"Enligt Gud står din ålder skriven i din panna".
Ett arabiskt ordspråk"Sätt dig på en bikupa och säg detta är ödet".
Ett annat arabiskt ordspråk [1]
 Trots upprepade dödliga massnedtrampningar och andra katastrofer under den årliga muslimska pilgrimsfärden till Mecka så fortsätter tusentals att göra resan. Många kritiker säger att den saudiska regeringen borde göra mer för att förhindra sådana tragedier, men saudierna har ofta svarat genom att hänvisa till "Guds vilja". |
Efter att en byggkran föll ner på Meckas Stora moské den 11 september 2015, dödade 114 och skadade 394, besökte moskéns Imam Abdul Rahman Al Sudais de skadade och till var och en som han besökte sade han "Detta är Guds vilja". [2]
Samma sak i februari 2004 efter att en massnedtrampning dödat åtminstone 244 hajjis (pilgrimer) i Mina, en stad nära Mecka. Den saudiske hajj-ministern Iyad Madani svarade då oxymoroniskt något liknande: "Alla försiktighetsåtgärder vidtogs för att förhindra att något sådant skulle hända, men detta är Guds vilja". [3]
Och i juli 1990 när pilgrimer föll från en bro över den överfulla al-Mu'aysim passagen så utbröt panik och omkring 1400 hajjis miste livet. Kung Fahd (regent 1982-2005) tog varken på sig ansvaret för brons felaktiga konstruktion eller bad de anhöriga om ursäkt. Istället tillskrev han händelsen "Guds oemotståndliga vilja". [4]
Saudiska och iranska åsikter
Dessa saudiska ledare reagerade som fatalister – det vill säga de som väntar på att en förändring skall ske "utan att göra någonting för att åstadkomma denna förändring" eller tror att det som måste ske sker oavsett vad en person gör. De passar precis in på den muslimska tron på maktub (arabiska för "Det står skrivet") och qisma (arabiska för "öde som förutbestämts av Gud" [5] eller "den del av ödet, bra eller dåligt, som är specifikt tilldelat och ämnat för varje person"). [6]
Det är värt att notera att fatalism i huvudsak används negativt, för att förklara det som är oönskat. "Det står skrivet" rättfärdigar att jordbrukare inte förberett sig för torka, föräldrar för polio eller handelsmän för eldsvåda. Saudiska tjänstemän åkallar dock inte guds vilja för att förklara den stora mängden billiga oljetillgångar på sin mark.
Officiell saudisk fatalism är inte slutet på historien. Irans inte mindre fromma ledare avvisade denna fatalism med bittert förakt. "Detta är inte Guds vilja" var President Ali Akbar Hashemi Rafsanjanis svar till Fahd; ja en jordbävning passar in i beskrivningen på "Guds oemotståndliga vilja" men inte kollapsandet av en bro tillverkad av människor. [7] Ledaren för Irans rättsväsende, Ayatollah Mohammed Yazdi, hånade Fahds uttalande medan iransk media tävlade i att ösa glåpord över de saudiska myndigheterna. Kayhan International pekade på brottsligt uppsåt bakom händelsen och kallade det för "inte en olycka utan en pogrom" [8] och frågade huruvida tragedin var guds vilja eller den Stora Satans vilja (det vill säga den amerikanska regeringen). [9] En ledare i dagstidningen Resalat upprepade traditionell shiitisk motvilja mot sunniter och förlöjligade hela föreställningen om fatalism:
Fahd har tillskrivit en händelse som beror på hans egen ogudaktighet, brist på kapacitet och ineffektivitet, en "gudomlig vilja" och säger att "de var väldigt lyckligt lottade över att ha dött på en sådan helig plats, deras tid var kommen och de kunde ha dött på en ohelig plats (?!)". Detta påminner om "fatalismen" i den filosofi som kokades ihop av de religiösa ledarna vid det kungliga hovet för att rättfärdiga de brott som begåtts av korrupta muslimska ledare under 1400 år (av muslimsk historia). [10]
Som det iranska ledarskapet tolkar det är fatalism alltså ett redskap hopkokt av egennyttiga muslimska despoter, inte något som är inbyggt i religionen.
Som svar på detta angrepp replikerade en saudisk regeringstalesman halvhjärtat; "Har någon människa sedan Skapelsen kunnat förhindra en dödstidpunkt bestämd av Gud och inskriven i evighetens tavla? Det var Guds vilja. Hans dom och beslut kan inte avstyras". [11] Saudierna hävdade även att de som söker efter en mänsklig förklaring till brokatastrofen "tror inte på Guds vilja". [12]
Denna antagonism mellan två länder med muslimsk majoritetsbefolkning med islamistiska härskare väcker en större fråga: Är muslimer märkbart mer fatalistiska än icke-muslimer? Eller är fatalism endast en bekväm ursäkt, som Teheran hävdar, för "att rättfärdiga brott?" Eller är det kanske en orientalisk stereotyp?
Filosofisk och teologisk debatt
Frågan om människans kontroll över sitt öde har varit ett ämne för filosofiska debatter sedan antikens Grekland. Dilemmat går så här: Om människor har möjlighet att fatta beslut så förminskar detta Guds universella makt. Men om Gud fattar alla beslut så har människan inget ansvar för sina gärningar vilket strider mot sådana begrepp som rättvisa och straff.
Denna kontrovers blomstrade under den klassiska islamiska perioden när ledande filosofiska och teologiska tänkare tog upp det. [13] Två islamiska huvudriktningar uppstod: den ena var Qadariya som argumenterade för fri vilja och Jabriya som ansåg att Gud agerade genom människan och att individer därför inte hade något att säga till om. [14] I sin mest radikala form (framfört av en tidig sekt vid namn Jahmiya) anser den sistnämnde inställningen att människor "endast agerar metaforisk, precis som solen 'agerar' när den går ner".[15] Historikern Bernard Lewis återger detta argument med en jämförelse:
När medeltida muslimska teologer diskuterade den stora frågan om förutbestämmelse eller fri vilja, användes (schack och backgammon) ibland som symboler och prototyper. Är livet ett parti schack där spelaren har ett val vid varje rörelse? Eller är det snarare som backgammon där ett minimum av skicklighet kan snabba upp eller försena resultatet men där den slutliga utgången bestäms av de upprepade tärningskasten? [16]
Forskaren As'ad Abu Khalil konstaterar att "det har aldrig funnits en enhetlig syn på förutbestämmelse och fri vilja i Islam. Faktum är att denna fråga beträffande Guds och människornas ansvar för handlingar ligger till grund för många schismer i islamiskt tankesätt". [17]
Denna debatt fortsätter än idag [18] och har gett upphov till en betydande sekundärlitteratur. Till exempel analyserar en bok det smala ämnet "begreppet öde i den arabiska världen som det återspeglas i modern arabisk litteratur". [19] Men denna dispyt är inte ämnet här. Frågan är snarare: Är muslimer mer fatalistiska än icke-muslimer?
