Att definiera terrorism får praktiska konsekvenser eftersom att formellt förklara en våldshandling som terrorism får viktiga konsekvenser i amerikansk lagstiftning.
Terroristmisstänkta kan hållas häktade längre än brottsmisstänkta utan att åtalas. De kan förhöras utan advokat närvarande. De döms till längre fängelsestraff. "Terroristfångar" drabbas av många extra restriktioner kända som Särskilda administrativa åtgärder (Special Administrative Measures) eller SAM. "Terrorism Risk Insurance Act of 2002" ger företag som fallit offer för terrorism särskilda lättnader (som för tillfället är uppe till diskussion för att förnyas) och skyddar ägare till byggnader från vissa stämningar. När terrorism åberopas får offrens anhöriga, som till exempel vid Fort Hoodattacken 2009, extra förmåner såsom skattelättnader, livförsäkring och stridsrelaterad betalning. De kan även ges en skyskrapa i New York.
 "Terrorism Risk Insurance Act of 2002" gjorde det än viktigare att definiera vad som menas med "terrorism". |
Trots den rättsliga kraften av denna term så förblir dock terrorism odefinerat förutom en svag känsla av "en icke-statlig aktör som attackerar civila mål för att sprida skräck för några förmodade politiska mål". En studie, Political Terrorism, räknar upp 109 definitioner. Amerikanska säkerhetsspecialisten David Tucker anmärker ironiskt att "Ovanför helvetets portar finns en varning om att alla som här inträder bör låta hoppet fara". Mindre extremt men med samma innebörd är varningen som ges till de som definierar terrorism. Den israeliske kontraterroristspecialisten Boaz Ganor skämtar om att "Kampen om att definiera terrorism är ibland lika svår som själva kampen mot terrorism".
Denna brist på särart vållar kaos, i synnerhet bland polis, åklagare, politiker, press och professorer.
"Våld som utförs i samband med en internationellt sanktionerad terroristgrupp" som Al-Qaeda, Hizbollah eller Hamas har blivit polisens definition av terrorism. Detta förklarar sådana märkliga uttalanden efter en attack som "Vi har inte funnit några kopplingar till terrorism", vilket absurt antyder att "ensamvargar" aldrig är terrorister.
Om de inte är terrorister måste polisen finna andra förklaringar för deras våldshandlingar. Vanligtvis är dessa personliga problem: vansinne, spänningar inom familjen, en arbetsplatsdispyt, "invandrartonåringars ångest", en receptbelagd medicin, eller till och med en turbulent flygresa. Genom att betona personliga demoner över ideologi fokuserar de på en förövares (vanligen irrelevanta) privatliv och ignorerar hans betydligt mer betydelsefulla politiska motiv.
Men sedan kräver de inkonsekvent nog inte kopplingar till en internationell grupp. När Oscar Ramiro Ortega-Hernandez avlossade åtta skott mot Vita Huset i november 2011 så hävdade den amerikanske advokaten att "Skjuta en automatkarbin mot Vita Huset för att göra ett politiskt uttalande är terrorism rätt och slätt" – ingen internationell terroristgrupp behövdes. Likaså efter Paul Anthony Ciancias massaker vid Los Angeles International Airport i november 2013 då han dödade en TSA anställd (Transportation Security Administration) så åtalades han för planering och uppsåt att döda en person och att begå en terroristhandling".
Denna terminologiska oregelbundenhet leder till fullständig förvirring. Hela världen kallar bombdåden vid Boston Marathon för terrorism – förutom Finansdepartementet som 1 ½ år senare "inte har fastställt att det har skett en 'terroristhandling' enligt Terrorism Risk Insurance Act". Domaren som presiderade över terroristrättegången i januari 2014 mot Jose Pimentel som stod åtalad för att ha planerat att utlösa rörbomber i Manhattan nekade åklagarens begäran om en expert för att berättiga terrorismåtalet. Regeringstjänstemän ger ibland bara upp: På en fråga i juni 2013 om den amerikanska regeringen anser att Talibanerna är en terroristgrupp svarade utrikesdepartementets taleskvinna "Jag är inte säker på hur de definieras i detta ögonblick".
 Hela världen förutom USAs Finansdepartement anser att bombdåden vid Boston Marathon är terrorism. |
En skjutvapensattack i maj 2013 i New Orleans som skadade 19 var ännu mer förvirrad. En talesperson för FBI kallade det inte terrorism utan "endast gatuvåld". Borgmästaren höll inte med; på frågan om han ansåg att det var terrorism sade han "jag tror det" eftersom familjer "är rädda för att gå ut". Utmanad att reda ut denna motsägelse gjorde en högt uppsatt FBI agent i New Orleans saker ännu mer obegripliga: "Man kan säga att detta definitivt är stadsterrorism; det är stadsterror. Men från FBIs ståndpunkt och med det vi har att hantera på nationell nivå så är det inte vad vi anser vara terrorism per se". Förstod ni?
 Det amerikanska utrikesdepartementet har ännu inte kommit fram till om Talibanerna är terrorister eller inte. |
Denna brist på tydlighet utgör en betydande politisk utmaning. Terrorism med alla dess rättsliga och ekonomiska konsekvenser kan inte förbli ett vagt, subjektivt begrepp utan kräver en exakt och korrekt definition som tillämpas konsekvent.
