Nyheterna att de turkiska och israeliska regeringarna är på väg att återuppta fullständiga diplomatiska relationer efter år av spänningar får mig att le cyniskt – och återigen oroa mig för israelisk godtrogenhet.
De två staterna hade nära relationer på 1990-talet när en gemensam syn på världen ledde till ett starkt militärt band, växande handelsutbyte och sociokulturellt utbyte. År 1997 karaktäriserade jag detta bilaterala samarbete som att "potentiellt ha förändrat Mellanösterns strategiska karta, till att omforma amerikanska allianser där och för att minska Israels regionala isolering".
Det blomstrade i ytterligare fem år tills Rättvise- och Utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi eller AKP) vann det turkiska valet 2002 och omedelbart började flytta Turkiet i en islamistisk riktning. Detta innebar bland annat att man distanserade Ankara från Jerusalem och istället värmde upp relationerna med Hamas i Gaza.
Under Recep Tayyip Erdoğan ledarskap vidtog den turkiska regeringen det ena steget efter det andra för att förnedra israelerna och minska relationerna mellan de två staterna. Detta nådde sin höjdpunkt med deras indirekta stöd till båten Mavi Marmaras deltagande i Ship to Gaza 2010. Israelerna reagerade med att göra allt de kunde för att få det att fungera igen, de till och med bad om ursäkt och erbjöd sig att betala kompensation för de turkiska offren ombord på Mavi Marmara. Fram tills nu har de avvisats.
Därefter, den 24 november, gjorde Erdoğan det katastrofala misstaget att skjuta ner ett ryskt plan som hade svängt in på turkiskt luftrum i 17 korta sekunder. Det är värt att notera att detta agerande skedde mot bakgrund av ca 2 244 kränkningar av grekiskt luftrum av turkiska militärflygplan 2014.
 När två mobbare kommer ihop sig vinner den tuffare. |
Den i det närmaste oprovocerade aggressionen gjorde Rysslands president Vladimir Putin extremt arg. Det som hände sedan påminde om en scen från en skolgård där en mindre mobbare oförståndigt nog irriterar den större mobbaren. Erdoğan mer än mötte sin överman i Putin som visade sig vara en skicklig risktagare och villig att betala ett högt ekonomiskt pris för att vinna sin poäng.
Erdoğan insåg snabbt att han hade retat upp samma björn som hade besegrat turkarna i krig igen och igen under århundradena (1568–70, 1676–81, 1687, 1689, 1695–96, 1710–12, 1735–39, 1768–74, 1787–91, 1806–12, 1828–29, 1853–56, 1877–78, 1914–18). Han gjorde då vad mindre mobbare brukar göra, han ilade iväg till tidigare vänner – NATO i en större skala, Israel (och Egypten) i en mindre – ivrig att lappa ihop relationerna med dem.
En artikel i Wall Street Journal skriver att de turkisk-israeliska förhandlingarna i Schweiz tyder på en turkisk beredvillighet att få ett slut på Mavi Marmara-dispyten, sätta stop för Hamas aktiviteter på turkisk mark och (allra viktigast) att diskutera en ledning för att transportera naturgas från Israel till Turkiet.
Det sista är vettigt från Ankaras synpunkt eftersom israelisk gas skulle minska deras beroende av rysk gas; men detta steg tjänar knappast Israels intressen. När det ryska hotet har gått över kommer turkiska islamister (som troligen kommer att finnas kvar under lång tid) att återgå till sina invanda sätt, inklusive den bittra anti-Israel dimensionen. (Erdoğan har redan, efter förhandlingarna inletts, träffat Khaled Meshaal, en Hamas-ledare.) Eftersom en gasledning gör Israel till Turkiets gisslan långt in i framtiden, verkar detta vara ett oförsiktigt steg.
Trots Israel rykte om att vara tufft så tenderar Jerusalem att vara alltför optimistiska (tänk bara på Osloavtalet 1993 eller tillbakadragandet från Gaza 2005) vilket skapar stora problem för Washington. Därför, oavsett hur frestande en gasledning mellan Israel och Turkiet än kan verka så bör amerikanerna avråda från och arbeta mot ett sådant steg.