Påvisande av fatalism
Många moderna icke-muslimer konstaterade att muslimer tror på ett oföränderligt öde som är utstakat i förväg. Några framstående exempel:
År 1810 skrev Louis de Corancez, en fransk resenär till Arabien, att orientaler "alltid är nöjda med sin nuvarande situation" på grund av sin förmåga till "absolut uppgivenhet", vilket han fann vara ett "utmärkande" karaktärsdrag. [20] Den store engelske Egypten-etnografen Edward Lane skrev 1836 något liknande:
Influerade av sin tro på förutbestämmelse uppvisar männen i tider av skrämmande osäkerhet en exemplarisk tålmodighet och efter varje plågsam händelse en anmärkningsvärd grad av uppgivenhet och tapperhet på gränsen till apati. ... Medan den kristne med rätta anklagar sig själv för varje olycklig händelse som han tror han själv har dragit över sig eller skulle ha kunnat undvika, så njuter muslimen en anmärkningsvärd sinnesro i alla livets skeenden. ... Denna tro på förutbestämmelse gör att muslimen helt avstår från spekulationer om sitt eget framtida agerande eller några framtida händelser. [21]
 Britterna fann tron på förutbestämmelse så utpräglat muslimsk att ett ord av arabisk-persisk-turkiskt ursprung, kismet, första gången blev upptaget i det engelska språket 1849 i betydelsen "öde, förutsägelse". Broadwaymusikalen Kismet från 1953 utspelar sig i ett fiktivt Baghdad, den berättar om poeter och kalifer. Texten i en av sångerna klagar: "Öde! Öde kan vara en fälla på vår väg/Den bittra koppen av dina tårar/Ditt vredes vin". |
Britterna ansåg att tron på förutbestämmelse var så utpräglat muslimsk att ett ord av arabisk-persisk-turkiskt ursprung, kismet, blev upptaget i det engelska språket första gången 1849 i betydelsen "öde, förutsägelse". [22]
Den auktoritativa Catholic Encyclopedia från 1907-12 förklarade att den muslimska uppfattningen av Gud, plus den "orientaliska tendensen att förringa människans individualitet" ledde till en islamisk "teori om förutbestämmelse på gränsen till fatalism". Den hävdade att ortodoxa Islam anser att "alla goda och onda handlingar och händelser sker på Guds eviga befallning". [23]
Senare insåg brittiska soldater och administratörer som hade samröre med muslimer att fatalism var en av livets realiteter och tog med detta i beräkningen när de agerade.
- Winston Churchill skrev år 1899 om sina erfarenheter i Sudan att Islam innehåller en "skrämmande fatalistisk apati. Effekten syns tydligt i många länder. Vårdslösa vanor, hafsigt jordbrukssystem, tröga handelssystem och egendomsosäkerhet finns varhelst profetens följeslagare styr eller lever". [24]
- T.E. Lawrence, den brittiske hjälten i Första Världskriget och författare till Vishetens sju pelare (Seven Pillars of Wisdom), ansåg att araber "hade accepterat livets gåva oförbehållsamt, som något självklart. För dem var det något oundvikligt, något som getts till människan, en nyttjanderätt utan kontroll". [25]
- Det brittiska utrikesdepartementet upprättade en promemoria 1951 för att förklara varför iranier insisterade, mot allt rim och reson, på att deras oljeindustri skulle stå under iransk kontroll. Promemorian förklarade: "Ofta, när de finner att världen inte motsvarar deras drömmar så återfaller de i lättja och framhärdar inte i några försök att anpassa sina idéer till verkligheten. Denna tendens förstärks av fatalismen i deras religion". [26]
Amerikanerna som hade de Saudiska oljekoncessionerna, ett i det närmaste kolonialt upplägg, i mitten på nittonhundratalets storhetstid, skönjde också fatalism, som det återges av historikern Anthony Cave Brown: "Dessa araber lockades inte till att arbeta för Aramco på grund av någon önskan att förbättra sina öden. De trodde att deras lott i livet redan var förutbestämd av Allah". [27]
Experterna före 1980 eller däromkring instämde. Hilma Granqvist, en finsk antropolog, skrev 1947 att muslimer tror att "såväl i smått som stort är människan helt och hållet underkastad ödet". [28] G.E. von Grunebaum, den store orientalisten, uttryckte samma sak på sitt pompösa germanska sätt:
muslimerna känner starkt människans obetydlighet, osäkerheten av sitt öde och allsmäktigheten av den okontrollerbara makten över honom. Därför är han kanske bättre förberedd än västerlänningar på att acceptera fullbordat faktum. [29]
Morroe Berger, en amerikansk beteendevetare, skrev generaliserande att araberna samtycker "till vad som har instiftats av Gud och cementerats av tradition". [30] Raphael Patai, en israelisk antropolog förklarade: "Vad än människan är eller gör och vad som än sker med honom är det Allahs vilja"; konsekvensen av detta är att "muslimsk fatalism ... gör människor avogt inställda till alla ansträngningar vars syfte är att söka förbättring". [31]
Människor som själva identifierar sig som kristna fortsätter att hålla fast vid denna åsikt. Pat Robertson, mediemoguln och en gång kandidat i det amerikanska presidentvalet, finner "en kollosal fatalism i Islam, att på sätt och vis startar Allah saker och låter dem sedan fortsätta på egen hand. Och hela konceptet med Kismet eller öde eller att det är Allahs vilja ... Du har flugor i ansiktet; det är Allahs vilja. Ett barn är hungrigt; det är Allahs vilja". [32] David B. Burrell, en kristen teolog, är imponerad av muslimers påtagliga känsla av Guds närvaro:
Gud vår försörjare som vi är ålagda att tacka genom våra handlingar för andra. Vi får aldrig glömma att alla ögonblick av våra liv kommer från Guds hand, vårt öde likaså. Detta senare kan lätt leda till en form av 'fatalism' där den allestädes närvarande frasen 'in sh'Allah' ('om Gud vill') blir en ursäkt för att inte ta något initiativ överhuvudtaget. [33]
 Pat Robertson, en Kristen mediemogul och en gång amerikansk presidentkandidat finner "enorm fatalism i Islam ... Du har flugor i ansiktet; det är Allahs vilja. Ett barn är hungrigt; det är Allahs vilja". |
Västerländsk populärkultur hänvisar ibland till muslimsk fatalism. Den berömda deckarförfattarinnan Agatha Christie bodde under flera år i Irak tillsammans med sin make som var arkeolog och i en novell från 1951 beskrev hon det irakiska kynnet: "Att inte oroa sig för möjligheten av framgång eller misslyckande ... skjut över ansvaret på den Barmhärtige, den Allvetande". Hon noterade också "lugnet och fatalismen" som blir konsekvensen. [34] Broadwaymusikalen Kismet från 1953 berättar om poeter och kalifer. En Seattlebaserad musikgrupp kallar sig för Maktub.[35]
Kristna i Mellanöstern urskönjer fatalism bland sina muslimska grannar. Henry Habib-Ayrout, en Jesuit och antropolog, konstaterade 1952 att Egyptens bondementalitet "har en fatalistisk och statisk ordning" och gör så att bonden inte behöver vara aktiv. [36] Sociologen Sania Hamady konstaterar att "araberna uttrycker en dominerande tro på förutbestämmelse och fatalism". Hon ser direkta konsekvenser av detta på det dagliga livet eftersom "människans ansvar för misslyckande och framgång huvudsakligen ligger i Guds händer, individen känner sig inte tvingad att arbeta för att uppnå sina världsliga mål". Detta, avslutar hon med, resulterar i att "den genomsnittlige araben har en syn på livet som är oerhört lättsinnig". [37]
Vissa muslimska lärda ser också fatalismen. Den iranske ekonomen Jahangir Amuzegar urskönjer ett "fatalistiskt drag i det persiska psyket" och historikern Homa Katouzian skriver om Irans "ofattbara fatalism". [38] Kanan Makiya, en irakisk beteendevetare, finner att en "extrem fatalism ... kan vara karaktäristiskt för islamisk kultur i allmänhet" [39]
Studie påvisar fatalism
En forskningsstudie bekräftar denna uppfattning. I en opinionsundersökning genomförd bland 347 amerikanska muslimer instämmer 33 procent i påståendet "Allt i livet är bestämd av Gud"; 38 procent i "Gud tillåter människan en del fria val i livet"; och endast 29 procent med "Gud ger människan ett helt fritt val". [40] Pew Foundation frågade 2012 muslimer i tjugotre länder från Bosnien till Indonesien "Tro du på förutbestämmelse eller öde (Kismat/Qadar)?" och fann utbredd fatalism:
Förutbestämmelse eller öde är ... allmänt vedertaget bland muslimer världen runt. I 19 av 23 länder där frågan ställdes säger åtminstone sju av tio muslimer att de tror på ödet. [41]
I fyra av de fem regioner där frågan ställdes tror ett genomsnitt av omkring 90 procent på ödet. (Se tabell 1.)
