Förra söndagen sponsrade den franska regeringen en solidaritetsmanifestation där en rad utländska ledare och alla inhemska politiska partier samlades i en "helig union" (en term som påminner om Första världskriget) mot massakern på tidningen Charlie Hebdo och den kosher livsmedelsaffären.
Det vill säga alla politiska partier utom ett – Nationella Fronten (NF) lett av Marine Le Pen, som officiellt stängdes ute för att man inte stöder "republikanska värderingar". I verkligheten stängdes man ute därför att man, som enda franska politiska parti, är emot invandring; och andra politiker är rädda för att stödet för NF kommer att växa i efterdyningarna av massakrerna. Likaså förbjöd regeringen igår en demonstration av den sekulära organisationen Riposte Laïque som krävde "ut med islamisterna".
 Parisattackerna gjorde att Marine Le Pen bjöds in till att möta den franske presidenten men hon bjöds inte in till att deltaga i hans parad. |
Även om jag själv är en klassisk liberal med libertarianska tendenser, jag ligger till mitten i det Republikanska partiet i USA, välkomnar jag stärkandet av Nationella Fronten och många av de andra partierna som förtalas och anklagas för att ligga "långt ut på högerkanten". Här är anledningen:
Visst stämmer det att vissa europeiska partier faktiskt har fascistiska kvaliteter, i synnerhet Golden Dawn (Gyllene Gryning) i Grekland och Jobbik i Ungern. Men de andra som förtalas är faktiskt populistiska och upproriska, ofta med vänsterorienterade ekonomiska program, i synnerhet när det gäller välfärdsstaten. De är kreativt centristiska och utgör en ny kombination som drar till sig både politiska idéer och anhängare från både höger och vänster. De representerar det sunda, normala, legitima och konstruktiva svaret från folk under stress. Dessutom tar de upp de frågor som upptar mångas tankar.
 Några greker uttrycker vad de tycker om det andra folkliga bekymret: den Europeiska Unionen. |
När det gäller de senaste grymheterna så var till exempel Le Pen som vanligt den enda franske ledare som oförskräckt identifierade orsaken offentligt: "Vi kämpar mot en ideologi, den islamistiska fundamentalismen". President François Hollande däremot ljög öppet: "De som utförde dessa handlingar, dessa fanatiker, har inget att göra med den muslimska tron". (Hans premiärminister Manuel Valls var något bättre: "Vi ligger i krig … med radikala Islam").
Förutom NF i Frankrike så inkluderar liknande partier the United Kingdom Independence Party (Storbritanniens självständighetsparti), the Swiss People's Party (Schweiziska folkpartiet), the Freedom Party of Austria (Österrikes frihetsparti), Alternative for Germany (Alternativ för Tyskland), the Danish People's Party (Dansk folkeparti), the Progress Party (Fremskrittspartiet) (Norge), the Sweden Democrats (Sverigedemokraterna), the Finns Party (Sannfinländarna) och – längst fram i leden – Party for Freedom (Frihetspartiet) (Nederländerna) grundat av Geert Wilders som jag anser vara Europas viktigaste politiker.
 PEGIDA har organiserat stora demonstrationer i Tyskland, i synnerhet i Dresden. |
Två orosmoment står högst på deras dagordning: den Europeiska Unionen och Islamism. EU väcker negativa reaktioner av flera orsaker – britterna vill ut, tyskarna vill spendera mindre på andra, grekerna vill ha färre restriktioner: alla känner sig förtryckta av det överstatliga experimentet som började i blygsam skala 1951 som den Europeiska kol- och stålunionen. Endast EU-byråkrater och de välbärgade som är skyddade mot vardagens realiteter hävdar att allt är bra.
När det gäller islamismen är reaktionen över hela Europa detsamma. Från Spanien till Norge hör man om alltför många invandrare, för mycket eftergifter, för mycket sociala problem, för mycket islamisk överhöghet, för mycket Shari'a (islamisk lag) och för mycket våldsamheter. Ett växande antal européer fruktar islamismen, sörjer förlusten av sin traditionella kultur och oroar sig för sina barns framtid.
De traditionella partierna, medier och akademiker bedriver förtals-, marginaliserings- och utfrysningskampanjer mot dessa partier för att få dem att framstå som om de är bortom anständighetens gräns, som om de var de nya nazisterna. Detta är farligt och meningslöst. Farligt därför att om de förnekas och inte respekteras så kommer medlemmarna i dessa partier att vara mer benägna att uttrycka sig genom extremism och våld. Meningslöst därför att denna skaras antal obönhörligen stiger. Till exempel så har Sverigedemokraterna fördubblat sitt väljarstöd i vart och ett av de senaste fyra valen. Opinionsundersökningar visar att Le Pen och Wilders leder i opinionsmätningarna i sina respektive länder. Efterhand som de fortsätter att vinna nya anhängare kommer många inom en snar framtid att bli en viktig röst i de europeiska länderna.
Istället för att ägna sig åt skällsord och försök att utestänga så borde etablerade institutioner uppmuntra de populistiska partierna till måttlighet, till att bli mer sofistikerade och helt och hållet delta i den politiska processen. Även om dessa tenderar att vara odisciplinerade med vissa paranoida och oacceptabla inslag så lär de sig efter hand, deras oberäknelighet blir mer respektabel. Ja många av dem har tvivelaktiga bakgrunder – men detta har även vissa sedan länge etablerade partier i länder som Frankrike, Tyskland och Sverige.
Vare sig de är välkomna eller inte så kommer upprorsmakarna. Framtiden kommer att bli bättre för alla inblandade om de spelar sina förväntade roller med etablissemangets samarbete, inte med dess förtal. De förtjänar vår hövlighet och respekt.
