Har stunden kommit för Israels Danny Danon?

"Vansinne". Så beskriver Danny Danon Premiärminister Binyamin Netanyahus beslut att lämna över 104 mördare till den Palestinska Myndigheten som en "goodwill gest".

Han är knappast ensam, många observatörer (inklusive jag själv) är upprörda över detta utspel. Men Danon, 42 år gammal, har en unik plats i denna debatt eftersom han (1) sitter i Israels parlament som medlem av Netanyahus Likudparti, (2) är ordförande för Likuds mäktiga Centralkommitté och han (3) innehar posten som Israels vice försvarsminister. Med amerikanska termer påminner hans kritik om General Stanley McChrystals intervju 2010 när denne hånade Vicepresident Joe Biden. Men medan McChrystal försvann inom några dagar så fortsätter Danon att vinna inflytande och respekt.

Danon (höger) ses allmänt som en tagg i Netanyahus sida, som i denna skämtteckning i Ha'aretz.

Danons förmåga att kritisera sin egen premiärministers agerande visar att han inte är en rutinmässig politiker. Tre egenskaper sticker ut: principfasthet, duktig taktiker och förmågan att formulera en vision.

Danon har förblivit trogen sitt partis och sitt lands kärnprinciper. Hans rättmättiga motstånd när hans parti gör misstag – såsom stoppandet 2009 av byggandet av bostadshus för judar på Västbanken eller accepterandet av tvåstatslösningen – visar på karaktärsstyrka. Som han påpekar: "Det är inte lätt att vara i ett rum med trettio människor och vara den enda som säger nej".

Hans avancemang genom institutionerna i Israels nationella läger visar på taktiska färdigheter: han har assisterat Uzi Landau som ledare för the World Betar Organization, därefter som ledare för the World Likud Organization, som organisatör av gatudemonstrationer och han har utmanat premiärministern om ledarskapet för partiet. Dessa satsningar kulminerade i att han hamnade högt upp på partiets nomineringslista (plats nummer 5) och fick häpnadsväckande 85 procent av rösterna i valet om att leda Likuds Centralkommitté. Det är på goda grunder som tidningen Forward kallar honom för "en mästare i sociala och konventionella media" och Times of Israel anser att han är "ett av de större hindren för palestinsk statsbildning".

Yitzhak Shamir, Israels sista principfasta premiärminister, avgick 1992.

Slutligen då visionen: Den mest omfattandet formuleringen finns i hans bok från 2012 Israel: The Will to Prevail (Viljan att segra) (Palgrave), där han skisserar upp en ambitiös syn som går stick i stäv med hans lands utrikespolitik. Han hävdar att "historien visar att Israel ofta klarar sig bättre när hon agerar med sitt eget bästa för ögonen … även om det innebär att man går emot den amerikanska administrationens önskningar". Han avslutar med att den judiska staten "klarar sig bäst när hon fattar beslut baserade på hennes egna intressen". Jerusalem, hävdar han, bör fortsätta sträva efter att nå sina mål "med eller utan stöd från hennes allierade". Detta argument, vilka är alldagliga för de flesta stater, är djärva när det gäller lilla belägrade Israel.

Danons stund har kanske kommit. Medan vi ser Netanyahu göra överdrivna och omoraliska eftergifter till den Palestinska Myndigheten så framträder Danon som en ledande oliktänkande beredd att utmana sin premiärminister (kom ihåg "vansinne"). Om Netanyahu inte längre känner sig välkommen i sitt eget parti och lämnar det för att starta ett nytt (och således följer i Ariel Sharons fotspår från 2005) kommer Danon att bli en potentiell kandidat för att leda Likud och vinna ett efterföljande val.

Ett tecken på hans avancemang är de okvädingsord som används mot honom. Justitieminister Tzipi Livni myntade termen "Danonism" och krävde av Netanyahu att han avvisar det. Gideon Levy, en extrem vänsteranhängare och journalist på dagstidningen Ha'aretz, skriver föraktfullt men förskrämt att "lille Danny Danon kommer att bli stor, sockret på den israeliska högerflygeln … (han) kommer att gå långt".

Daniel Pipes vittnar inför Knessets Kommitté för Immigration, Absorption och Diaspora-angelägenheter, under ledning av Danny Danon, i mars 2012.

Sett ur ett historiskt perspektiv, sedan Yitzhak Shamir lämnade som premiärminister 1992 har hans sex efterträdare i olika grad varit inblandade i politiskt förräderi, etisk korruption och bedräglig egotism. Sharon (2001-2006) övergav sitt mandat så till den grad att han måste fly från sitt eget parti samtidigt som hans ekonomiska fiffel gjorde att han konstant hade problem med rättsväsendet. Ehud Olmert (2006-2009) blev tvungen att avgå på grund av korruptionsanklagelser. Med fokus på det iranska hotet har Netanyahu klarat sig bra sedan 2009 men hans senaste erbjudande om 104 mördare motsäger på ett oroväckande sätt valplattformen för ett halvår sedan.

På ett personligt plan har jag under de två decennier sedan Shamir avgick hela tiden letat efter en person med karaktär, energi, duglighet och vision för att leda Israel. Jag har känt Danon sedan 2009 och har kommit till den slutsatsen att han har de nödvändiga kvaliteterna. Jag hoppas och förväntar mig att han håller fast vid sina principer och höjer sig till den nivå där han kan få ett slut på den judiska statens senaste tids planlösa politik och få dem i linje med landets många anmärkningsvärda bedrifter. Mycket står på spel.