En annan studie, en World Values Survey-enkät från 2004, visar att muslimer är mer fatalistiska än kristna dock endast marginellt mer än de Grekisk ortodoxa men betydligt mer än protestanter. (Se tabell 2 nedan).
Muslimer uttrycker fatalism
Massor av muslimer uttrycker fatalistiska åsikter. Några dokumenterade fall:
När en ovårdad Saddam Hussein fångades av amerikanska trupper i december 2003 i ett hål i marken sade en lokal anhängare, Dhaif Rayhan Mahmoud, bittert: "Vi muslimer tror endast på ödet. Det var Guds vilja".[42] I slutet av 2004 svarade en valutaväxlare från Baghdad på frågan om det ihållande slumpmässiga våldet som förstörde hans stad också med en fatalistisk inställning: "Vi måste fortsätta leva normalt eftersom vårt öde är i Guds händer. Endast Gud bestämmer". [43]
Decennier av vanvård av vatten har gjort Shatt al-Arab, där floderna Tigris och Eufrat flyter samman, till en ekologisk katastrof; ett av problemen är att saltvatten från Persiska Viken når längre upp i floden än någonsin tidigare. Som New York Times skriver, detta "har ödelagt sötvattenfiske, kreatursbesättningar, grödor och dadelpalmslundar som en gång gjorde området berömt, det har tvingat tiotusentals bönder att flytta". Och hur reagerade den irakiska regeringen på denna människotillverkade katastrof? "Vi kan inte kontrollera vad Gud gör", sade den biträdande chefen för vattenförvaltningen i Basra och lät ungefär som värderingsman för ett försäkringsbolag. [44]
Fatalism är föga förvånande vitt utbrett under krigsförhållanden. En amerikansk muslim som var på väg att ansluta sig till mujaheddin i Bosnien deklarerade: "Alla våra öden är redan skrivna. Tidpunkten för vår död är också redan skriven". [45] Konduktören på ett algeriskt tåg som ofta anfölls av islamistiska rebeller svarade på frågan om han fruktade för sitt liv: "Vi muslimer tror på ödet. Så vare sig vi dör i våra sängar eller på detta tåg spelar ingen roll i slutändan". [46] Fatih Çoban, en 33-årig privat säkerhetsvakt, åkte tunnelbanan i Istanbul när en metallstång, troligen från en byggarbetsplats, skadade honom allvarligt, genomborrade hans kropp och hans höfter. Familjen kommer inte att vidta rättsliga åtgärder mot tunnelbanemyndigheten eftersom, som hans far förklarade "Detta är Guds vilja. Det som är skrivet i ditt öde kommer att hända dig". [47]
Fatalism har en uppenbar lockelse för de som sysslar med skamliga eller pinsamma aktiviteter. En muslimsk försäljare för en ölfabrik i Egypten tillfrågades hur han förenar sitt arbete med sin religion: "Vad kan jag göra? Allting är skrivet på förhand och Gud utsåg mig att arbeta här". [48] Få muslimska homosexuella tar allvarligt på hotet från AIDS och andra sexuellt överförda sjukdomar; deras vanliga tankegång är "Vi bryr oss inte. Liv och död ligger i Guds händer". [49] "Heroin står skrivet i mitt öde" sade en pakistansk narkoman, en nål i armen och en bönekalott på sitt huvud. Ingen kan ändra det förutbestämda ödet". [50]
Muslimer som lever i västvärlden ger också uttryck för denna inställning. En turkisk student i Paris hänvisar nonchalant till sig själv som en "fatalist". [51] I efterdyningarna av en flygkrasch med EgyptAir utanför New York sade Imam Ghazi Khankan från Islamic Center of Westbury N.Y. att som muslimer "är vi beordrade att vara så tålmodiga som möjligt från det ögonblick vi föds. Gud vet när vi skall dö. Det är inte ett straff, det är ödet". [52] Alain René Arbez säger att medan kristna fångar i Schweiz försöker förstå varför de hamnade i fängelse så "reagerar muslimer vanligtvis på ett fatalistiskt sätt eftersom allt som händer är Guds önskan". [53]
Forskare finner ingen fatalism
Trots denna mängd bevis så håller nutida forskare i Mellanöstern till övervägande del inte med om uppfattningen att muslimer är oproportionerligt fatalistiska. Historiken R. Stephen Humphreys talar nedsättande om de "europeiska kommentatorerna i början på nittonhundratalet" som
uppehöll sig vid det muslimska samhällets resignation och passivitet, detta modfällda försök att behålla de institutioner och värderingar som är väsentliga för en islamisk livsstil, som de upplevde bland muslimska människor. Även om det idag verkar absurt hävdade under många decennier de mest inflytelserika utländska "experterna" att Islam till sin natur är en religion av fatalism och apati, även om det naturligtvis kan avbrytas av oförutseende, korta och irrationella utbrott av våld. [54]
En undersökning utförd av Hani Fakhouri i Egypten i mitten av 1960-talet kan ha varit det första slaget: Han fann att 90 procent av bönderna trodde att en persons sociala ställning "berodde på hans egna ansträngningar" och endast 10 procent ansåg att det var "resultatet av Guds vilja". [55] Marcia C. Inhorn, en antropolog som studerade Egyptens stadsbor konstaterar att
bara för att livet är "skrivet" är människor inte passiva varelser i total avsaknad av vilja och önskningar. Gud förväntar sig att människorna skall använda sina sinnen och göra val, inklusive att fatta beslut om hur de skall leva sina liv. [56]
Oliver Roy skriver om den vanlige afghanen:
Långt ifrån att vara fängslad inom de snäva ramarna av en religion som genomsyras av en känsla av fatalism så finner bonden i samma religion (Islam) ett användbart redskap för analys, ett sätt att jämföra olika saker med varandra och till att ge hans eget personliga universum en mening. [57]
Islam: Gary S. Gregg, en professor i psykologi, trasar sönder själva begreppet islamisk fatalism och att dess effekt leder till passivitet och bromsad utveckling. Han tillskriver detta begrepp västerländska diplomater och administratörer i länder med muslimsk majoritetsbefolkning som
tar ut sin frustration över takten på utvecklingen på religiös "fatalism" som de ser som ett djupt rotat kulturellt eller psykologiskt drag. Vid nästan varje cocktailparty i huvudstäder eller Peace Corps-ölfester kommer en röst eller två att höras över sorlet och hävda: "Dessa människor är så vana vid att sitta och vänta på att Gud ska göra saker att de inte stiger upp och gör sig själva en tjänst genom att göra det själva".
