Är Netanyahu på väg åt vänster?

Med både Syrien och Egypten i lågor, varför återvänder den amerikanska utrikesministern John Kerry då till Mellanöstern för sitt sjätte besök sedan februari för att fokusera på mer israelisk-palestinsk skytteldiplomati?

Delvis därför att han och andra liberaler tror att det arabiska och iranska (och nu turkiska?) kriget mot Israel handlar om en israelisk-palestinsk konflikt och därför överbetonar de denna aspekt; delvis också för att han ansluter sig till den liberala illusionen att Israelrelaterade frågor utgör regionens "epicentrum" (som James L. Jones, Obamas dåvarande nationella säkerhetsrådgivare, en gång uttryckte det) så lösningen på dessa måste föregå hanteringen av andra Mellanösternproblem.

John Kerry granskar Binyamin Netanyahu.

Men det finns ett annat möjligt skäl för Kerrys entusiasm: han granskade Israels Premiärminister Binyamin Netanyahu ordentligt och kom till slutsatsen att han verkligen var seriös om att nå en uppgörelse med palestinierna och inte endast låtsades vara entusiastisk för att behaga Washington.

Detta säger i alla fall David M. Weinberg från Bar-Ilan Universitete i Israel Hayom där han skriver:

"Netanyahu har gjort okaraktäristiskt passionerade uttalanden om den diplomatiska processen; uttalanden som går längre än förväntat småprat om Israels önskan att få med sig palestinierna och förhandla om en två-statslösning". Weinberg anser att Netanyahu "desperat efter diplomatiska resultat [har] köpt vänsterflygens argument att status quo är ohållbart". Weinberg uppfattar att förberedelser nu pågår för "ett ensidigt israeliskt initiativ att avstå från stora delar av Judéen och Samarien".

Varför skulle Netanyahu, som verkligen inte drev denna linje i sin kampanj, ha sådana planer? Weinberg ser främst till inrikespolitiken:

Netanyahu har ingen annan nationell dagordning som kan upprätthålla hans premiärministerskap. Han behöver ett nytt budskap som återställer honom som ledare i allmänhetens ögon och den palestinska frågan är allt han har att arbeta med. Initiativet i ekonomiska och sociala frågor har [hans politiska konkurrenter Yair] Lapid och [Naftali] Bennett ryckt åt sig. Det är inte mycket Netanyahu kan göra åt den svåra situationen i Syrien eller Iran. Han jobb är att reagera klokt och försiktigt på utvecklingen på dessa fronter, inte att leda Israel in i en konfrontation.

Ett ensidigt israeliskt tillbakadragande, skriver Weinberg, "skulle splittra Lapid-Bennett-alliansen – vilket är Netanyahus högsta politiska prioritet". Premiärministern skulle då "sola sig i berömmet från Washingtons och Tel Avivs elit", få valstöd från mitten- och vänsteranhängare och förmodligen försäkra sig om ytterligare en valseger.

Denna förklaring övertygar inte mig: Iran utgör ett potentiellt existentiellt hot mot Israel och att hantera detta räcker för att "upprätthålla hans premiärministerskap". Den israeliska allmänheten är fokuserad på Teheran, inte Ramallah, och Netanyahu, som skryter med att han lägger 70 procent av sin tid på säkerhetsfrågor, behöver knappast diplomatiska förhandlingar med Mahmoud Abbas för att bevisa sitt ledarskap.

David Ben-Gurion (1886-1973), den måttstock mot vilka efterföljande israeliska premiärministrar mäter sig själva. Time Magazine, 16 aug 1948.

Hans motiv ligger snarare någon annanstans: som andra premiärministrar i Israel så lider Netanyahu av vad jag kallat för "Ben-Gurionkomplex", en önskan att gå till historien som en framstående ledare. (David Ben-Gurion ledde grundandet av det moderna Israel). Han är inne på sin tredje period och (efter Ben-Gurion själv) är den premiärminister som innehaft ämbetet näst längst, vilket gör att Netanyahu påverkas ännu mer av denna ambition.

Efter 1948 har Ben-Gurionkomplexet blivit identiskt med att få slut på det externa hotet mot Israel. Olyckligtvis har denna aktningsvärda ambition inspirerat till upprepat dubbelspel och förvanskning. Som jag beskrev fenomenet 2004,"För det första har alla valda premiärministrar (sedan 1992 är det Yitzhak Rabin, Ehud Barak, Ariel Sharon och Netanyahu) brutit sitt löfte om hur han skall hantera araberna. För det andra så har var och en av dem anammat en oväntad eftergiftspolitik".

Netanyahu lovade under valkampanjen 1996 att om han fick ansvaret skulle Israel "aldrig dra sig tillbaka från Golan"; men endast två år senare försökte han erbjuda Damaskus hela Golanområdet i utbyte mot endast en papperslapp. (Hade Netanyahu lyckats då så föreställ er vilka konsekvenser det hade fått idag med Syrien i lågor och Al-Qaedaenheter på väg mot Israels gränser). Lyckligtvis förhindrade hans kolleger i kabinett honom från att genomföra denna dumhet.

Tack vare viktiga kabinettmedlemmar har Israel kontrollen över Golanhöjderna, här ser man in i Syriskt område.

I dessa dagar mässar en mitten-vänsterkonsensus att eliminerandet av det externa hotet mot Israel kräver en tvåstatslösningsuppgörelse med palestinierna. (Jag håller inte med om det.) Kommer Netanyahu att gå åt vänster, trotsa sina väljare och skriva under ett sådant avtal för att bli återvald? Exempel från tidigare egensinniga premiärministrar plus Netanyahus egen biografi har gjort att jag sedan 2009 oroar mig för ett sådant svek mot hans mandat.

Men vi kanske kommer att skonas från att få ett svar: Palestinsk oförsonlighet irriterar Kerry och kanske, återigen, lättar på det diplomatiska trycket mot Israel.