Ett ståhej utbröt nyligen i Israel över en helt teoretisk fråga: skulle israeler som nu bor på Västbanken* tillåtas att bo kvar under palestinskt styre? Denna debatt hade den fördelen att den riktade uppmärksamheten till en av de svåraste och djupaste frågorna i den arabisk-israeliska konflikten och därför är värd att begrunda.
 Naftali Bennett (v) och Binyamin Netanyahu, allierade som ibland är starkt oense. |
Israels Premiärminister Benjamin Netanyahu startade det hela den 24 januari: "Jag har inte för avsikt att avlägsna en enda (judisk) bosättare (på Västbanken). Jag har inte för avsikt att fördriva en enda (judisk) israel". I ett överslätande av detta uttalande förklarade en icke namngiven tjänsteman i regeringskansliet att "Premiärministern förstår inte varför Palestina inte kan ha en judisk minoritet precis som Israel har en arabisk minoritet. Judarna som bor på deras sida bör ha ett val huruvida de vill stanna kvar eller inte". Denna medhjälpare karaktäriserar detta som den "inställning Netanyahu haft länge".
Några i det nationalistiska lägret blev rasande. Habayit Hayehudis ordförande Naftali Bennett, en minister i den nuvarande regeringen, skällde ut premiärministern för att han ens reflekterat över "irrationella värderingar" och "etiskt vansinne". Enligt honom så "återvände inte sionisterna till landet Israel efter två tusen års längtan för att leva under Mahmoud Abbas regering. Den som förespråkar tanken på judiskt liv i Israel under palestinskt styre undergräver vår möjlighet att sitta i Tel Aviv".
Andra höll med: "Vi kommer inte att överge bosättare bakom fiendelinjer" sade vice försvarsminister Danny Danon. Sådana idéer "strider mot det sionistiska ethoset" konstaterade vice utrikesminister Ze'ev Elkin. "Skrattretande" var det adjektiv biträdande ministern i statsrådets kansli Ofir Akunis använde.
 Migron, en utpost på Västbanken som den israeliska regeringen hjälpte till att finansiera och sedan evakuerade. |
När en annan icke namngiven tjänsteman i regeringskansliet antydde att medlemmar i regeringen kan lämna regeringen om de är oeniga med premiärministern, for Bennett ut och påminde om de judar som mördats av palestinier och avslutade med "Sionismens kärna är suveränitet. Om det inte finns suveränitet finns det ingen sionism".
Tjänstemannen i regeringskansliet genmälde med att kräva att Bennett bad om ursäkt eller avgick, på vilket han svarade att "om premiärministern kände sig förolämpad så var detta inte min avsikt" samtidigt som han hävdade rätten att "kritisera honom när situationen så kräver. Detta är min plikt". Incidenten slutade med att några gamla intervjuer drogs fram vilka visade att Netanyahus och Bennetts partier båda tidigare hade givit uttryck för den andres åsikter; hela situationen är nu ett komplett virrvarr.
Vad skall man tänka om denna veckolånga debatt? Vem har rätt och vem har fel? Även om jag brukar stödja Bennets inställning så har Netanyahu rätt den här gången, av många skäl.
Skammen, traumat och meningslösheten av dåvarande premiärminister Ariel Sharons tillbakadragande av 8000 israeler från Gaza 2005 - något ingen demokrati någonsin tidigare gjort - pekar på hur viktigt det är för Israels regering att slå fast den okränkbara principen att man aldrig mer kommer att dra tillbaka sina medborgare från territorium. Erfarenheten från Gaza visade också hur exponentiellt mer förödande det skulle vara att upprepa denna process med Västbankens 40 gånger större israeliska befolkning. Att Netanyahu stark motsatte sig Sharons beslut (och lämnade hans regering i protest mot det) belyser hans hedervärda konsekventa handlande här.
För det andra, varför skulle Israels regering fullfölja den palestinska önskan om ett judenrein Västbanken?
För det tredje, att tillåta judar att leva under den Palestinska Myndigheten är mycket praktiskt. Den israeliska flaggan kan inte följa varje jude och göra honom till en ö av sionistisk suveränitet. Väldigt många judar världen runt, även vissa i Mellanöstern, lever utanför Israels gränser. Varför inte på Västbanken?
 Judar i Hebron behöver för närvarande mycket säkerhet. Här en soldat som vaktar en Purimparad 2012. |
För det fjärde så river tjänstemannens uttalande skickligt sönder delegitimiseringskampanjen mot judar som bor på Västbanken. Om judar kan bo på Västbanken under palestinskt styre så kan de inte längre framställas som hinder för en lösning av den arabisk-israeliska konflikten och därigenom desarmeras hela "bosättningsfrågan".
Slutligen så förändrar Netanyahus inställning villkoren för debatten. Det tillåter Jerusalem att hävda att en verklig lösning av konflikten kräver att judiska israeler tillåts att fredligt bo i en palestinsk stat. Jag har i över ett decennium hävdat att konflikten kommer att ta slut först "när de judar som bor i Hebron behöver lika lite säkerhet som de araber som bor i Nazareth". Utsikten för detta är naturligtvis väldigt avlägsen; men att acceptera principen att judar bor i "Palestina" tillåter sionister att acceptera en tvåstatslösning i teorin samtidigt som man med all rätt försenar genomförandet i generationer, kanske för alltid.
Bennet och hans anhängare bör lugna ner sig och uppskatta Netanyahus diplomatiska genidrag.