Med andra ord hävdar Gregg att västerlänningar felaktigt tolkar "mättnaden av det dagliga livet med Guds makt", någonting som är obekant för de flesta av dem, med fatalism. Han finner att detta påstådda karaktärsdrag är irrelevant för bristande utveckling:
Som de flesta forskare vet är Islam anmärkningsvärt flexibel och, precis som "heder" tar den sig olika former inom en region, en by eller till och med en enda familj. Som andra religioner kan Islam åberopas för att förespråka eller motsätta sig modernisering eller för att rättfärdiga eller fördöma våld, för att anklaga en förtryckande regering eller hölja den i legitimitet. Huruvida den mobiliserar initiativ eller råder till resignering verkar i huvudsak bero på närvaron eller frånvaron av verklig möjlighet.
Gregg drar slutsatsen att fatalism
inte spelar någon större roll i Islam än den gör i Hinduism, Buddhism, Konfucianism eller Kristendom; det är inte heller i högre grad ett karaktärsdrag hos araber än hos några andra folk. Och den bidrar inte till att försena utvecklingen i MENA (Mellanösten och Nordafrika) i högre grad än i Asien. [58]
Historia: Gabriel A. Acevedo, en sociolog, klagar att "Islam länge har associerats med en specifik form av extrem fatalism som alltför ofta beskrivs som irrationell och fanatisk" och han försöker motbevisa detta samband. Han närmar sig ämnet indirekt, frågar om det är "möjligt att förutse hur mycket det västerländska inflytandet på ett land skulle påverka nivån av fatalism i det landet"; med andra ord går fatalism ner med ökat västerländskt inflytande? Han söker svar i ett antal större opinionsundersökningar; han tolkar dem som att de påvisar en frånvaro av samband mellan modernitet och fatalism. Till exempel uppvisar indonesiska kristna en högra grad av fatalism i det dagliga livet än indonesiska muslimer gör; den mer västerländskt influerade befolkningen i Turkiet är lika fatalistisk som den mindre västerländskt influerade befolkningen i Saudiarabien. Mer allmänt finner han att, förutom Indien, "uppvisar inget land någon statistisk påverkan av att vara muslim när man jämför med andra religiösa grupper i det specifika landet".
Av detta drar Acevedo slutsatsen att det inte finns något samband mellan fatalism och Islam. Han ger oss två olika (och motstridiga) förklaringar: "Det man misstar för 'islamisk fatalism' kan bäst tolkas som ett större accepterande av en central auktoritet och ett överlåtande av livets utfall till en allsmäktig gudomlighet". Han avslutar med en jargongfylld observation:
det finns anledning att omdefiniera begreppet fatalism som en flerdimensionell kognitiv inriktning som omfattar såväl känslan av personlig kontroll som kulturellt påverkad inriktning som anser kosmologiska krafter vara källor till herradöme över livets resultat. [59]
Med andra ord det som betecknas som "fatalism" är inte ett resultat av tro utan av politiska omständigheter och en djup religiös känslighet. Vart och ett är sammanlänkat med överväldigande makt: Guds makt över människan eller despoters makt över sina undersåtar.
Islamisk religiositet som orsak
 En undersökning genomförd av Pew-institutet finner ett samband mellan muslimsk fromhet och fatalism. En populär islamisk hemsida, Allah al-Jalil: Islamic Quotes & Reminders, ger ovanstående råd till muslimer. Islamister utgör dock en ytterst aktiv typ av Islam, de motsätter sig alla samband mellan Islam och fatalism som skulle kunna stå i vägen för revolutionära handlingar, jihadister, martyrer och självmordsterrorister. |
Poesi från tiden visar att den miljö i vilken Islam utvecklades innehöll starka inslag av fatalistiskt tänkande. [60] Begreppet saker som "skrivits" existerade före Muhammeds tid, [61] och poesi innehöll anspelningar på den livslott som Gud ger varje människa. [62]
Koranen innehåller många fatalistiska avsnitt [63] liksom också många hadither (uttalanden och handlingar som tillskrivs Muhammed). [64] Några exempel från Koranen:
Inte heller kan en själ dö utan Guds tillåtelse, tidpunkten är fastställd som det står skrivet. (3:145).
Alla människor har en utmätt tid och när slutet på den tiden närmar sig kan de inte försena det ens med ett enda ögonblick, inte heller kan de påskynda det. (7:34)
Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt för oss av Gud. (9:51)
Gud stärker de troende med ett ord vars sanning står fast i denna värld och i evigheten; men de orättfärdiga låter Han gå vilse (i denna världen och i evigheten) - Gud gör vad Han vill. (14:27)
Gud vägleder de Han behagar vägleda . (28:56)
Om Vi hade velat kunde Vi ha väglett varje själ. (32:13)
Gud låter den han vill gå vilse och vägleder den han vill. (35:8)
Ingen olycka kan drabba jorden eller era själar utan att ha registrerats i en bok innan Vi verkställer det. (57:22)
Men ni önskar inte, förutom det Gud önskar; Gud är allvetande och vis. (76:30)
Den tyske sociologen Max Weber såg ett direkt samband mellan den islamsiska betoningen på Guds allmäktighet och Hans direkta kontroll över människorna: "Den islamiska tron på förutbestämmelse antog lätt fatalistiska karaktärsdrag i tron hos massorna". [65] Pew-undersökningen ser ett samband mellan muslimsk fromhet och fatalism:
Tron på ödet varierar beroende på graden av religiöst engagemang. I sju av de 23 länder där frågan ställdes är de som är mer religiöst engagerade mer benägna att tro på ödet. Det främsta exemplet på detta är Kosovo där 59 % av de som ber flera gånger om dagen tror på förutbestämmelse jämfört med 36 % av de som ber mindre ofta. [66]
Andra koranverser motsäger dock en fatalistisk livssyn genom att uppmana till personligt ansvar:
Gud gör inte människorna den minsta orätt, men människorna gör sig själva orätt. (10:44)
Gud förändrar inte människornas villkor förrän de ändrar sitt sinnelag. (13:11)
Vet inte de troende att om Gud önskade skulle han kunna vägleda alla män? (13:31)
På samma sätt tyder arabiska ordspråk ofta på en anda som är allt annat än passiv:
"Den som sliter kommer att uppnå resultat".
