Islamisk lag kräver mycket av muslimer; hur väl uppfyller de dess påbud?
Scheherazade S. Rehman och Hossein Askari från Georgetown University tillhandahåller ett svar i en artikel från 2010 "Hur islamisk är islamiska länder?" I denna undersökning undersöker de den islamiska läran och sedan beräknar de hur väl den tillämpas i 208 länder och territorier. De upprättar fyra separata index (ekonomi, lag och styrelseformer, mänskliga och politiska rättigheter, internationella relationer); sedan kombinerar de dessa till ett enda övergripande index som de kallar IslamicityIndex.
 EI2 står för Ekonomisk IslamicityIndex; LGI2 för juridisk och styrelse IslamicityIndex; HPI2 för Mänskliga och politiska rättigheter IslamicityIndex; och IRI2 för Internationella relationer IslamicityIndex. Tillsammans utgör de IslamicityIndex (I2). |
Något förvånande visar det sig att de tio länder som toppar Islamicity listan är, med början från toppen, Nya Zealand, Luxemburg, Irland, Island, Finland, Danmark, Kanada, Storbritannien, Australien, och Nederländerna. De tio länder längst ner på listan är Mayotte, Västbanken och Gaza, Somalia, Isle of Man, Eritrea, Sudan, Kanalöarna, Irak, Komorerna och Angola. Med andra ord har ingen av de topp tio "islamiska" länderna en muslimsk majoritetsbefolkning, men i sju av de tio länder längst ner på listan utgör muslimer hälften av befolkningen eller mer.
 Välkommen till Nya Zealand, det land som förvånande nog bäst tillämpar den islamiska läran. |
Malaysia, ett land med en knapp muslimsk majoritetsbefolkning, rankas högst på sin lista med plats nummer 38 från toppen. Kuwait, en fantastisk rik oljeexportör, har den högsta rankningen av länder med en helt igenom muslimsk majoritetsbefolkning, de kommer på plats nummer 48. Jordanien har den högsta rankningen av ett land med en helt igenom muslimsk majoritetsbefolkning som inte har någon oljerikedom, plats nummer 77.
Om man till exempel tittar på de 57 medlemmarna i Organization of Islamic Cooperation (OIC) (och bortser från befolkningsstorleken så att Maldiverna med 300 000 väger lika tungt som Indonesien med 237 miljoner) så är deras sammanlagda poäng #139 eller tydligt under hälften vilket är #104 (det vill säga halvvägs av de 208 länder som undersökts). Med andra ord, enligt denna studie följer världen som helhet de islamiska påbuden bättre än länder med muslimsk majoritetsbefolkning.
Det verkliga sammantagna muslimska antalet ligger förmodligen långt under #139, delvis på grund av tekniska och statistiska skäl, delvis på grund av att undersökningen publicerades år 2010, innan den turkiske premiärministern tappade kontrollen och innan de arabiska omvälvningarna började: Turkiet rankas relativt högt #103, Mali #130 och Syrien #186; deras nuvarande värde skulle med säkerhet placera dem mycket lägre ner på Islamicity skalan. Tillsammans beräknar jag att det verkliga sammanlagda värdet för muslimer idag är #175.
IslamicityIndex hjälper mig att kvantifiera min tvådelade teori (som presenterats i böcker publicerade för mer än 30 år sedan om slavsoldater och islam i det offentliga livet) om islam och politik: (1) Islams krav är till sin natur alltför svåra för muslimska härskare att uppnå, de alienerar muslimska befolkningar från sin regering vilket leder till en bred klyfta mellan härskare och undersåtar och alltför giriga envåldshärskare som föraktar sina undersåtars intressen. (2) Det som förvärrar detta problem är att sedan omkring 1800 har muslimer insett att de ligger efter icke-muslimer i nästan varje sfär av mänsklig aktivitet vilket orsakar sådana symptom som förtvivlan, irrationellt handlande, konspiration och islamism.
På frågan om min avhandling svarar Askari att han inte håller med. I ett brev till mig skyller han på "opportunistiska religiösa ledare" som "har förvanskat islamiska läror och har kapat religionen för sina egna personliga syften". Deras girighet har möjliggjort för "förtryckande och korrupta härskare att omintetgöra utvecklandet av effektiva institutioner" hävdar han. Slutligen så har koloniala och imperialistiska makter "exploaterat dessa förhållanden för sina egna syften". Med andra ord så ser han en ondskefull treenighet av religiösa, politiska och västerländska krafter som skapar en ond cirkel som blockerar framsteg.
Mitt svar: När vad som verkar vara ädla ideal misslyckas (kommunism, islamisk lag) skyller anhängarna instinktivt på mänskligt misslyckande istället för på idealen; vi måste anstränga oss mer, göra bättre ifrån oss. Vid en viss punkt, när målet aldrig förverkligas, blir det dock logiskt och nödvändigt att skylla på dessa ideal. Fjorton århundraden av misslyckanden bör vara ett tillräckligt grundligt experiment.
 Trots den Wahhabitiska ideologin och kontroll av Mecka så tillämpar Saudiarabien islamiska påbud i mindre omfattning än de flesta länder. |
Ta det specifika fallet med Saudiarabien: Trots tillämpning av Wahhabidoktrinen i 2 ½ århundrade, en stabil regering och kontroll av Mecka och Medina i nästan ett sekel och oförtjänta rikedomar bortom alla giriga drömmar så rankas landet ändå inte bättre en plats #131. Hur kan då något samhälle hoppas på att uppnå islamiska ideal?
Askari skyller på muslimer; jag skyller på islam. Denna skillnad får enorma konsekvenser. Om muslimer är de skyldiga har troende inget annat val än att fortsätta försöka uppfylla de islamiska påbuden, som de har försökt i mer än tusen år. Om islam är problemet så ligger lösningen i att omvärdera de traditionella tolkningarna av tron och omtolka det på ett sätt som bidrar till en framgångsrik livsstil. Denna ansträngning kan börja med en förberedande resa till Nya Zealand.
