Kan Islam reformeras?
Historien och den mänskliga naturen säger ja

Commentary begärde ett internettillägg till denna artikel och jag valde den viktigaste delen om den medeltida syntesen från min bok som utkom 1983, In the Path of God; Islam and Political Power. För att läsa den klicka här.

För närvarande representerar islam en bakåtsträvande, aggressiv och våldsam kraft. Måste det förbli på detta sätt eller kan den reformeras och bli mer moderat, modern och en god granne? Kan islamiska auktoriteter formulera en förståelse för sin religion där kvinnors och icke-muslimers fulla rättigheter erkänns, som tillåter åsiktsfrihet för muslimer, en förståelse som accepterar grundprincipen för modern ekonomi och juridik och som inte försöker påtvinga Sharialagar eller etablera ett kalifat?

Ett växande antal analytiker menar att nej, den muslimska tron kan inte göra dessa saker, att dessa fenomen är inbyggda i islam och är en oföränderlig del av dess innersta väsen. På frågan om hon höll med om min formulering att "radikala islam" är problemet men att "moderata islam är lösningen" svarade författarinnan Ayaan Hirsi Ali "Han har fel". Jag beklagar det". Hon och jag står i samma skyttegrav, kämpar för samma mål och mot samma motståndare, men vi er oeniga på denna viktiga punkt.

Mitt argument har två delar. För det första har många analytiker fel beträffande att dessa fenomen är inbyggda; och för det andra så kan ett reformerat islam mycket väl framträda.

Argumenterar mot Essentialism

Rumi (1207-73), en ledande islamisk mystiker.

Att hävda att islam aldrig kan förändras är detsamma som att påstå att koranen och haditherna, vilka utgör religionens kärna, alltid måste förstås på samma sätt. Men att hävda detta synsätt är att avslöja dess misstag eftersom inget mänskligt varar för evigt. Allting, inklusive läsandet av heliga texter, förändras över tiden. Allting har en historia. Och allting har en framtid som kommer att skilja sig från dess förflutna.

Endast genom att inte ta med den mänskiga naturen i beräkningen och genom att ignorera mer än tusen år av faktiska förändringar i tolkningen av koranen kan man hävda att förståelsen av koranen har varit identisk hela tiden. Förändringar har gjorts i sådana frågor som jihad, slaveri, ocker, principen om "inget tvång i religionen", och kvinnors roll. Dessutom var de många viktiga uttolkarna av islam under de senaste 1400 åren - uttolkare som ash-Shafi'i, al-Ghazali, Ibn Taymiya, Rumi, Shah Waliullah, och Ruhollah Khomeini - inbördes djupt oense om innehållet i islams budskap.

Oavsett hur centrala koranen och haditherna är så utgör de inte hela den muslimska erfarenheten; den samlade erfarenheten av muslimska människor från Marocko till Indonesien och andra ställen är inte mindre viktiga. Att stanna vid islams heliga skrifter är som att tolka USA uteslutande genom den amerikanska Konstitutionen; att ignorera landets historia skulle leda till en förvrängd förståelse.

Med andra ord, medeltidens muslimska civilisation utmärkte sig och dagens muslimer sackar efter i nästan alla prestationsindex. Men om saker kan bli sämre så kan de också bli bättre. Således har jag under min egen karriär bevittnat hur islamism gått från en minimal början, när jag började mina studier i ämnet 1969, till den stora makt den har idag; om islamism kan växa på detta sätt, kan den också minska.

Hur skulle detta kunna hända?

Medeltidssyntesen

Shah Waliullah (1703-62) en av de stora tänkarna i indisk islam.

Nyckeln till islams roll i det offentliga livet är sharia och de många ohållbara krav den ställer på muslimer. Att regera med de minimala skatter som sharia-lagen tillåter att man får ta ut har visat sig vara ohållbart; och hur kan man ha ett finansiellt system utan att ta ut ränta? Ett straffrättsligt system som kräver att fyra män bevittnar en otrohetshandling på bar gärning är opraktisk. Sharias förbud mot krig mot andra muslimer är omöjligt att leva upp till; faktum är att ungefär tre fjärdedelar av alla krig som utkämpats av muslimer har varit mot andra muslimer. Likaså kräver insisterandet på evig jihad mot icke-muslimer alldeles för mycket.