"Den som inte sår skördar inte".
"Överväg först saken, förlita dig därefter på Gud".
Islamisterna representerar en i högsta grad aktivistisk form av Islam. De motsätter sig naturligtvis högljutt alla samband mellan Islam och fatalism som skulle kunna stå i vägen för deras revolutionära handlingar, jihadister, martyrer och självmordsterrorister. Muzammil Siddiqi, en Los Angeles-baserad imam, förklarar:
Vi använder inte ordet "öde" i Islam. Ordet "öde" betyder "den makt som bestämmer resultaten av handlingar innan de inträffar". Vissa människor tror på ödet som en självständig och osynlig makt som styr deras öden. Sådana människor kallas "fatalister". En muslim är inte en fatalistisk person. Muslimer tror på Allah och endast Allah har makten att förutbestämma någonting. [67]
Så för att sammanfatta, Koranen, andra islamiska skrifter och folklig visdom lutar åt fatalism men budskapet är inkonsekvent.
Despotism som orsak
Den iranska beskrivningen av fatalism som en "filosofi hopdiktad av prästerskapet vid de kungliga hoven för att rättfärdiga brott som utförts av korrupta muslimska ledare" är till viss del sann, för härskare har utnyttjat det fatalistiska temat för sina egna syften: Eftersom det avskräcker till initiativ gör fatalism deras styre lättare att upprätthålla. I samma anda förklarar det amerikanska verket Colliers Encyclopedia att fatalism är ett resultat av "den teologiska tomhet som överkom muslimerna i kölvattnet av social och politisk dekadens" [68]
Fatalism inkorporerades av den första muslimska dynastin Umayyaderna, för vilka det fick den praktiska innebörden att det inte uppmuntrade till uppror mot deras auktoritet. Och så fortsatte det genom tiderna med härskare som hoppades att fatalistiska föreställningar skulle medföra politisk passivitet när det gäller livets utmaningar och härskarna beslut. Abu Khalil noterar hur "försök av muslimska/arabiska ledare såväl förr i tiden som i nutida arabisk historia, att rationalisera nederlag och misslyckanden genom att ta till ren Jabriyah har blivit typiska på gränsen till förutsägbara". [69]
Deras stöd gav denna tolkning av Koranen tillräckligt med drivkraft för att bli förhärskande. Efter en genomgång av fatalismens historia konstaterar Abu Khalil att "Medan islamisk idéhistoria bevittnade en kamp mellan de som trodde på fri vilja och de som trodde på ödets oundviklighet ... blev den sistnämnda skolan den dominerande i kraft av det politiska stöd den fick från de olika islamiska regeringarna". [70]
Kismet kom att beteckna det Osmanska riket, skriver C.E. Bosworth i Encyclopedia of Islam,
en generell fatalistisk inställning, det resignerade accepterandet av ödets stötar och slag. ... atmosfären av folklig tro på öde och slumpen kan ses i många berättelser i Tusen och en natt och i stora delar av den persisk-turkiska moralistiska litteraturen. [71]
Moderna härskare har funnit fatalismens språk inte mindre användbart och använder det ofta. Gamal Abdel Nasser från Egypten avfärdade regelbundet en otrevlig utveckling med att den var oundvikligt förutbestämd samtidigt som han associerade sina egna beslut till ett ofrånkomligt öde för att uppmuntra till accepterande av det ena och motverka motstånd till det andra. Efter att Israel drev de egyptiska väpnade styrkorna på flykt i juni 1967 lutade han sig mot ett arabiskt ordspråk ("Försiktighetsåtgärder ändrar inte ödets förlopp") och hemsnickrad analogi ("Som en man som blev påkörd av en bil på gatan") [72] Med detta försökte Nasser frikänna sin regering från skuld och antydde att man inte kunde ha gjort något annat än det man gjorde. På samma sätt gjorde Kung Hussein av Jordanien ett uttalande till sina undersåtar efter förlusten 1967,
Om ni inte belönades med ära var det inte för att ni saknade mod utan för att det är Allahs vilja. [73]
 Moderna härskare har funnit fatalismens språk användbart och de använder sig ofta av det. I efterdyningarna av den egyptiska arméns fruktansvärda förlust i juni 1967 lutande sig Gamal Abdel Nasser mot ett arabiskt ordspråk: "Försiktighetsåtgärder ändrar inte ödets förlopp". |
När Saddam Husseins erövring av Kuwait 1990-91 slutade i liknande vanära så föll han också in i ett sådant språkbruk och motsade dramatiskt decenniers högljudda, sekulära påståenden om kontroll över sitt öde. [74] Han förklarade urskuldande varför hans diplomati misslyckats så fullständigt och irakiska trupper stod inför en så bred koalition: "Vi kanske verkar fatalistiska i vår syn på många ledare i världen eftersom vi inte förväntar oss någonting gott från dem när det gäller humanitära normer". [75] Hans talesman Tariq Aziz beskrev inställningen hos Iraks ledarskap (läs: Saddam Hussein) som "fatalistisk" och antyder därmed att denna inställning kan ha varit uppriktig. [76]
Husni Mubarak reagerade 2006 på förlisningen av den egyptiska färjan Al Salam Boccaccio 98, där fler än tusen av de uppskattningsvis 1400 passagerarna och besättningsmännen drunknade, med att påminna egyptierna om att de accepterar Guds hand. Han bad också den Allsmäktige att ta emot de drunknade som martyrer. [77] Den militära härskaren som styr Gambia, Yahya Jammeh, uppvisade "en islamisk fatalism" och svarade rutinmässigt på frågor om han hade för avsikt att ställa upp i valet med uttalandet "Det ligger i Guds händer". [78]
Om dessa exempel pekar på att ledare använder sig av fatalistisk retorik så finns det annat som tyder på att de är uppriktiga. Detta tydliggörs i synnerhet i diskussioner om deras egen död: Saudiarabiens Kung Faisal trodde, enligt David Holden och Richard Johns, att "hans död var förutbestämd till den exakta sekunden den dag som utvalts av Allah. Detta förklarade delvis hans förakt för säkerhetsarrangemang i allmänhet. Han irriterades av vakter som han ansåg vara en onödig belastning". [79] Denna brist på skydd möjliggjorde lönnmordet på honom av en släkting 1975.
