I en överraskande översikt på 4000 ord "Utländska makter köper inflytande hos tankesmedjor" som publicerades i New York Times den 7 september, tittar Eric Lipton, Brooke Williams och Nicholas Confessore närmare på det nya problemet med utländsk statlig finansiering av amerikanska tankesmedjor.
Trion fann att medan den totala omfattningen "är svår att avgöra … sedan 2011 har åtminstone 64 utländska regeringar, statskontrollerade grupper eller regeringstjänstemän gett bidrag till en grupp på 28 större USA-baserade forskningsorganisationer". Med hjälp av den knapphändiga information som är tillgänglig så uppskattar de att det rör sig om "ett minimum på $92 miljoner i bidrag eller löften om bidrag från utländska regeringsintressen under de senaste fyra åren. Den totala summan är säkerligen högre".
I utbyte mot denna generositet erbjöd forskningsinstituten sina donatorer två huvudsakliga fördelar: En, de pressade sina anställda till att både "avhålla sig från att kritisera donatorernas regeringar" och till "att dra slutsatser som framställer regeringarna (som har tillhandahållit finansieringen) i bra dager". Och den andra är att de har "utövat påtryckning på USAs regeringstjänstemän att föra en politik som ofta speglar givarnas prioriteringar". Resultatet: Pengar från utlandet har sått tvivel på legitimiteten och objektiviteten hos tankesmedjornas forskning medan "det alltmer omvandlar den en gång så sansade tankesmedjevärlden till en förlängd arm för den utländska regeringens lobbyverksamhet i Washington".
Mina svar, en vecka senare, på denna överraskande rapport:
En del av dessa medel har getts i hemlighet, tankesmedjor tar emot pengar under bordet samtidigt som de drar nytta av en moralisk bild av oegennytta. Ett av de allra mest flagranta exemplen är regeringen i Qatar, de har som NYT rapporterat "kanaliserat hundratalsmiljoner till det Hamasstyrda Gaza och uppmuntrat deras raket- och tunnelangrepp på Israel" samtidigt som de 2013 tecknade ett fyraårigt avtal om $14,8 miljoner för att finansiera The Brookings Institution där Martin Indyk är vice ordförande och chef för det utländska policyprogrammet. Indyk arbetade för Utrikesminister John Kerry från juli 2013 till juni 2014 som särskilt sändebud för de israelisk-palestinska förhandlingarna. Med sin lön betald av Israels dödsfiende, hur kunde Indyk förväntas agera på ett neutralt sätt?
 Martin Indyk (höger) med sin tidigare chef, utrikesminister John Kerry. |
Ordförande för Brookings, Strobe Talbott, vägrade inte bara att be om ursäkt, han visade inte heller ens ett uns av förlägenhet över att utländska regeringar stod för omkring 12 procent av hans finansiering. Han dristade sig till och med till att svara att "tankesmedjor bör ta emot pengar från utländska regeringar". Han använde sig av sådana egennyttiga floskler som "förvaltning" och fraser som "den filantropiska kulturen förändras", han påstod korkat nog att det "är helt lämpligt för oss att arbeta med (regeringar) när vi har kapacitet att bidra med analyser och recept i frågor som de hanterar inom den politiska sfären".
 Brookings Institute, grundat 1916, är både den äldsta amerikanska tankesmedjan och den ledande när det gäller att ta emot pengar från utländska skattebetalare. |
Artikeln i Times avslöjade - häpnadsväckande nog - korruptionen hos de liberala inrättningarna såsom Brookings Institution, Center for American Progress och National Democratic Institute. Ovanligt ärligt, hedervärt och oväntat från en dagstidning som har blivit nationens reklamtavla för tanklösa liberala plattityder. Däremot fann man inte i undersökningen att en enda penny gått till konservativa institutioner såsom American Enterprise Institute, Heritage Foundation och Hudson Institute. (Om Times fortsätter med journalistik av den här kalibern kanske jag till och med betalar för deras iPhone app!)
 Mitchell Bard berättar om den verkliga Mellanösternlobbyn som arbetar i Washington. |
I samma anda, beträffande Mellanöstern, nämner artikeln ett flertal länder (Bahrain, Kuwait, Qatar, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten) vars regeringar spelar detta inflytande-och-opinion-köpande spel, inte ett enda av dem heter Israel. Detta mönster bekräftas med eftertryck av underrubriken i den avhandling Mitchell Bard lade fram i sin bok som kom ut 2010, The Arab Lobby: The Invisible Alliance That Undermines America's Interests in the Middle East (Den arabiska lobbyn: Den osynliga alliansen som underminerar Amerikas intressen i Mellanöstern) (Harper). Som Steven J. Rosen, som tidigare arbetade för American Israel Public Affairs Committee, anmärker, om "man mäter graden av ansträngning, om än inte resultaten, så är den arabiska lobbyn jämställd med eller överlägsen allt som görs av vänner till Israel".
Slutligen, avslöjandet i Times fick alla tankesmedjor att gå på defensiven. Om elitistiska organisationer som Brookings tar mutor så är ingen av oss höjd över misstankar. I ljuset av detta utfärdade den organisation jag leder (slogan: "Att främja amerikanska intressen") omedelbart en pressrelease "The Middle East Forum tar inte emot pengar från utländska regeringar" i vilket det otvetydigt slås fast att "vi aldrig har sökt eller fått bidrag från någon utländsk regering, inte heller från något ombud för en utländsk regering. Och vi kommer aldrig att göra det".
Mer allmänt så är det som John B. Judis hävdar att "utländsk finansiering av tankesmedjor korrumperar vår demokrati". Det är därför dags för alla forskningsorganisationer som framställer sig själva som att de tillhandahåller objektiva analyser att ge en liknande utfästelse, eller tydligt informera om vem som köpte och betalade för deras slutsatser.