För att komma runt dessa och andra orealistiska krav utvecklade förmoderna islam några juridiska skenmanövrar som tillät dem en uppmjukning av islamiska bestämmelser utan att direkt bryta mot dem. Juristerna utvecklade hiyal (tricks) och andra sätt på vilket lagens bokstav kunde uppfyllas samtidigt som man förnekade dess andemening. Till exempel så utvecklades olika mekanismer för att leva i harmoni med icke-muslimska stater. Vi har också den dubbla försäljningen (bai al-inah) av en sak som tillåter köparen att betala en förtäckt form av ränta. Krig mot andra muslimer döptes om till jihad.

Denna kompromiss mellan sharia och verkligheten växte till vad jag kallat för islams "medeltida syntes" i min bok In the Path of God (1983). Denna syntes omvandlade islam från en samling abstrakta, omöjliga krav till ett fungerande system. Rent praktiskt tonade det ner sharia och gjorde regelverket funktionsdugligt. Sharia kunde nu tillämpas i tillräcklig utsträckning utan att muslimer utsattes för dess strängare krav. Kecia Ali från Boston University beskriver den dramatiska skillnaden mellan den formella och den tillämpade lagen i Marriage and Slavery in Early Islam (Äktenskap och slaveri i tidiga islam) och citerar andra specialister:

Ett viktigt sätt på vilket studier av lagen har gått framåt har varit att "jämföra doktrinen med domstolens faktiska rättspraxis". Som en forskare som forskar på både heliga texter och lagtexter säger, "Sociala mönster stod i stor motsättning till den 'officiella' bilden av dessa 'formella' källor". Studier jämför ofta flexibla och relativt rättvisa domslut med onyanserade och ibland hårda patriarkala texttraditioner av rättspraxis. Vi ser bevis på flexibilitet i islamisk lag som ofta framställs som stagnerad och drakonisk".

Trots att den medeltida syntesen fungerade i flera sekel så övervann den aldrig en fundamental svaghet: Den är inte i tillräckligt stor utsträckning rotad i eller härrör från islams grundläggande konstitutionella texter. Baserat på kompromisser och halvmesyrer förblev det sårbart för puristernas utmaningar. Faktiskt bjöd förmodern muslimsk historia på många sådana utmaningar, inklusive Almohad-rörelsen på 1100-talet i Nordafrika och Wahhabi-rörelsen i 1700-talets Arabien. I alla dessa fall avtog puristernas ansträngningar så småningom och den medeltida syntesen blev åter starkare, för att sedan utmanas på nytt av purister. Denna växling mellan pragmatism och purism karaktäriserar muslimsk historia och bidrar till dess instabilitet.

Modernitetens utmaning

Den medeltida syntesens de facto lösning tog slut med moderniteten som påtvingades av européerna, traditionellt daterat till Napoleons angrepp på Egypten 1798. Denna utmaning drog under de kommande århundradena de flesta muslimer i motsatta riktningar, västerländsk eller islamisering.

Muslimer som var imponerade av västerländska prestationer försökte minimera sharia och ersätta det med västerländska sätt inom sådana områden som skiljandet av stat och religion och lika rättigheter för kvinnor och icke-muslimer. Grundaren av det moderna Turkiet, Kemal Atatürk (1881-1938), är en symbol för denna ansträngning. Fram till omkring 1970 verkade detta vara det oundvikliga muslimska ödet och motstånd mot västernisering tycktes bakåtsträvande och meningslöst.

Deras syn på Islam skilde sig åt lika mycket som deras utseende. Atatürk (vänster) och Khomeini.

Men detta motstånd visade sig vara djupt och slutligen segerrikt. Atatürk fick få efterföljare och hans turkiska republik är på väg tillbaka till sharia. Västerniseringen, har det visat sig, verkade starkare än den i verkligheten var eftersom den hade en tendens att attrahera den synliga och vältaliga eliten, medan massorna i allmänhet drog sig tillbaka. I början av omkring 1930 började de motsträviga elementen organisera sig och utveckla sitt eget positiva program, i synnerhet i Algeriet, Egypten, Iran och Indien. De förkastade det västerländska och allt det stod för, de argumenterade för fullständig och handfast tillämpning av sharia såsom de föreställde sig att det hade varit under islams början.

Även om de förkastade västvärlden så hade dessa rörelser - som kallas islamism - den tidens framväxande totalitära ideologier, Fascism och Kommunism, som förebilder. Islamisterna lånade många föreställningar från dessa ideologier, såsom statens överordnade makt över individen, accepterandet av råstyrka och behovet av en kosmisk konfrontation med den västerländska civilisationen. De lånade också i tysthet teknologi, i synnerhet militär och medicinsk sådan, från Väst.

