar som skyddar det landet från Syriens rysktillverkade missiler. Mer djupgående så motsätter sig alla sex SCO-medlemmar starkt den islamism som Erdoğan omfamnar. Det är kanske därför Erdoğan endast nämnde SCO-medlemskap för att utöva påtryckning på EU; eller som symbolisk retorik till sina anhängare.
 Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan: samma andas barn? |
Båda sakerna är möjliga. Men jag tar den halvårslånga flirten på allvar av tre anledningar. För det första så är Erdoğan känd för att tala klarspråk, vilket föranleder en viktig kolumnist, Sedat Ergin, att kalla uttalandet den 25 januari för hans kanske "viktigaste" utrikespolitiska proklamation någonsin.
För det andra, som den turkiske kolumnisten Kadri Gürsel påpekar, "EU-kriterierna kräver demokrati, mänskliga rättigheter, rätten att bilda fackföreningar, rättigheter för minoritetsgrupper, jämställdhet mellan könen, rättvis fördelning av inkomster, deltagande och pluralism av Turkiet. SCO som en union av länder som styrs av diktatorer och autokrater kommer inte att ställa något av detta som krav för att ansluta sig". Till skillnad mot den Europeisk Unionen kommer Shanghais medlemmar inte att trycka på Erdoğan att liberalisera utan kommer att uppmuntra de diktatoriska tendenserna hos honom vilka så många turkar redan fruktar.
För det tredje så passar SCO hans islamistiska impuls att trotsa Väst och att drömma om ett alternativ till det. SCO med ryska och kinesiska som officiella språk har ett djupt antivästerländskt DNA och deras möten är fulla med antiväst känslor. När den iranske presidenten Mahmoud Ahmedinejad till exempel talade till gruppen 2011 så var det ingen som avvisade hans konspirationsteori om att attackerna den 11 september 2001 var ett amerikanskt insiderjobb av regeringen som användes "som en ursäkt för att invadera Afghanistan och Irak och för att döda och såra över en miljon människor". Många finansiärer instämmer med den egyptiske analytikern Galal Nassar i hans förhoppning om att SCO slutligen "kommer att få en chans att avgöra den internationella tävlingen till sin fördel". Å andra sidan, som en japansk tjänsteman anmärker "SCO är på väg att blir ett rivaliserande block till den amerikanska alliansen. Den delar inte våra värderingar".
Turkiska åtgärder för att ansluta sig till Shanghaigruppen riktar uppmärksamheten mot Ankaras nu ambivalenta medlemskap i North Atlantic Treaty Organization vilket symboliseras av den aldrig tidigare skådade gemensamma turkisk-kinesiska flygövningen 2010. Med tanke på denna realitet är Erdoğans Turkiet inte längre en pålitlig partner för Väst utan mer en mullvad i dess allra heligaste. Om de inte utestängs bör de åtminstone avstängas från NATO.
Uppdatering 6 februari 2013: (1) Vem som än var först med de olika benämningarna för den rysk-kinesiska organisationen insåg förmodligen inte att på engelska betyder verbet to Shanghai att "tvinga eller lura (någon) att göra någonting, gå någonstans etc". Vilken lämplig nyans för denna halvkriminella sextett". Om det inte vore en föråldrad term skulle jag ha gett den här spalten titeln Shanghaiing Turkey.
(2) När han fick frågan om Erdoğans uttalanden vägrade talespersonen för EU-kommissionen Peter Stano att svara, han nöjde sig med att notera att kommentarer som antyder att Ankara skulle ge upp sitt försök att bli medlem i EU och istället söka andra alternativ är "spekulativa". Europarådets generalsekreterare Thorbjorn Jagland tog kommentarerna med fattning: "Jag kan ha fel men premiärminister Erdoğans uttalanden är faktiskt en uppmaning till européerna att anta en mer konstruktiv och positiv inställning till Turkiet".
(3) Den huvudsakliga oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlu från Republican People's Party (CHP) avvisade SCO-utspelet den 4 februari: ""Förslaget att bli medlemmar av SCO är inkonsekvent och felaktigt. Vi vände oss till Väst, inte till Öst. Detta är inget nytt, sedan 1071 är vårt mål (att gå) mot Väst. Vi menar inte geografi när vi säger Väst utan modernitet och civilisation". Slaget om Manzikert ägde rum i östra Anatolien år 1070 och var den första turkiska militära segern i Anatolien. "Vi ser EU som ett moderniseringsprojekt".
(4) Erdoğan förklarade igår varför EU inte har tillåtit Turkiet att bli medlem: unionen kanske "tvekade eftersom medlemmarna inte kommer att kunna göra som de vill när Turkiet kommer in". Hans klara och milt häpnadsväckande antydan är att (1) européer utan turkar är ansvarslösa och (2) Ankara avser att förändra EU från grunden när man blir medlem.
(5) Erdoğan sade "Är vi inte medlemmar i NATO tillsammans med dessa länder"? Han fortsatte med att säga att Turkiet som enda NATO-landet med en muslimsk majoritetsbefolkning "skulle sätta stopp för felsteg (i NATO). Vi såg sådana åtgärder som att inkludera Israel i NATO. Vi förhindrade det. Vi har våra egna röda linjer. För oss är att vara involverade i NATO tillsammans med Israel aldrig acceptabelt. Att vara delaktig i en sådan grym sak skulle strida mot vår struktur, historia och kultur". Erdoğan hävdar inte bara att han hållit Israel utanför NATO utan han påstår sig ha en avgörande roll i NATO - något jag finner ganska trovärdigt.
Lagt till Erdoğans Shanghaiutspel och Davutoğlus parafraserade hot för några dagar sedan att "Turkiet inte skulle låta bli att svara på en israelisk attack mot något muslimskt land" så pekar dessa kommentarer på ett egensinnigt turkiskt ledarskap som känner att man kan göra i stort sett vad man vill. Och det kan man.