Intressant nog kan denna inställning också omfatta Mellanösterns kristna som Boutros Boutros-Ghali, den egyptiske utrikesministern. När han varnades i augusti 1979 för att palestinier skulle försöka döda honom svarade han genom att hävda sin övertygelse om att "datumet för en mans död är skriven" och han kunde inte göra någonting åt det.[80] Yasser Arafat använde sig av ett liknande språkbruk när han talade om sin död: "När min tur kommer kan ingen stoppa det. Det är del av min religion". [81]
Härskare använder ibland fatalism som ett redskap och vid andra tillfällen verkar de tro på det.
Muslimsk aktivism
 Härskare som förväntar sig muslimsk politisk passivitet kan få en otrevlig överraskning. Muslimska massor har ofta tagit till kraftfulla åtgärder. Demonstrationerna över hela Egypten mot Mohamed Morsi i juni 2013 var den enskilt största politiska händelsen i mänsklighetens historia, den omfattade miljoner demonstranter. |
Historien visar att de härskare som förväntar sig muslimsk politisk passivitet ofta får en otrevlig överraskning: Muslimska massor har ofta agerat väldigt aktivt.
Efter Första världskriget antog västerländska administratörer att turkarna skulle underkasta sig de allierades dominans med vad en tjänsteman på brittiska utrikedepartementet officiellt kallade "surmulen fatalism". Men de antog fel: "Kriget var inte över så vitt ledarna för CUP (dvs de Unga turkarna) anbelangade", och de stred hårt (och framgångsrikt) för att hålla ute européerna. [82]
Den siste Shahen av Iran, Mohammed Reza Pahlavi trodde på fatalism för sina undersåtar. Enligt John Stempel, en amerikansk diplomat stationerad i Iran, "Tendensen hos de flesta muslimer att anta en fatalistisk syn på livet ... vävdes snyggt och prydligt in i Shahens filosofi av att regera, en filosofi där ledaren är aktiv ... och människorna är passiva". [83] Han fick erfara sitt misstag på det hårda sättet 1978-79 när ha förlorade sin tron till en landsomfattande revolution. Förvånande nog offentliggjorde Amuzegar sin observation om ett "fatalistiskt drag" i en bok om samma revolution.
Den Arabisk-israeliska konflikten vederlägger också klichéer om fatalism. Israels styrkor besegrade sina arabiska grannar på slagfältet 1948-49, 1956, 1967 och 1982, återigen 2006, 2008-09, 2012 och 2014. Ändå har araberna, oemottagliga för det uppenbara budskapet av dessa förluster, fortsatt sin kamp mot den judiska staten. Detta har pågått genom tre generationer och tyder knappast på ett folk som accepterar vadhelst ödet tilldelar dem.
I Egypten ledde en prishöjning på bröd 1977 till upplopp. Så snart Saddam Husseins regims brutala styre i Irak upphörde 1991 utbröt upplopp i hela landet. De arabiska omvälvningarna som började i slutet på 2010 störtade snabbt härskare i fyra länder – Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen – och ledde till inbördeskrig i Syrien.
De saudiska myndigheterna kanske lägger skulden för hajj-katastroferna på ödet, men vid andra tillfällen har de löst problem på ett förnuftigt sätt. De reagerade inte på Saddam Husseins invasion av Kuwait med mummel om "Guds vilja" utan bjöd istället in en halv miljon utländska trupper för att besegra tyrannen. Brorsonen som lönnmördade Kung Faisal av Saudiarabien hävdade att han utförde Guds vilja men domaren dömde honom till halshuggning för "uppsåtligt och överlagt mord". [84] En drastisk nedgång av oljepriset i slutet på 2008 fick saudierna till att energiskt organisera andra exportörer för att skära ner på produktionen. Det dubbla hotet av den iranska kärnvapenuppbyggnaden och amerikansk fracking fick 2014 det saudiska ledarskapet att upprätthålla en hög produktion för att sänka energipriserna. År 2015 gick den nye saudiske kungen i krig i Jemen. Sådana exempel kan multipliceras hundratals gånger och vart och ett av dem avfärdar föreställningen om passivitet och accepterande av ens lott.
Slutligen två framträdande exempel: En betydligt större andel av befolkningen deltog i den Iranska revolutionen än i de Franska, Ryska och Kinesiska revolutionerna. Demonstrationerna över hela Egypten mot Mohamed Morsi i juni 2013 var den enskilt största politiska händelsen i mänsklighetens historia, den omfattade miljoner demonstranter. [85]
Förklaring på aktivism
Om aktivismens historia vederlägger ett rykte om fatalism så kan anhängare av denna förklaring skickligt redogöra för hyperaktivism; de gör detta genom att se det som en säkerhetsventil. Verket Catholic Encyclopedia förklarar att en "slö och loj (tendens) i förhållande till vardagslivet göromål" står i skarp kontrast till en "vårdslöshet i fara som har visat sig vara ett värdefullt inslag i den militära karaktären av folket". Den irakiske analytikern Kanan Makiya anser att "tanken på underkastelse till Guds vilja är den passiva motsvarigheten till strävan efter martyrskap för Hans sak". [86] Abdel-Halim Qandil, en egyptisk krönikör säger om sina landsmän:
Det finns en djupt rotad övertygelse bland egyptier att politik ligger utanför deras intresseområde. Det är sant att egyptierna i tysthet uthärdar förtryck i långa perioder. Men när de har fått nog exploderar de som en cyklon. [87]
Omvänt så berättar Gary Gregg om "en av de mer progressiva männen" i en marockansk stad som byggde upp ett kafé för turister bara för att få den beslagtagen av en regeringstjänsteman. Efter att ha gett utlopp för sin ilska men insett att han inte kunde vinna resignerade den blivande kaféägaren medan han bittert muttrade "Maktub, maktub". Gregg drar av detta slutsatsen att "öppningen av en möjlighet föder en slags prestationsorienterad 'muslimsk etisk' religiositet; stängandet av möjligheter föder resignation och tröst i religiös fatalism." Med andra ord när möjligheten stängs kryper resignationen in.
Denna definition av fatalism öppnar dock för att man kan ha både och: Muslimer är fatalistiska vare sig de är lugna eller inte, vare sig de är passiva eller aktiva. Detta gör tesen om islamisk fatalism anpassningsbar för alla eventualiteter och innebär att den inte kan motbevisas. Detta är varken forskning eller samhällsvetenskap. Snarare är det ett semantiskt trick. Om fatalism kan betyda sig själv och dess motsats så försvinner dess användbarhet som ett analytiskt verktyg. Ett fatalistiskt folk accepterar passivt sin lott i livet och lider oavsett vilket tyranni eller brutalitet som är dess öde. Per definition är ett folk som gör motstånd inte fatalistiskt.