Genom kreativt och hårt arbete blev islamiska styrkor i tysthet starkare under de följande 50 åren för att slutligen, med den iranska revolutionen 1978-1979 som leddes av anti-Atatürk, Ayatollah Khomeini (1902-89), bryta igenom och få makt och en framstående ställning. Denna dramatiska händelse, och infriandet av målet att skapa ett islamiskt styre, inspirerade i stor utsträckning islamister, som under de följde 35 åren gjort stora framsteg, omvandlat samhällen och tillämpat sharia på nya och extrema sätt. Till exempel så har den shiitiska regimen i Iran hängt homosexuella från kranar och tvingat iranier i västerländska kläder att dricka från toalettstolar och i Afghanistan har den talibanska regimen satt eld på flickskolor och musikaffärer. Det islamistiska inflytandet har nått Västvärlden själv, man ser här ett ökande antal kvinnor som bär hijab, niqab och burka.

Trots att den har gett upphov till en totalitär modell så har islamismen visat prov på mycket större taktiskt anpassning än både Fascismen och Kommunismen. De två sistnämnda ideologierna lyckades sällan komma längre än till våld och tvång. Men Islamismen, lett av sådana personer som Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan (1954-) och hans Rättvise- och Utvecklingsparti (AKP) har utforskat ickerevolutionära former av islamism. Sedan de helt legitimt kom till makten 2002 har AKP gradvid undergrävt Turkiets sekularism med anmärkningsvärd skicklighet genom att arbeta inom landets etablerade demokratiska struktur, regera med förstånd och inte provocera fram militärens vrede, under lång tid den turkiska sekularismens väktare.

Islamisterna är på frammarsch idag, men deras uppgång är relativt ny och det finns inga garantier för att den håller en längre tid. Precis som andra radikala, utopiska ideologier så kommer islamismen att förlora sin dragningskraft och dess makt kommer att avta. Upproren mot de islamistiska regimerna i Iran och Egypten år 2009 respektive 2013 pekar i den riktningen.

Med en modern syntes i sikte

Om islamismen skall besegras så måste anti-islamistiska muslimer utveckla en alternativ vision för islam och en förklaring på vad det innebär att vara muslim. I detta arbete kan de lära sig av det förflutna, i synnerhet reformarbetet mellan åren 1850 och 1950, för att utveckla en "modern syntes" jämförbar med den medeltida modellen. Denna syntes skulle välja bland shariaföreskrifterna och göra islam kompatibel med moderna värderingar. Den skulle, bland annat, acceptera jämställdhet mellan könen, samexistera fredligt med icke troende och avvisa ambitionen på ett universellt kalifat.

Här kan islam med fördel jämföras med de två andra stora monoteistiska religionerna. För femhundra år sedan var judar, kristna och muslimer i stort sett eniga om att tvångsarbete var acceptabelt och att betala ränta på lånade pengar inte var det. Så småningom, efter bittra och långdragna debatter, ändrade judar och kristna sin inställning i dessa två frågor; idag finns det inga judiska eller kristna företrädare som stödjer slaveri eller fördömer betalning av rimlig ränta på lån.

Bland muslimerna har dock denna debatt endast börjat. Även om det formellt förbjöds i Qatar 1952, i Saudiarabien 1962 och i Mauretanien 1980 så existerar slaveri fortfarande i dessa och andra större länder med muslimsk majoritetsbefolkning (i synnerhet Sudan och Pakistan). Vissa islamiska auktoriteter hävdar till och med att en from muslim måste godkänna slaveri. Stora finansinstitut, värda kanske så mycket som $1 biljon, har byggts upp under de senaste 40 åren för att möjliggöra för troende muslimer att låtsas undvika att betala eller ta emot ränta på pengar ("låtsas" eftersom de islamiska bankerna endast kamouflerar räntan som serviceavgifter).

Den planerade byggnaden för Abu Dhabi Islamiska Bank, en av världens största räntefria finansinstitutioner.

Muslimer som vill reformera sin religion måste göra bättre ifrån sig än sina medeltida föregångare och förankra sin tolkning i både de heliga texterna och tiden de lever i. För att muslimer skall kunna modernisera sin religion måste de efterlikna de andra monoteisterna och anpassa sin religion vad gäller slaveri och ränta, behandlingen av kvinnor, rätten att lämna islam, rättsligt förfarande och mycket annat. När ett reformerat, modernt islam framträder kommer det inte längre att godkänna ojämlika kvinnliga rättigheter, dhimmistatusen, jihad eller självmordsterrorism, inte heller kommer det att kräva dödsstraff för otrohet, brott mot familjehedern, hädelse och apostasi.