Slutsats: Fatalism och dess motsats
Fatalism samexisterar med kraftiga strömningar av muslimsk aktivism, energi och företagsamhet. Von Grunebaum uppmärksammade detta dubbla arv:
muslimen finner sig vanligtvis i pålägganden från en överlägsen makt. Han är medveten om den mänskliga maktens övergående karaktär och är benägen att minimera dess slutliga påverkan. Å andra sidan visar en titt på de otaliga upproren i muslimska länder att de troendes samtycke hade mycket bestämda och ganska snäva gränser. Hur ofta de än blev besvikna när deras förväntningar inte infriades var befolkningen alltid redo att strida för en sak istället för att tålmodigt vänta på det förutbestämda resultatet. Så det är högst osannolikt om "fatalism" faktiskt kan beskrivas som en bromsande kraft i politiken. [88]
Eller som denne författare skrev 1983 om det förmoderna livet:
Visserligen hänvisar man ofta till muslimska undersåtar med den arabiska termen ra'iya (omhändertagen skara) vilket tyder på att de är passiva men det skulle vara mer korrekt att uppfatta dem som boskap som i vanliga fall var milda och förnöjda men ibland vände sig mot auktoriteter och körde över dem. Förkastande av den (traditionella ordningen) hände sällan, vanligtvis var det i stunder av extrem kris, men de hände tillräckligt ofta för att göra muslimska härskare oroliga. [89]
"Fatalism" är kort sagt en förenklad reduktion av en komplex muslimsk verklighet. Jovisst finns det en oproportionerlig fatalistiskt benägenhet (Pew-undersökningen fastställer det); samhällsvetenskaplig skepticism till trots verkar fatalism inte vara mer utbredd bland muslimer än bland andra folk. Men det finns också en konstaterad motsägelse i form av hyperaktivism (som symboliseras av de iranska och egyptiska fallen). Denna blandning är oförutsägbar. Att se endast halva bilden snedvrider helheten. Fatalism bidrar inte till att förklara muslimskt liv. Begreppet bör tas bort från analyser.
[1] Quoted by Robert Fisk in The Independent (London), June 18, 2000; Halim Barakat, "Beyond the Always and the Never: A Critique of Social Psychological Interpretations of Arab Society and Culture," in Theory, Politics and the Arab World: Critical Responses, ed. Hisham Sharabi (New York: Routledge, 1990), pp. 147-50; idem, The Arab World: Society, Culture, and State (Berkeley: University of California Press, 1993), pp. 191-4.
[2] Associated Press, September 13, 2015.
[3] The Washington Post, Feb. 1, 2004.
[4] Saudi Press Agency, July 3, 1990.
[5] Hans Wehr, A Dictionary of Modern Written Arabic (Wiesbaden: Otto Harrassowitz, 1974), p. 763. The Qur'an does not use the word qisma in the sense of "fate."
[6] Encyclopaedia of Islam, 2nd ed., s.v. "qisma."
[7] Radio Tehran, July 4, 1990.
[8] Kayhan International (Tehran), July 9, 1990.
[9] Ibid., July 7, 1990.
[10] Resalat (Tehran), July 5, 1990. Punctuation as in the original. Fahd does not appear to have uttered the sentence attributed to him here.
[11] Saudi Press Agency, July 9, 1990.
[12] The Independent (London), July 12, 1990.
[13] Helmer Ringgren, "Islamic Fatalism," in Helmer Ringgren, ed., Fatalistic Beliefs in Religion, Folklore, and Literature (Stockholm: Almqvist and Wiksell, 1967), pp. 52-62; Maria De Cillis,Free Will and Predestination in Islamic Thought: Theoretical Compromises in the Works of Avicenna, al-Ghazali and Ibn 'Arabi (Oxford: Routledge, 2013).
[14] W. Montgomery Watt, Free Will and Predestination in Early Islam (London: Luzac, 1948).
[15] W. Montgomery Watt, The Encyclopaedia of Islam, 2d ed., s.v. "Djahmiyya."
[16] Bernard Lewis, The Middle East: A Brief History of the Last 2,000 Years (New York: Scribner, 1996), p. 16.
[17] As'ad Abu Khalil, "Al-Jabriyyah in the Political Discourse of Jamal 'Abd al-Nasir and Saddam Husayn: The Rationalization of Defeat," The Muslim World, July-Oct. 1994, p. 241.
[18] Ulrich Schoen, Determination und Freiheit im arabischen Denken heute: eine christliche Reflexion im Gespräch mit Naturwissenschaften und Islam (Göttingen: Vandenhoeck & Ruprecht, 1976); Mohammad M. al-Sha'rawi, Fate and Predestination, trans. Aisha Abdurrahman Bewley (London: Dar al-Taqwa, 1994).
[19] Dalya Cohen-Mor, A Matter of Fate: The Concept of Fate in the Arab World as Reflected in Modern Arabic Literature (New York: Oxford University Press, 2001).
[20] Louis Alexandre Olivier de Corancez, Histoire des wahabis; depuis leur origine jusqu'a la fin de 1809 (Paris: Chez Crapart, 1810), trans. by Eric Taber as The History of the Wahabis from Their Origin until the End of 1809 (Reading, Eng.: Garnet, 1995), p. 122. See also, pp. 24, 33.
[21] Edward William Lane, Manners and Customs of the Modern Egyptians (London: Dent, 1966; first published in 1860), p. 291.
[22] Oxford English Dictionary, s.v. "kismet."
[23] The Catholic Encyclopedia: An International Work of Reference on the Constitution, Doctrine, Discipline, and History of the Catholic Church (New York: Robert Appleton, 1909), vol. 5, s.v. "fatalism."
[24] Winston Churchill, The River War (London: Longmans, Green and Co., 1899), vol. II, pp. 248-50.
[25] T. E. Lawrence, Seven Pillars of Wisdom: A Triumph (Garden City, N.Y.: Doubleday, Doran and Co., 1935), pp. 38-9.
[26] "Paper on the Persian Social and Political Scene," quoted in Ervand Abrahamian, Khomeinism: Essays on the Islamic Republic (Berkeley: University of California Press, 1993), p. 115.
[27] Anthony Cave Brown Oil, God, and Gold: The Story of Aramco and the Saudi Kings (Boston: Houghton Mifflin, 1999), p. 147.
[28] Hilma Granqvist, Birth and Childhood among the Arabs: Studies in a Muhammadan Village in Palestine (Helsinki: Söderström, 1947), p. 177.
[29] G.E. von Grunebaum, Islam: Essays in the Nature and Growth of a Cultural Tradition, 2d ed. (London: Routledge and Kegan Paul, 1961), p. 70.
[30] Morroe Berger, The Arab World Today (Garden City, N.Y.: Anchor, 1964), p. 156.
[31] Raphael Patai, The Arab Mind (New York: Charles Scribner's Sons, 1976), pp. 148, 310.
[32] Pat Robertson, speaking on The 700 Club, Oct. 20 1994, compiled by People for the American Way, Washington, D.C.
[33] David B. Burrell, "The Pillars of Islamic faith: What We Should Know and Why,"Commonweal, Jan. 31, 1997.
[34] Agatha Christie, They Came to Baghdad (London: Fontana, 1954), p. 34.
[35] Gene Johnson, "Seattle's Maktub is movin' on up," July 19, 2003. For more information, seemaktub.com.
[36] Henry Habib-Ayrout, Fellahs d'Egypte (Cairo: Editions du Sphynx, 1952), p. 170.
[37] Sania Hamady, Temperament and Character of the Arabs (New York: Twayne, 1960), pp. 185, 213, 187.
[38] Jahangir Amuzegar, The Dynamics of the Iranian Revolution: The Pahlavis' Triumph and Tragedy (Albany: State University of New York Press, 1991), p. 91; Homa Katouzian, The Political Economy of Modern Iran: Despotism and Pseudo-Modernism, 1926-1979 (New York: New York University Press, 1981), p. 65.
[39] Samir al-Khalil [pseud. of Kanan Makiya], Republic of Fear: The Politics of Modern Iraq(Berkeley: University of California Press, 1989), p. 100.
[40] Yvonne Yazbeck Haddad and Adair T. Lummis, Islamic Values in the United States (New York: Oxford University Press, 1987), p. 25.
[41] The World' s Muslims: Unity and Diversity, Pew Forum on Religion & Public Life, Washington, D.C., Aug. 9, 2012, p. 41.
[42] Associated Press, Dec. 16, 2003.
[43] Agence France-Presse, Dec. 31, 2004; Middle East Online (London), Dec. 31, 2004.
[44] The New York Times, June 12, 2010.
[45] Muzaffar Haleem and Betty Bowman, The Sun Is Rising in the West: New Muslims Tell about Their Journey to Islam (Beltsville, Md.: Amana, 1420/1999), p. 29.
[46] The New York Times, Mar. 13, 1999.
[47] Today's Zaman (Istanbul), Sept. 29, 2014.
[48] Karim El-Gawhary, "Religious Ferment(ation)," Middle East Report, Summer 1999, p. 15.
[49] Stephen O. Murray and Will Roscoe, eds., Islamic Homosexualities: Culture, History, and Literature (New York: New York University Press, 1997), p. 274.
[50] The New York Times, Apr. 19, 2000.
[51] Quoted in Herbert Mason, Memoir of a Friend: Louis Massignon (Notre Dame, Ind.: University of Notre Dame Press, 1988), p. 65.
[52] Associated Press, Oct. 31, 1999.
[53] Abbé Alain René Arbez, "Detenus Musulmans Dans Les Prisons Suisses: (Le Constat D'un Aumônier Catholique)," Commission of the Conference of Swiss Bishops for Migrants, Mar. 31, 2000.
[54] R. Stephen Humphreys, Between Memory and Desire: The Middle East in a Troubled Age(Berkeley: University of California Press, 1999), pp. 186-7.
[55] Hani Fakhouri, Kafr el-Elow: An Egyptian Village in Transition (New York: Holt, Rinehart and Winston, 1972), p. 41.
[56] Marcia C. Inhorn, Infertility and Patriarchy: The Cultural Politics of Gender and Family Life in Egypt (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1996), p. 78.
[57] Olivier Roy, Islam and Resistance in Afghanistan, trans. by First Edition (Cambridge, Eng.: Cambridge University Press, 1986), p. 34.
[58] Gary S. Gregg, The Middle East: A Cultural Psychology (New York: Oxford University Press, 2005), pp. 30-3.
[59] Gabriel A. Acevedo, "Islamic Fatalism and the Clash of Civilizations: An Appraisal of a Contentious and Dubious Theory," Social Forces, 86 (2008): 1711-52.
[60] Helmer Ringgren, Studies in Arabian Fatalism (Uppsala: A.-B. Lundequistska, 1955).
[61] Abu Khalil, "Al-Jabriyyah," p. 242.
[62] Ibid., p. 243.
[63] For a listing, see Saleh Soubhy, Pèlerinage à la Mecque et a Médine (Cairo: Imprimerie Nationale, 1894), p. 15.
[64] Abu Khalil, "Al-Jabriyyah," p. 243.
[65] Max Weber, Economy and Society: An Outline of Interpretive Sociology, Guenther Roth and Claus Wittich, eds. (Berkeley: University of California Press, 1978), p. 575.
[66] The World' s Muslims: Unity and Diversity, p. 61.
[67] "Fate or Free Will, Nature or Nurture," OnIslam.net (Doha), Aug. 16, 2003.
[68] Colliers Encyclopedia on CD-ROM, r.v. "kismet"; Encarta Encyclopedia, accessed 6/4/15, s.v. "kismaayo."
[69] Abu Khalil, "Al-Jabriyyah," p. 246.
[70] Ibid., pp. 243-4.
[71] Encyclopaedia of Islam, 2nd ed., "Kismet."
[72] Abu Khalil, "Al-Jabriyyah," p. 247.
[73] Michael B. Oren, Six Days of War: June 1967 and the Making of the Modern Middle East(New York: Oxford University Press, 2002), p. 310.
[74] Abu Khalil, "Al-Jabriyyah," pp. 249-55.
[75] Saddam Hussein, meeting with papal representative Cardinal Achille Silvestrini, May 3, 1993, on Republic of Iraq Radio, May 4, 1993.
[76] Quoted in Ghazi A. Algosaibi, The Gulf Crisis: An Attempt to Understand (New York: Kegan Paul International, 1993), p. 38; Milton Viorst, Sandcastles: The Arabs in Search of the Modern World (New York: Alfred A. Knopf, 1994), p. 345.
[77] Eli Lake, "Egypt's Titanic Ups Pressure On Mubarak," The New York Sun, Feb. 6, 2006.
[78] Inter-Press Service (IPS, Rome), Sept. 24, 1996.
[79] David Holden and Richard Johns, The House of Saud: The Rise and Rule of the Most Powerful Dynasty in the Arab World (New York: Holt, Rinehart and Winston, 1981), p. 379.
[80] Boutros Boutros-Ghali, Egypt's Road to Jerusalem: A Diplomat's Story of the Struggle for Peace in the Middle East (New York: Random House, 1997), p. 264.
[81] Channel 1 Television (Jerusalem), Aug. 11, 1996.
[82] Nur Bilge Criss, Istanbul under Allied Occupation, 1918-1923 (Leiden: Brill, 1999), p. 4.
[83] John R. Stempel, Inside the Iranian Revolution (Bloomington: Indiana University Press, 1981), p. 13.
[84] Holden and Johns, The House of Saud, p. 383.
[85] The New York Times, June 30, 2013.
[86] Khalil, Republic of Fear, p. 100.
[87] Associated Press, Mar. 28, 2005.
[88] Von Grunebaum, Islam, p. 70.
[89] Daniel Pipes, In the Path of God: Islam and Political Power (New York: Basic Books, 1983), p. 63.
Uppdatering 25 september 2015: I efterdyningarna av en andra hajj-relaterad katastrof, denna gång en massnedtrampning den 25 september i Mina, där nästan 800 dog, konstaterade den saudiska hälsoministern Khaled al-Falih att "Den här typen av olyckor hade kunnat undvikas. Emellertid är detta Guds vilja." Shejk Abdul Aziz al-Sheikh sade till kronprinsen: "Du är inte ansvarig för vad som hände. När det gäller saker som människan inte kan kontrollera är du inte ansvarig för dem. Ödet och det förutbestämda är oundvikliga". De iranska myndigheterna däremot anklagade saudierna för brottslig försumlighet.