Redan i detta unga årtusende kan några positiva tecken i denna riktning urskiljas. Man kan notera en viss utveckling angående kvinnor:

Darul Uloom Deoband, en bastion för islamistiskt tänkande i Indien.

• Saudiarabiens Shura Råd har reagerat på allmänhetens växande ilska över barnäktenskap genom att bestämma myndighetsåldern till 18 år. Även om detta inte får slut på barnäktenskap så är det ett steg i riktning att avskaffa denna praxis.
• Turkiska religiösa ledare har gått med på att låta menstruerande kvinnor delta i moskén och be tillsammans med männen.
• Den iranska regeringen har nästan förbjudit stenandet av dömda äktenskapsbrytare.
• Kvinnor i Iran har fått större rättigheter att stämma sina män för att få skilsmässa.
• En konferens för muslimska lärda som hölls i Egypten ansåg att kvinnlig könsstympning strider mot islam och faktiskt är straffbart.
• En viktig indisk muslimsk institution, Darul Uloom Deoband, utfärdade en fatwa mot mot månggifte.

Andra anmärkningsvärda utvecklingar, inte specifikt om kvinnor, inkluderar:

• Den Saudiska regeringen har avskaffat jizya (en särskild skatt som åläggs icke-muslimer).
• En iransk domstol dömde att familjen till en mördad kristen skulle få samma kompensation som familjen till ett muslimskt offer.
• Vid International Islamic Fiqh Academy in Sharjah har de lärde börjat diskutera och utmana uppmaningen till att avrätta avfällingar.

Nadin al-Badir och de första raderna i hennes uppmaning 2009 till polyandri.

Hela tiden kommer individuella reformatorer med nya idéer, om ännu inte färdiga att anammas så för att stimulera tankarna. Till exempel så har Nadin al-Badir, en saudisk kvinnlig journalist, provokativt föreslagit att muslimska kvinnor skall ha samma rätt som män att gifta sig med upp till fyra äkta makar. Hon orsakade ett ramaskri, inklusive hot om stämning och ilskna fördömanden, men hon fick igång en nödvändig debatt, något som varit otänkbar förr i tiden.

Liksom sina medeltida föregångare kommer den moderna syntesen att förbli sårbar mot attacker från purister som kan peka på Muhammeds exempel och insistera på att man inte får avvika från det. Men efter att ha bevittnat vad islamism, vare sig våldsam eller inte, har åstadkommit, så finns det hopp för att muslimer kommer att förkasta drömmen om att återetablera en medeltida ordning och vara öppen för att kompromissa med det moderna sättet. Islam behöver inte vara kvar i en förstenad medeltida mentalitet; den är vad dagens muslimer gör den till.

Politiska konsekvenser

Vad kan de, både muslimer och icke-muslimer, som motsätter sig Sharia, kalifatet och jihads fasor, göra för att främja sina syften?

För anti-islamistiska muslimer är det svåraste att utveckla inte endast en alternativ vision till den islamistiska, utan en alternativ rörelse till islamismen. Islamisterna nådde sin maktposition och sitt inflytande genom engagemang och hårt arbete, genom generositet och osjälviskhet. Anti-islamister måste också arbeta, troligtvis i decennier, för att utveckla en ideologi som är lika sammanhängande och övertygande som islamisternas, och sedan sprida den. Lärda som tolkar heliga skrifter och ledare som mobiliserar anhängare spelar centrala roller i denna process.

Icke-muslimer kan hjälpa ett modernt islam att gå framåt på två sätt: för det första genom att motstå alla former av islamism - inte endast Usama bin Ladens brutala extremism utan också den smygande, lagliga politiska rörelsen som Turkiets AKP. Erdoğan är mindre grym än bin Laden men han är mer effektiv och inte mindre farlig. Alla som sätter värde på yttrandefrihet, likhet inför lagen och andra mänskliga rättigheter som förnekas eller begränsas av sharia måste konsekvent motsätta sig varje antydan till islamism.

För det andra så bör icke-muslimer stödja moderata och västerländskt inriktade anti-islamister. Dessa personer är idag svaga och splittrade och de står inför en skrämmande uppgift, men de existerar och de representerar det enda hoppet för att besegra hotet från globala jihad och islamisk överhöghet för att därefter kunna ersätta det med ett islam som inte hotar all civilisation.